”För två år sedan bet jag av dig svansen”

Tack för möjligheten att skriva ett blogginlägg!

Jag tänker ägna mina 15 minuter av berömmelse åt min enskilt viktigaste ledarfråga: skolans kultur.

Sir Ken Robinson föreläser om hur styrningen av skolan inte borde handla om ”command and control” utan ”climate control”. Det kan omtolkas till att skolans kultur behöver vara positiv och tillåtande för att skapa möjlighet till utveckling och kreativitet.
Inom rektorsutbildningen ägnades väldigt mycket tid år ”struktur, kultur, ledarskap”. I ärlighetens namn, precis som på lärarutbildningen, förstod jag inte vikten fullt ut förrän utbildningen var över och jag började få upp ögonen för teorierna och hann reflektera över det vi läst, hört och sett.

Nyligen kom en mycket bra rapport, ”Policyidéer för svensk skola”.
Mycket givande att läsa om förslagen som har hög igenkänningsfaktor – särskilt i de delar som har med läraryrket och betygssättning att göra.

Enligt min tolkning av de tre begreppen jag nämnde tidigare är rapporten inriktad på främst struktur och möjligen lite ledarskap. Mitt inlägg fokuserar mer på kultur och ledarskap. Jag anser nämligen inte att strukturfrågorna får effekt om inte ledarskapet är på plats. Och inte heller kommer ledarskapet att fungera fullt ut om inte strukturen är fungerande. Människor i dåliga system kan inte prestera särskilt väl.

Så här ser min enhets organisation och min personalstyrkas sammansättning ut.

blogg365 personal

Jag får frågan med jämna mellanrum om hur detta kan vara möjligt. Alla typer av förklaringar och kängor har jag hört och fått. Och jag vet också att den dagen något händer, alltifrån arbetsmiljöfråga till elevklagomål mm. så kommer meningsmotståndarna att peka mot detta. Beteendet känner vi igen från alla som bestämt sig för en åsikt: ”allt som händer i världen bevisar att jag har rätt”.

Men förklaringen till varför det går så bra som det går är ganska enkel menar jag.
-Färre chefer innebär snabbare beslutsvägar.
-Färre chefer innebär att chansen att få bra chefer är större. Den dagen jag inte duger i min roll byter personalen sin chef. Man behöver inte byta fyra rektorer, utan en.
-Likvärdighet och likabehandling är enklare.

När jag avslutade rektorsutbildningen för ett par år sedan valde jag att använda mitt examensarbete som förberedelse inför den då blivande organisationen (alltså den organisation vi har idag). Arbetet handlade om att med tydliga medarbetarsamtal kopplade till lönebeskedet så kommer varje medarbetare att veta på vilket sätt hen ska arbeta för att nå såväl målen i arbetet som önskade löneutvecklingen. Därmed skulle behovet av chefskap att minska.

I efterhand kan vi konstatera att så blev det.

Men vad är egentliga huvudnyckeln? Exakt vilken del är det som är avgörande?

Enligt mig är det konflikthanteringen. Och egentligen innan konflikten bryter ut. Och så länge man arbetar med människor så kommer konflikter, eller åtminstone åsiktsskillnader som riskerar att bli konflikter, finnas.

Vad gör jag för att på bästa sätt hantera konflikter?
Prioritering 1 är att tiden för mig som chef och ledare ska gå till rätt saker. Detta innebär att jag söker förvaltningschefens, nämndens, personalchefens och kommunchefens förtroende att prioritera min tid till det som är viktigast för arbetsplatsen. Pga. ett mer eller mindre unikt gott klimat och samarbete med de nämnda parterna känner jag att förtroendet ges.

Detta innebär att jag inte behöver vara orolig för vad som händer om jag inte dyker upp på ett förvaltningsmöte eller chefsforum. När oron inte finns minskar stressen. När stressen minskar kan jag planera bättre. Och resultatet blir att jag faktiskt missar få sammankomster, eftersom jag vet att jag bestämmer över tiden själv. På samma sätt behandlar jag min egen personal. De äger sin tid i stor utsträckning.

Men när då ett ärende inträffar, vad görs då?

Steg 1 är tillgänglighet. Dvs. personalen ska veta att om något inträffar som personalen med det mandat de fått inte kan lösa, finns jag där mer eller mindre momentant. Är jag inte där fysiskt så virtuellt. Den enskilt högst värderade återkopplingen till mig som chef i enkäter och dylikt är ”tillgänglighet” enligt min personal.

