Skola, lärande, komplexitet och filosofi

Jag har sett fram emot den här dagen. Så kom den. Och allt körde ihop sig. Det började bra, men sen var det som inget gick min väg. Snart är det kväll och annat pockar på uppmärksamhet. Tiden är knapp men det finns ett fönster. Använder det så bra jag kan, men kan inte få ur mig en unik text. Detta är en redigerad version av en gammal text jag skrivit, men den är fortfarande aktuell och den säger det jag vill säga om skolan idag. Och att det blev som det blev kan faktiskt få illustrera hur det är i skolans värld och med lärande, det är ingen linjär och kontrollerbar process, tvärtom. Lärande handlar om att fånga tillfällen i flykten och om att göra det bästa av alla de möjligheter, förutsättningar och resurser som finns tillgängliga, där, när och så länge det går.
Få saker skrivs det så mycket om som skolan. Det är bra, men tyvärr får det som skrivs och den oro som uttrycks inte riktigt det genomslag texterna och uttrycken för oro förtjänar. Det talas om att vi måste höja prestigen i läraryrket och det bästa sättet att göra det på antas vara att höja lönerna. Jag tror inte det är rätt väg att gå. Problemet med skolan är lika komplext som kunskapen och lärandet. Det är problemet, att alldeles för få förstår detta, och det har lett till att skolan förlorat fokus på kunskapen. Den där Atlantångaren som förre utbildningsministern Jan Björklund, som ansvarade för skolan när jag skev ursprungsversionen av texten, kommer inte att vändas. Den har inte vänts än och den kommer inte att vändas så länge dess rorsman (ansvariga för politik och ledning av skolan) saknar förståelse för grundproblemet i utbildningssystemet. För att vända utvecklingen behöver ansvariga inse att de måste släppa rodret och låta båten styras av den kraft som kommer underifrån. Först när kunskapen som växer och frodas mellan kunskapsintresserade medmänniskor med en egen vilja att lära, som brinner för kunskap och som inget hellre vill än att lära och arbeta med lärande, släpps fri och får utvecklas efter sin egen inneboende logik kan vi hoppas på en vändning. Och inte förrän lärarna får ägna sig åt kunskap och bildning, istället för betygssättning och kontroll, kan skolan bli en skola igen, en plats där kunskapen står i centrum .

Skolan är lika komplex som kulturen. Utvecklingen är inte linjär, och eventuella framsteg måste ständigt försvaras. Så fort fokus riktas mot något annat än kunskapen, innehållet och kärnverksamheten kommer kvaliteten i verksamheten och resultaten att sjuka. Liksom kampen om jämlikhet och jämställdhet samt mångfald och demokrati, ständigt måste utkämpas, är bildning en resa utan mål. Ju mer skolan målsäkras och kontrolleras, desto längre bort från det önskade målen kommer vi. Det är en paradox som vi kan välja att förneka, eller som vi kan försöka hantera. Dagens politik handlar tyvärr om det förra, om förnekelse och om att rätta verkligheten efter kartan istället för tvärtom. Men det finns hopp, det finns det alltid. Den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsche, till exempel, reflekterade över liknande problem för över hundra år sedan. Han hade ingen lösning, men en vision. Och den tror jag på. Där finns ett frö till något som kan växa och bli riktigt bra. Han skriver:

En vision. – Läro- och betraktelsestunder för vuxna, mogna och mycket mogna människor, och dessa varje dag, utan tvång men enligt skick och bruk, besökta av alla: kyrkorna som de värdigaste och mest minnesrika lokalerna för ändamålet: ett slags dagliga högtidlighållanden av en uppnådd och uppnåelig mänsklig förnuftsvärdighet: en modernare och mer allomfattande uppblomstring och utveckling av ett lärarideal där präst, konstnär, läkare, vetenskapsman och filosof smält samman, liksom deras enskilda förmågor bör komma till uttryck som en universalförmåga även i undervisningen, i sättet att meddela den, i dess metod – det är min ständigt återkommande vision, om vilken jag nästan tror att den har lyft en flik av framtidsslöjan.

