Det finns så mycket jag vill säga…

Jag har funderat länge och väl över vad jag ska skriva om i detta blogginlägg. Det finns så mycket jag vill säga. Egentligen skulle jag vilja prata med er om varför jag tror att gameification är skadligt för skolan, varför det är viktigare att lära sig läsa och skriva än att programmera och att jag tror att skolans roll i samhället inte är att utbilda entreprenörer utan samhällsmedborgare som kan stå upp för sina demokratiska rättigheter och välja precis vad de vill bli och inte. Jag skulle vilja skriva ett svar till Charlatanen som härom veckan skrev en 20 punktslista om varför spelutveckling är vägen att lösa skolan. Jag skulle vilja fråga honom vilka resultat vi nått av att i 20 år lägga över ansvaret på eleverna att låta dem själva sätta mål för undervisningen. Jag skulle vilja tala med er om matriser och bedömningshysteri. Om sönderstressade elever och uttråkade dito. Om de som utåtagerar. Om hur jag tror att de är resultat av samma system. Ett system som mäter och väger, som inte litar på lärare och ser utbildning främst som en nyttoaspekt. Jag skulle vilja tala om relationer. Om relationens bärande kraft och om hur det inte är detsamma som att vara kompis med eleverna. Mest av allt skulle jag vilja prata om Skolverkets idé om en bra lektion. Om motsättningen i att först förespråka variation och sedan förkasta läraren och katedern till förmån för kamrater och bänkarbete. Bänkarbete, vad är det ens? Jag skulle vilja tala om hur lärare måste våga äga lärandet i klassrummet, hur läraren är den viktigaste personen vi har i skolan. Jag skulle vilja prata om arbetsvillkor, status och tarifflöner. Jag skulle vilja prata med er om faran i individualisering både i lärarkåren och bland eleverna.

Men inget av detta kommer jag att prata om. För det är omöjligt. Världen brinner och vi blundar. Hur kan vi prata om något annat än Aleppo? Hur kan vi prata om något annat än barnen som drunknar på medelhavet. Hur kan vi ens tänka tanken att prata om något annat än Europas stängda gränser och vårt så kallade andrum. I morse pratade de på radion om interneringslägret på Lesbos. Om en särskild avdelning för ensamkommande. Om hur polisen slagit ner en protest med batonger. I nästa andetag pratade om Eurovision och de 100 miljoner som läggs på detta. Jag stängde av. Orkar inte höra.

Eftersom detta är en skolblogg kanske jag ändå får sansa mig. Detta är ingen plats för ilska, hårda ord och politik. Vi skulle dessutom ha en positiv och konstruktiv ton, och det är viktigt att tänka på tonen.  Jag kommer därför att prata om de som tagit sig hit. De som är vårt ansvar. De som är vår framtid.

1-3 7 (Small)

Jag arbetar till vardags på mottagningsenheten för nyanlända elever i Uddevalla. Hit kommer alla nyanlända elever i skolpliktig ålder för att kartläggas och lära sig grundläggande svenska. Under året har drygt 250 elever passerat vår verksamhet. alla med sin egen historia och sitt eget bagage. Vissa har flytt från kriget, andra från förföljelse, rädsla och fattigdom. Vi bryr oss inte om deras skäl. För oss är de elever oavsett bakgrund. Vi försöker möta varje elev som en unik individ och genom kartläggningen ta reda på vad de kan och hur vi kan hjälp dem att uppfylla sina drömmar. för en sak har de gemensamt. Drömmarna. Längtan efter skolan, längtan efter kunskap. Att undervisa dessa nyanlända elever är en ynnest som jag unnar alla lärare. Många av eleverna besitter en stor kunskap, även om den är dold bakom ett annat modersmål, eller kanske inbäddad i praktiskt kunnande. Vår utmaning är att möta detta och leda eleverna vidare i kunskaperna samtidigt som de lär sig svenska. Till min hjälp har jag fantastiska studiehandledare, som förutom språkkunskaper i elevernas modersmål besitter en kulturkompetens som gör att de kan hjälp mig att närma mig ett område som kan vara svårbegripligt för eleverna. Flera av studiehandledarna har själva kommit till Sverige för inte så länge sedan, men är redan en ovärderlig resurs i våra klassrum. När jag pratar med kollegan som kommit som ensamkommande för tre år sedan om hur han vill arbeta med mänskliga rättigheter för sin mammas skull, hon som aldrig fick gå i skolan, eller när jag skrattar ihop med kollegan som kämpat för att återförenas med sina barn, så tänker jag på vilken fantastisk tur jag har som får arbeta sida vid sida med dem. Jag tänker också på Europas stängsel och våra skärpta ID och anhörigkrav. Om de reglerna gällt för tre år sedan hade ingen av dem varit här.

När jag tänker på eleverna, är det första jag tänker på deras stjärnögon. De där gnistrande hoppfulla som jag möter i klassrummet varje dag. De där ivriga, som inget annat vill än att lära sig. Hur möter vi det i skolan? Hur ser vi till att stjärnögonen inte släcks. För en elev som inte kan läsa och skriva när hen kommer till Sverige, eller för en elev som har 9 års studier bakom sig, måste undervisningen innebära olika saker. Men för båda är modersmålet en viktig resurs. För eleven utan skriftspråk är det lättare att lära sig läsa och närma sig skolans ämnen på ett språk hen förstår och för eleven med nio års skolgång är det nödvändigt att få visa sina kunskaper på det språk man tillfullo behärskar. Båda eleverna ska mötas med respekt, nyfikenhet och som just den unika individ hen faktiskt är, men undervisningen kan inte se lika dan ut för dessa elever.  Medan den ena eleven kanske klarar att gå ut mycket i klass ganska snabbt, behöver eleven utan skriftspråk mer tid i en förberedelseklass. Det behöver också finnas pedagoger som kan hjälpa till med kodknäckandet. att lära sig läsa är ingenting som går av sig självt och vårt skolsystem bygger mycket på skriven text i olika form. För båda dessa elever är dock studiehandledarna värda sin vikt i guld. För eleven utan skolbakgrund kan studiehandledaren hjälpa till att lägga den grund som behövs på modersmålet och för eleven med lång skolbakgrund kan studiehandledaren vara avgörande för att eleven på ska kunna visa och utveckla de kunskaper hen har med sig från hemlandet.

