Vänlighet, vaselin och silvertejp

Med vänlighet, vaselin och silvertejp kan man komma långt, sägs det. Jag måste dock erkänna att vaselin och jag inte är närmare bekanta, kompisarna hade visserligen det som läppglans när jag växte upp men jag gillade aldrig smaken.

Vänlighet är bra till mycket, det håller jag fullständigt med om. Silvertejp då? Jo, för min del hänger det ihop med vänlighet. Låter det konstigt? Hör här:

Jag har alltid pratat fortare än jag tänker. Det är inte alltid så bra. Ibland är jag ”kvick och spirituell” (som man sa när mina föräldrar var unga), många gånger bara plump. Är jag trött, stressad, arg eller irriterad kan grodorna vara värre än vanligt. Min familj får nog ta värsta stöten men arbetskamraterna har drabbats en och annan gång, mina överordnade lika så.
Eleverna har däremot aldrig råkat ut för min vassa tunga, vågar jag påstå.

En av min fd kollegor påpekade en gång att jag kanske skulle tänka på vad och hur jag säger saker, det är något jag uppskattar så här i efterhand. Då blev jag mest förvånad och kanske lite ledsen eller störd, för jag förstod inte och tyckte dessutom att det var hen som kunde vara sur och tvär, vi gick helt enkelt inte så bra ihop.

När jag slutade på den skolan fick jag en rulle silvertejp. Något förvånad måste jag tillstå att jag blev. Silvertejp?

En annan kollega förklarade att den var till för att sätta över munnen. Jag var för spetsig i mina kommentarer och nu när jag skulle gå till en ledningsfunktion (bitr rektor) måste jag tänka på vad och när jag skulle säga något och hur jag skulle uttrycka mig. Silvertejp över munnen skulle hindra mig från att säga dumheter.
Den kollegan sa det med stor värme och mycket vänlighet. Vi hade jobbat ihop i 5 år och vi gillade varandra skarp. Hon skulle dessutom gå i pension och tyckte att hon kunde säga sanningen till mig, eftersom hon ”ändå skulle sluta”.

Nytt jobb och silvertejpen stod på skrivbordet som en symbol och påminnelse. Jag lärde mig att två öron och två ögon var viktigare än en mun, jag lärde mig lyssna och se innan jag pratade. Viktigt som ledare. Ännu viktigare som skolledare måste jag påstå. Det blev två oerhört lärorika år på många sätt.

Efter ett par år bytte jag åter jobb, denna gång till rektor. Silvertejpen hamnade på en hylla i mitt arbetsrum hemma, jag trodde att det skulle räcka med minnet av den. Nu inser jag att det är dags att rullen får flytta in med mig på jobbet igen. Nej, jag tror inte min personal anser att den behövs, inte föräldrarna eller eleverna heller. Men jag har förstått att andra i min närhet reagerar ibland. Återigen händer det att jag  pratar först och tänker sen. Försöker vara lustig eller kanske framstå som smartare än vad jag är, ibland säger jag saker som jag menar väl med men det uppfattas annorlunda. Jag gör mig även till talesman för andra och får därmed ta emot reaktioner som kanske inte skulle vara riktade mot mig, men budbäraren blir helt enkelt bli skjuten ibland. Sticker man ut hakan får man vara beredd på smällar. Och smällar blir det, ibland rätt rejäla.

När det blir så är det lätt att man blir stämplad som besvärlig och motvalls, så att även konstruktiv kritik avfärdas som gnäll.

Den här gången vågar inte någon säga till mig direkt utan saker lindas in eller passerar (och därmed filtreras) flera personer innan det når mig. Det är tråkigt, för ofta vet varken jag eller den som framför det vad som egentligen sagts. Mitt minne är helt enkelt ganska kort och den som inte varit med vet heller inte vad jag sagt och hur det uppfattades.

Att skriva brukar däremot fungera bra, filtret och därmed egenkontrollen är större. Att se texten, läsa det jag skrivit, får mig att se hur andra kan uppfatta mig bättre. Självcensuren är tuff och många är de blogginlägg, tweets och uppdateringar som inte kommit längre än till utkast. Papperskorgen är full och det är bra.

Så, nu måste jag alltså ta med min kära rulle silvertejp till jobbet igen och ställa väl synligt på skrivbordet. Kanske ska jag riva av och sätta en liten bit på min dator, min telefon och min iPad. Kanske lite på pennan och anteckningsblocket? Bara som en påminnelse om att jag har två ögon, två öron men bara en mun. Samt två händer att skriva med.

En viktig lärdom för en rektor.

Gunilla Ordell, rektor
@gunillaordell
http://gunillaordell.weebly.com/

 

 

Advertisements

One thought on “Vänlighet, vaselin och silvertejp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s