Viktigast i läraryrket?

formativt arbetssättVad är det viktigaste i läraryrket, alltså läraryrkets hjärta? Det är en fråga som jag tycker är svår att besvara. ”Eleverna” är ett svar som snabbt poppar upp i huvudet på mig. För vad vore vi utan våra elever? Det är ungefär som när Erik Lallerstedt, Leif Mannerström, Markus Aujalay, Jamie Oliver eller Gordon Ramsay säger ”råvaran”. Men stämmer det? Kan inte en mästerkock även få mindre lyxiga råvaror att höja sig till oanade och kulinariska upplevelser? Är det inte istället mästerkockens erfarenhet och kunskap som lyfter råvaran?

Låt mig då besvara min inledande fråga med att det är lärares erfarenhet och kunskap som är viktigast i läraryrket. Det stämmer ju väl överens med skollagen där det fastslås att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men är det så enkelt? Vad säger vi då egentligen om våra nyutexaminerade kollegor? Visst kan även de bygga sin undervisning på beprövad erfarenhet. Lärare granskar tillsammans, kritiskt och under längre tid sina erfarenheter från undervisningen och dokumenterar vad de kommer fram till. Då tar även nyutexaminerade i diskussionerna del av den beprövade erfarenheten. Den vetenskapliga förankringen som de har med sig från lärarutbildningen där de kritiskt fått granska och sätta faktakunskaper i olika sammanhang bidrar å andra sidan med uppdaterade forskningsresultat både när det gäller ämnesval och pedagogik. För oss lärare är det nog tyvärr läsandet av aktuell forskning som först får stryka på foten vid tidsbrist. Just därför är kollegiala diskussioner som bygger på vetenskaplig grund och inte bara erfarenhet så viktiga.

Det kanske är det kollegiala lärandet som är det viktigaste i läraryrket? John Hattie lyfte redan 2008 i sin metastudie Visible learning denna fråga och konstaterar att det är en av framgångsfaktorerna för bra undervisning och lyckad skolutveckling. Men kollegialt lärande måste enligt Hattie ske systematiskt på lång sikt och med fokus på utvecklingssyftet, alltså på lärarnas lärande. Även Dylan Wiliam och Helen Timperley sätter lärarnas lärande genom kollegiala diskussioner i fokus för att undervisningen hela tiden ska utvecklas. Wiliam betonar också vikten av att det kollegiala lärandet måste ha sin utgångspunkt i lärarnas behov och inte i ledningens top-down agerande. Enstaka studiedagar och föreläsningar som inte utgår från lärarnas önskemål och behov har ringa effekt på ett varaktigt förändringsarbete. Förändringsarbete sker tillsammans, genom kollegialt lärande men kräver för att det ska fungera fullt ut och inte bara bli en chimär ett arbetsklimat som genomsyras av trygghet. Många lärare hittar denna trygghet även i det utvidgade kollegiet i sociala medier där olika pedagogiska frågor gemensamt reflekteras och diskuteras och inte bara material, tips och länkar delas.

Nu går det ju inte att nämna Hattie och William i samband med det viktigaste i läraryrket och inte nämna formativ bedömning eller som jag hellre säger det formativa arbets – eller förhållningssättet så att även Carol Dwecks growth mindset får komma med. Vi vet alla att ett formativt arbetssätt ska tydliggöra målen, utgå från elevernas olika nivåer och kännetecknas av den viktiga frågan HUR – men då inte bara hur vi ska planera undervisningens innehåll för att alla elever ska nå de uppsatta målen. Vi måste också ställa oss frågan hur vi förhåller oss i klassrummet, hur vi till exempel ställer frågor, hur vi ökar alla elevers delaktighet och hur vi lämnar formativ respons så att den kan tas emot på ett positivt sätt av eleverna. Allt för att utveckla elevernas lärande. För mig som så många andra har det genom åren blivit allt tydligare att mycket arbete måste läggas på att skapa en stimulerande och tillåtande lärandemiljö där eleverna vågar fråga, vågar misslyckas ochwordle vågar ta egna initiativ. Där glädje ska vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Egentligen gäller samma sak även för lärarnas lärandemiljö. På vår skola arbetar rektorn för att ”ojante” ska gälla – något fler skolor borde fundera över. (LÄNK – ojante på Ådalsskolan)

För att skapa en sådan lärandemiljö för alla, det vill säga elever och personal, måste man skapa relationer. På en föreläsning i Stockholm uttryckte Magnus Blixt som bland annat är ledamot av Lärarnas ansvarsnämnd och som bloggar för LR att läraryrket var ”relationstungt”. Jag upplevde det som ett lite negativt uttryck och skulle hellre vilja säga att det är relationsfyllt. Vi ska skapa fungerande relationer med elever, lärarkollegor, elevhälsan, skolledare, annan skolpersonal, föräldrar och ibland även allmänheten. Det är ett arbete jag gärna tar på mig och där målsättningen alltid är väl fungerande relationer, vilket inte alltid är så lätt. När det gäller eleverna kallar jag mina relationer för pedagogiska, inte sociala. När Sara Brun, även hon bloggare för LR, i Expressen i januari skrev om filmning av lärare och elever på skolan fick hon ett svar om att inte försöka vara cool eller kompis för att bli omtyckt. Det är sådana relationer med allmänheten som vi också måste klara av och jag vet att även Sara Bruun sätter den pedagogiska relationen i centrum. Vad menar jag då med bra pedagogisk relation? Jo, det är respekt för olikheter, avsaknad av personvärdering och ett förhållningssätt som utgår från allas lika värde och inställningen att alla kan lyckas. Denna pedagogiska relation ska vi bära med oss även om eleven i fråga inte är där. Så ska vi till exempel alltid prata om en elev som om eleven vore där, det vill säga med respekt. Över huvud taget gillar jag inte det där med att prata OM utan tycker det är bättre att prata MED. Tyvärr har jag dessutom upplevt att det inte alltid pratas MED elever utan TILL dem istället. Det är en stor skillnad, och i uppgivna situationer kommer jag på mig själv att jag gör just detta – att jag pratar till eleven och inte med och dessutom pratar även jag om istället för med, fastän jag anser det vara så viktigt.

Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag faktiskt inte vet vad som är viktigast i läraryrket. Det finns så många faktorer som är viktiga, som vår beprövade erfarenhet, förankringen av undervisningen i en vetenskaplig grund och den kollegiala utvecklingen som sker när vi diskuterar och granskar vårt förhoppningsvis formativa arbetssätt. Jag vet dock efter 30 år som språklärare att jag älskar mitt yrke, inklusive de motgångar som jag fått uppleva. Några av dem bär jag fortfarande med mig i min ryggsäck men i en bra lärandemiljö blir de allt lättare att bära och kommer säkert snart förlora sin tyngd. Vad som absolut inte får saknas för att få just min undervisning, ja, hela min skolvardag att fungera är något som jag vet kräver mycket arbete och tid. Arbete och tid kommer jag fortsätta satsa. För den dag mina före detta elever inte längre glatt hejar på mig när vi oväntat ses någonstans kommer jag sluta som lärare. Då kan jag inte längre bygga relationer som är så viktiga för en bra lärandemiljö, både i klassrummet och kollegialt. Då kan jag inte längre bygga relationer som är äkta och som förhoppningsvis varar långt efter eleverna och även jag lämnat skolans värld.

Gulla Schornack, Ådalsskolan i Kramfors – jobbar på gymnasiesärskolan i Nordvik, är språklärare och förstelärare med stort intresse för IKT och skolutveckling

Annonser

One thought on “Viktigast i läraryrket?

  1. Ping: Förstelärarnätverket

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s