Tillgängligheten resulterar i att jag antingen begär att få veta mer eller kan ge instruktioner ganska omgående på hur ett ärende ska gå vidare.
När allt som går att göra på personalnivån gjorts, är det dags för det personliga, individuella mötet där en parts beteende eller åsikter behöver hanteras. Dvs. öga mot öga där en lärare får höra t.ex. att inställningen gentemot den här eleven inte är OK. Eller att en lärare får höra att dialogen i arbetslaget inte fungerar därför att…osv.

Samtalen som behöver hantera konflikter har minskat väsentligt över åren. Konflikt definierar jag som en situation där inblandade parter inte kan fokusera på arbetsuppgifterna och uppdraget. Konflikten innebär att ena eller alla parter är så involverade med att vara stressade över situationen att arbetsuppgifterna blir lidande.

Min toleransnivå för detta är extremt låg. Jag har sagt det tidigare och säger det igen: den som avstår från att ingripa i sådana här lägen ska ha väldigt klart för sig innebörden av ”skära breda remmar ur andras läder”. Motsvarande ordspråk på persiska är ”ge bort ur kalifens säck”. Räcker inte dessa perspektiv så kan vi citera Dag Hammarskjöld: ”Förneka aldrig dina egna övertygelser och erfarenheter bara för att få lugn och ro. Ledarskap kräver modet att vara sig själv.”

De som betalar priset för en skolledares handlingsförlamning och konflikträdsla är i absolut första hand närmaste kollegorna. Det är alltså inte eleverna i första hand! Eleverna har en makalös förmåga att överleva skolsystemet, i allra flesta fall. Kollegor däremot, är de som tar störst skada, kan få bestående psykosociala ärr och i värsta fall tappa glädjen för sitt yrke.

Eleverna lider givetvis skada i form av utebliven undervisning av den kvalité som de har rätt till. Men den svåraste elevsituationen uppkommer när eleverna används som spelpjäser mellan personal. Att baktala varandra inför elever för att öka pressen på sina kollegor osv. – det är en helt ohållbar situation.

Var kommer kulturen in i detta?
På en skola där personalen ger sin ledning/chef/rektor, mandat och förtroende att hantera dessa frågor, minskar antalet konflikter. Det blir automatiskt fokus på arbetsuppgifterna. När fokus riktats rätt, infinner sig ett lugn och välmående som inte så lätt låter sig brytas. Det blir som att försöka hejda ett tåg som tuffar på i 200 km/h. Särskilt hos personal som arbetat på arbetsplatsen så pass länge att de kan jämföra kulturen före och efter, finns förtroendet och uppskattningen.

Kultur är också något som inte kan associeras till en enskild person. Även om en person kan bidra till att tillföra t.ex. negativitet, så är det upp till den övriga majoriteten att bibehålla positiva kulturen. Jag läste nyligen att en ensam person som inte duschar, motsvarar 100 rena i simhallen. På samma sätt fungerar kulturen även om proportionerna kan vara annorlunda. Kulturen måste precis som vattnet vara så rengörande att en enda person inte lyckas smutsa ner den med felaktigt beteende och attityd. För varje del smuts i vattnet måste motståndskraften växa, och rengörande ske. Detta gäller inte bara personalen utan har med allt beteende att göra och kan med enkelhet tillämpas även på eleverna och t.ex. likabehandlingsarbetet.

Jag ser således tendenser till negativ och dålig skolkultur som mitt uppdrags största motståndare. Är jag hunden så är negativa kulturen vargen. Och när vi ändå talar om hund och varg, vill jag avsluta med en dikt av den iranska poeten, den modiga kvinnan, Parvin E’tesami, som levde några decennier innan jag föddes. Hon skrev bl.a. en dikt som heter just ”Hunden och vargen”. Dikten handlar om hur vargen hotar hunden och talar om vad den ska göra. Den modiga hunden svarar och argumenterar för sin sak, hederlig, ärlig och beskyddande av lammen som den är. Dikten avslutas med följande rader (min fria högst olitterära översättning nedanför):

blogg365dikt

Vargens ilska är ingen nyhet för mig, då jag har ärren kvar på sidan, ryggen och låret.

För två år sedan bet jag av dig svansen, idag verkar det som att du också vill förlora örat.

Med de orden vill jag påminna mig själv om att jag är redo för kamp, varje dag, varje stund så fort kulturen är hotad. Min personal förtjänar en chef som ser till att de kan behålla fokus på uppdraget. Den dåliga skolkulturen förlorade svansen sist, och kommer den tillbaka är örat i fara, rent poetiskt alltså…

Peyman Vahedi
Rektor, Ådalsskolan
Kramfors kommun
Blogg: http://www.adalsskolan.se/om-adalsskolan/rektorn-taggar

Advertisements

One thought on “”För två år sedan bet jag av dig svansen”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s