Summan av alla – den bästa av mig

Jag tänker på dem ibland, Kerstin och Elsa. Hur mycket de betydde för mig då och på sätt och vis fortfarande gör.

Jag var ung. Ny och grön som lärare och skulle få min första klass, en årskurs fem med ett flertal lärarbyten bakom sig. Kerstin, mellanstadielärare sedan många år, var min parallellkollega och blev även utsedd att vara min handledare under mitt första år. Lärarhögskolor i all ära men ingen utbildning eller praktik kan riktigt förbereda en på hur det sedan blir när man själv är ansvarig för en klass med tillhörande föräldrakontakt. Vad man kan göra i det dagliga arbetet med en klass. Det som sitter i ryggmärgen efter ett antal år som lärare. Så Kerstin blev min stöttepelare och mitt bollplank. Hur är bästa upplägget för det här arbetsområdet med den här klassen? Hur ska mitt veckobrev se ut och vad ska det innehålla? Hur är ett bra utvecklingssamtal? Vad ska jag svara den här föräldern? Hur jobbar man ihop en klass? Vi diskuterade stort och smått. Ingen fråga var för dum för att ställas.

Efter två år på mellanstadiet bestämde jag mig för, när möjligheten gavs, att följa en klass från årskurs ett till tre. Vilket hopp det var, från en sexa till en etta. Det var då Elsa kom in i bilden. Elsa, lärare på lågstadiet, som hade arbetat på skolan i många år och som besatte en stor erfarenhet av att undervisa. Elsa som gärna hjälpte till, tipsade om böcker och läromedel, som svarade på frågor och gav råd i funderingar kring upplägg i läs- och skrivundervisningen. Vilken klokskap och vilken generositet som hon bjöd på, inte bara till mig utan till alla som ville ha feedback och råd.

Det är fragment av samtalen med Kerstin och Elsa som dyker upp i mitt minne när jag pratar med kollegor och vfu-studenter. Ekon av Kerstins och Elsas undervisningstankar som nu kommer från mig. Det är då jag tänker på och förstår vilket genomslag våra samtal har haft för mig och min professionsutveckling. Det är då jag förstår att den största faktorn till att jag fortfarande är kvar i läraryrkets berg- och dalbana efter nästan 18 år, är generösa och lyssnande kollegor. Inte bara Kerstin och Elsa utan alla mina kollegor som jag mött och diskuterat med. Vilken lycka att få ha haft kollegor som inte har velat stänga dörren om sig utan som bjudit på sina erfarenheter och tagit sig tid. Kollegor som hjälpt en när man känt sig vilse eller när man har velat dryfta en pedagogisk fråga. För det är som Anne-Marie Körling skriver i ”Undervisningen mellan oss” (2015, s. 291):

”Vi behöver varandras perspektiv och erfarenheter. Det betyder att om jag har undervisat i nio år har jag tillägnat mig en hel del kunskaper och erfarenheter av hur man kan undervisa. Det är erfarenheter vi ska tala om. Det gör oss till erfarna lärare. Och som sådana ska vi på olika sätt medverka till att undervisningen utvecklas och förändras.”

Så det är viktigt att vi delar våra erfarenheter med varandra, att vi utmanar oss i vårt tänkande kring undervisning. Ibland för att lära andra och ibland för att lära av andra. Men samtidigt är det bra att ha i åtanke det en nuvarande kollega så klokt sa att ”man inte kan vara summan av alla Sveriges bästa lärare. Man kan bara vara den bästa av sig själv.” Jag är den bästa av mig själv som byggts av år av erfarenhet men någonstans finns också bitar av alla mina kollegor och våra diskussioner vi haft.

Jag tänker på dem ibland, alla kollegor jag mött, och vad de betytt och betyder. Men det började med Kerstin och Elsa.

Vem var din Kerstin? Är du någons Elsa?

Linda Andersson, Stockholm

Twitter: @lindaadnil8

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s