Nietzsches vision är som sagt ingen lösning på problemet, och det är en viktig utgångspunkt för hela hans filosofi och kunskapssyn. Vetande är en komplex process utan mål. Lärande är en livshållning, som i bästa fall leder till bildning och ökad kunskap. Några garantier finns dock inte och processen går inte att styra. Dagens skola utgår tyvärr från helt andra premisser. Lärarna som borde driva utvecklingen har degraderats till utförare av beställda tjänster. Utbildningspolitiken är bildningsignorant och tänker mer på pengar och resultat än på kunskap. Klart det går utför med skolan då. Klart resultaten blir sämre och sämre. Lärare ska man bli för att man vill lära, inte för att tjäna pengar eller kontrollera och administrera. Utbildning är ett sätt att leva. Först när politikerna förstår det, och gör vad som krävs, nämligen släpper den klåfingriga kontrollen över skolan och låter lärarna vara lärare kan vi hoppas på något slags vändning. Först när kunskapssökande tillåts vara lustfyllt och innehållsfokuserat och fört när det finns en förståelse för misslyckande och generöst med möjligheter att börja om. Först då kan den svenska skolan bli världens bästa skola, igen. Så var det en gång, men är det tyvärr inte längre, vilket bevisar att resultat som rör utbildning ständigt måste försvaras.

Först när skolans mål inte är att så effektivt som möjligt fylla eleverna med på förhand bestämda mängder kunskap, och först när effektivitet och kontroll plockas bort från diskussionen kan en ny skola där kunskapen och lärandet står i fokus skapas. Då krävs att man lyssnar på lärarna, på lärarna som vill lära. GP har gjort det (artikeln är gammal, från 2013, men innehållet fortfarande aktuellt), och det är en dyster läsning.

I slutet av april presenterade TCO sin årliga stressbarometer som visade att lärarna var mest utsatta. Sex av tio lärare uppgav att de saknade förutsättningar för att göra ett bra jobb. Och det var just därför Therése Högberg valde att sluta som lärare.

– Jag stod inte ut med att inte kunna göra ett bra jobb, att tiden inte räckte till och att kvalitén på undervisningen bara sjönk. En lärares uppgift är att planera, genomföra och efterarbeta undervisning. I nuläget finns många områden att förbättra, exempelvis att vi har en statlig uppdragsgivare men en kommunal kassa. Facket skulle behöva agera tydligare och lärarutbildningen behöver bli mer inriktad på klassrumssituationen och hantverket att vara lärare. Att försöka påverka detta har känts som att hälla vatten på en fet gås, säger hon.

Lyssna på vad läraren säger: Jag stod inte ut med att inte kunna göra ett bra jobb! Där finns kärnan i skolans problem. Det allvarligaste hotet mot kunskapsutvecklingen i landet är att ansvariga uppenbarligen accepterar att lärarna som verkligen vill undervisa och lära, det vill säga lärarna som sätter kunskapen i centrum slutar. Och dessa lärare kommer inte tillbaka för att lönen höjs. Först när de känner sig uppskattade och litade på kan vi hoppas på att de återvänder. Först när de får fria händer, tid och möjlighet att utforma utbildningen efter eget huvud kan skolan utvecklas till en plats som sjuder av lusten att lära och utvecklas. Först då får vi en skola värd namnet. Att ingen verkar lyssna på en sådan som Högberg är skandal.

Vidare anser hon att politikerna ska hålla fingrarna borta från undervisningen skolan.

– Vad har politisk ideologi att göra med vilka modeller som fungerar i undervisningen eller inte? Den ska vara expertstyrd och baserad på forskning.

