Vilka elever formar din undervisning?

Jag sitter på ett litteraturseminarium tillsammans med ett gäng blivande specialpedagoger och speciallärare på introduktionskursen till specialpedagogutbildningen. Alla får möjlighet att redogöra för diskussionerna de haft och presentera sig för varandra. Vi summerar ämnet vi diskuterat i smågrupper, elevinflytande och samhällsvillkor för personer med utvecklingsstörning. Alla är  överens om att synen på barn med funktionshinder förändrats de senaste åren. Förr använde vi begreppet barn med behov av särskilt stöd, idag använder vi istället begreppet barn i behov av särskilt stöd. Att barn har rätt till stöd var alla överens om. Diskussionen går högt och många positiva exempel på vad det innebär att gå i särskolan lyfts fram. Ända tills vi börjar diskutera hur framtidsperspektivet ser ut för många elever efter att de slutat nian eller gymnasiesärskolan.

Ja, ibland känns det hopplöst säger flera av kurskamraterna som är verksamma lärare inom grundskolan, gymnasieskolan och särskolans verksamheter. Vi peppar sliter och försöker ge våra elever kunskaper och strävar efter de ska nå kunskapsmålen, men vi vet samtidigt att många av dem aldrig får jobb. De går sina år i grundsärskolan och sedan har de ingenting att göra. De sitter hemma och mår dåligt.

När det blir min tur att presentera mig och berätta om vår grupps diskussioner, och jag nämner att vi diskuterat elevens rätt till kommunikation och självständighet i skolan och samhället blir det tvärtyst i gruppen. Jag öppnar nämligen med att berätta att jag själv privat är mamma till ett barn med funktionshinder. Lektionen är snart slut och klassdiskussionen ebbar ut. Efter lektionen kommer de kurskamraterna som tidigare skildrat en mer negativt bild av erfarenheten att få arbete efter grundsärskolan kommer fram till mig och fortsätter delge mig sina erfarenheter från sitt arbete som lärare inom grundsärskolan. De försöker övertyga mig om att livsvillkoren för elever med utvecklingsstörning är mer positiva när de samtalar med mig utanför klassrummet. Samtalens innebörd kan sammanfattas ungefär så här.

Vet du, jag måste förklara att det vi sa i klassrummet, det menade vi inte gällde alla elever i grundsärskolan. Även om arbetsmarknaden är svår att ta sig in på när man går ut gymnasiesärskolan kan man få möjlighet att få daglig sysselsättning. Man får en praktikplats och något att göra istället för att gå hemma. Barn som har lindrig utvecklingsstörning skulle kunna gå inkluderade i grundskolan, men oftast blir det så svårt med kamrater och de har svårt att anpassa sig till nivån på de andra elevernas lekar. Lärarna i grundskolan vill inte och hinner inte ta emot våra elever där. Eleverna behöver lärmiljön som finns i särskolan där de får vara sig själva och blir accepterade som de är. Vi hoppas du förstår hur vi resonerar, det handlar ju om barnets bästa.

Diskussionen har jag burit med mig under de fyra år jag pluggat till specialpedagog och speciallärare. Utåt sett följer alla professionella i förskolan och skolan styrdokumenten och de strävar efter att få en god skolverksamhet för alla elever på bästa sätt. För att bli mottagen i grundsärskolan ska det finnas fyra olika pedagogiska utredningar, och eleverna ska uppfylla kriterierna för utvecklingsstörning. Samtidigt skapar systemet, samhällskulturen och skolkulturen starka normer med hjälp av osynliga diskurser i samhället, vilket medför att vi fortfarande anser att vissa barn passar bättre i Särskolan. Lisa Onsjö Asp menar i sin bok om åtgärdsprogram att lärares tal om barn skapar en bild av eleverna som sedan följer med barnet under skolåren och slutligen också blir den bild eleven har av sig själv. Stigmatiseringen blir en ond cirkel som kan vara svår att bryta. I Lärares privata samtal i lunchrummen eller i korridorer kollegor emellan skapas en norm som elever och föräldrar förväntas leva upp till. Genom åren har jag hört många exempel på värderingar som blir till en sanning om eleverna och skymmer styrdokumentens intentioner och riktlinjer i alla verksamheter jag arbetat inom. Diskussionerna har handlat om olika triviala saker som lämplig klädsel, hur föräldrar uppfostrar sina barn till ifrågasättande av kollegors sätt att vara. Krocken mellan den styrda perfekta verksamheten och de egna värderingarna blir ibland stor.

4 personer som håller var sin pusselbit som tillsammans utgör en helhet

Alla är viktiga pusselbitar i arbetet för att skapa en god lärmiljö. Bild: Rama Miguel (CC BY-SA 2.0)

För att vi ska få en god trivsel och bra inkludering i skolan är ett levande värdegrundsarbete A och O. Elisabeth Nordin Hultman menar i en artikel i Pedagogiska Magasinet (2/2008) att vi måste våga börja prata om pedagogernas verkliga utmaning som handlar om att se vad som intresserar det enskilda barnet och skapa de sammanhangen. Vi behöver prata pedagogik och undervisning lika mycket som vi pratar diagnoser, och ge handledning i hur lärmiljöer och undervisning kan organiseras så att barns individuella intresse och styrkor kommer till sin rätt, istället för att vi enbart fokuserar på det som är svårigheter. I förskolan/skolan innebär det att vi behöver lyfta hela kontexten i skolmiljön  och granska inte bara vårt arbetssätt och vår undervisning utan också vårt eget bagage av värderingar för att kunna skapa gemensamt förhållningssätt gällande uppfostran och accepterat beteende som eleverna förväntas uppnå. Psykologen Ross W. Greene har myntat uttrycket ”barn gör så gott de kan”. Bo Hejlskov har fört fram ett förhållningssätt som brukar kallas lågaffektivt pedagogik. Den lågaffektiva pedagogiken handlar om hur man kan skapa en pedagogisk miljö präglad av lugn och positiva förväntningar på brukarna i syfte att minska stress och problemskapande beteende. Metoderna tar upp både tänkande och praktiska förhållningssätt.

För mig som specialpedagog och förskollärare är det en viktig ingång, där  samarbetet mellan skolledning, lärare och föräldrar utgör en hörnsten i byggandet av gemensamma förhållningssätt och strategier i verksamheten. I det förebyggande arbetet i förskolan och skolan är föräldrasamarbetet och samarbetet med övriga professionella viktiga pusselbitar i en helhetssyn på skolvardagen. Det är lika viktigt att diskutera hur vi kan skapa en stödjande och förebyggande miljö som att ringa in och kartlägga vad det är som skapar svårigheter i skolmiljön. .

Lästips
Vilse i skolan… – Ross W Green
Beteendeproblem i skolan – Bo Hejlskov

Jag som bloggar idag heter Ann Kronberg Larsson och är specialpedagog och förskollärare och arbetar som pedagogisk utvecklingsledare för fritidshemmet i grundsärskolan. Jag skriver vanligen mina texter på min blogg. Du finner mig på Twitter och på Facebook. Jag är även medförfattare till boken Pedagogisk miljö i tanke och handling.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s