Men, kanske någon invänder nu, det är svårt att hitta studiehandledare. Ja visst är det så, men vi måste också våga vara lite okonventionella och bjuda in de människor vi har runt oss. Varje vecka åker jag till Restad Gård, en av Sveriges största asylboenden. Där träffar jag några kvinnor som jag hjälper med svenskan. Två av dem är lärare från Syrien. De vill inget hellre än att börja jobba och vara del i samhället. I Vänersborg, och lite grann hos oss i Uddevalla, finns som tur är möjligheten att göra praktik även under asylprocessen. På så sätt får utbildade lärare känna att de har en vettig sysselsättning samtidigt som eleverna får stöd på sitt modersmål. Många av våra studiehandledare i Uddevalla har först börjat som språkpraktikanter via SFI.  Dessa språkpraktikanter är inga fullfjädrade studiehandledare, deras kunskaper i svenska är begränsade och de har liten kunskap om svenska skolsystemet. Men de besitter en kompetens som jag aldrig kan få, hur länge jag än studerar. De talar elevernas språk, men, kanske ännu viktigare, de vet vad de varit med om och var de kommer ifrån. De vi anställer pratar också engelska på en nivå som gör att vi kan kommunicera obehindrat. Vi arbetar sida vid sida och diskuterar varje dag frågor om religion, samhälle, kulturkrockar och det svenska skolsystemet. För varje dag får de mer kunskap om det svenska skolsystemet och för varje dag får jag en rikare kunskap om världen och om mig själv.

Bara genom att mötas och se våra olika kulturer och språk som berikande kan vi skapa ett samhälle där alla känner sig hemma och välkomna. Bar genom det mötet kan verklig integration ske. När vi försöker framtvinga assimilation om det så är genom att tvinga någon att ta i hand eller genom att förbjuda hijab, skapar vi bara klyftor och stängda vägar. En väg som måste vara öppen är skolans. Våra elever kommer med stora framtidsdrömmar och höga ambitioner. De är ofta beredda att kämpa hårt för detta, men vi måste visa att det är möjligt. Med hårt arbete och rätt undervisning och stöd är det fullt möjligt att klara skolan trots att man kommer från ett annat land sent under sin skoltid. Men då måste vi erkänna att skollag och styrdokument är desamma för våra nyanlända elever som för alla andra. Skolan ska se till att alla elever kan utvecklas mot målen och nå de uppställda kunskapskraven. Ibland är vägen dit svårare, men att vara nyanländ är inget handikapp om vi inte ser det som sådant. Flerspråkigheten måste ses som resurs och de kunskaper eleven har med sig måste tas tillvara. Men vi måste också se till att satsa resurser på svenska som andraspråkslärare, studiehandledare, modersmålslärare och komptensutveckling för all personal. Samtidigt som vi kompetensutvecklas måste vi se att det inte är så himla svårt. att möta nyanlända elever är inte så annorlunda. de är elever som alla andra. Elever med olika bagage och olika förutsättningar, men elever med vilja att lära sig och stora framtidsdrömmar. Framtidsdrömmar som ibland grumlas av nyheter om hårdare regler, av bilder på fliktingläger i Grekland, av en lång asylprocess och av nazistiska demonstrationer och brinnande asylboenden. Elever som liksom andra, men kanske mer än andra, behöver strukturerad, explicit undervisning, en lärare som vågar stå vid katedern när det behövs, men också vågar släppa den och låta eleverna vara aktiva. En lärare som vågar äga sitt klassrum och som individanpassar utan att läna eleverna ensamma med olika uppgifter. De behöver också, liksom alla elever, mötas med öppenhet och respekt och en stark undervisningsrelation. De behöver mötas av höga förväntningar och av någon som tror att det är möjligt för dem att bli författare även om de aldrig gått i skolan innan.

När jag lyssnar på nyheterna  eller följer med i debatten finns det så mycket jag vill säga. Men det finns ett som överskuggar allt annat. Jag vill skrika: Det räcker nu!!  Det är inte oss det är synd om. Det är inte vårt samhälle som faller samman. Vi står inte inför systemkollaps. Vi står däremot inför medmänsklighetskollaps. Vi måste sluta vara så rädda. Öppna din arbetsplats, ditt hem, ditt hjärta och släpp in den som inte är riktigt som du. Olikhet berikar livet. Integration börjar med oss.

Advertisements

3 thoughts on “Det finns så mycket jag vill säga…

  1. Vilket oerhört starkt inlägg. Tack Mina för det.
    Som God Man till ensamkommande, sedan i höstas, har jag, liksom du, mött flera ensamkommande barn/ungdomar och jag lär mig så oerhört mycket i mötet med dem. Lär mig om dem, om delar av det svenska samhället jag aldrig kommit i kontakt med, och än mer, om mig.

    Tack. För att du så fint sätter ord på hur viktigt det är att vi satsar på vår framtid – och hur den inbegriper oss alla.

    Och så vill jag skicka med en liten hälsning, från mig själv, om hur mycket medmänsklighet jag mött, på min resa som God Man: https://herothecoach.com/2016/01/16/medmanskligheten-flodar/

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s