Drar mig till minnes hur arrogant förre utbildningsministern uppträdde på den konferens jag var på 20111, som samlade ledningen för alla landets högskolor och universitet, det vill säga Sveriges bildningselit. Församlingen lyssnade på ett lysande föredrag av en professor i Statsvetenskap, som gav en forskningsunderbyggd bild av förutsättningarna för högre utbildning och kunskapsutveckling. Nästa programpunkt stod Björklund för. Och det hade varit klädsamt om han lyssnat på professorn, som alltså hade stöd i forskningen för det han sa. Det gjorde han nu inte, för vi hörde alla när utbildningsministern trädde in i rummet. Och om någon missade entrén av landets högste ansvarige, stod det klart att han inte lyssnat på föregående talare när han öppnade munnen. Allt han sa gick nämligen på tvärs mot professorns ord om utbildning. Björklund delade inte den bilden, som det nu mer heter. Ja, men så får vi en skola därefter också.

En undersökning av Statistiska Centralbyrån, SCB, som presenterades av tidningen Du & Jobbet toppade grundskolelärarna listan över de yrkesgrupper som upplevde mest ökad arbetsbelastning. Nu visar också en undersökning av Lärarförbundet i Göteborg på dystra siffror – var femte grundskolelärare fundera på att byta yrke på grund av den ökande arbetsbelastningen.

Kunskap kan inte piskas fram. Lärande kan inte pressas ur elever, och det finns en gräns för vad duktiga människor är beredda att utsätta sig för. Vi ser tendensen i vården där sjuksköterskor säger stop och belägg, vi kan inte längre göra ett bra jobb. Vi slutar. Samma gäller i skolan. Och det är alltid de bästa och mest kompetenta som slutar. Kvar finns bara dem som ingen annanstans kan gå.

Våren 2010 bestämde sig Therése Högberg för att ta tjänstledigt för att testa ett annat jobb och fundera på vad hon egentligen ville göra.

– Jag försökte hela tiden att överkompensera för att elevernas undervisning inte skulle bli lidande av tidspressen. Sista tiden var jag så yr att jag fick hålla mig i katedern för att veta vad som var upp och ner. Katedern stod ju i alla fall still.

Det finns en gräns för hur mycket man kan tänja på sig och sina principer. Den gränsen nådde skolan för länge sedan, det är bara det att resultatet nu visar sig. Och eftersom åtgärderna som införs för att lösa problemen är samma som problem finns ingen lösning i sikte. Inte förrän ansvariga inser att deras uppgift inte handlar om att bestämma vad eleverna och studenterna ska kunna, utan om att lämna över rodret för skolan till dem som har kunskapen och som brinner för lärandet. Litar vi inte på lärarna kan vi aldrig få en kunskapsskola.

Lärande är en rörelse, en process. Lärande går inte från okunskap till klarhet och vidare. Det är en icke-linjär process som ibland tar två steg fram och tre tillbaka. Ibland leder lärandet till insikt om att man hamnat i en återvändsgränd och man tvingas börja om. Att ha ett betygssystem som utgår från en linjär lärprocess, när verkligheten ser annorlunda ut är bara ännu ett exempel i mängden på hur människan försöker (överallt där det går) rätta verkligheten efter kartan istället för tvärt om. Kunskap är lika mycket teori som praktik, och enda sättet att nå insikter och utveckla lärande är att läsa och reflektera, läsa och reflektera. Samtala om kunskapen. Vända och vrida på det man lärt sig, i ljuset av det man visste innan. Lärande handlar också om förmågan att välja bort och sortera. Ingen kan göra detta åt en. En bra pedagog kan dock, likt en bra tränare visa på tekniker och lägga upp program för arbetet. Jag avslutar med att säga som Sven-Erik Liedman brukar säga: Vägen till kunskap är en omväg! Därför måste vi lita på lärarna och skolan hjälpa eleverna att ta ansvar.

Jag som skriver heter Eddy Nehls, och texten som användes som underlag för bloggposten finns på min blogg Flyktlinjer, som uppdateras dagligen och ofta om kunskap, skola och utbildning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s