Hur får man kamratrespons att fungera i praktiken?

Det har talats mycket om läsning och läsförståelse där resultaten visar att våra elever i Sverige blir allt sämre. Men hur står det till med våra elevers skrivförmåga? När en elev slutar år 9 ska hen kunna skriva olika texttyper och anpassa texten till syfte och mottagare. Eleven ska kunna använda ett vardagligt och ämnesspecifikt språk anpassat till texttypen och innehållet. De ska veta hur en text struktureras för att det ska bli tydligt för läsaren och att olika texttyper byggs upp på olika sätt. Om läsförmågan minskar och eleverna har allt svårare att ta till sig läst text på egen hand, blir det inte då också svårare att skriva texter på egen hand?

Jag heter Madeleine Renoux och är lärare i svenska och franska. Jag undervisar i år 6-9 på en F-9- skola i Järfälla kommun, nordväst om Stockholm. Jag är också handledare i Läslyftet och min nuvarande handledningsgrupp består till största delen av NO-lärare i år 6-9. Under våra diskussioner i Läslyftet har vi diskuterat vilka texter våra elever skriver i de olika ämnena och vilka förväntningar vi har på elevernas skrivande. Finns det en samsyn över ämnesgränserna? Hur ser skrivförmågan ut och hur får vi eleverna att bli ännu mer säkra på att skriva texter? Lgr11 slår fast att den kommunikativa förmågan är viktig i skolans alla ämnen.

När jag började min lärarkarriär 1999 hade jag läst Gunilla Molloy om reflekterande läsning och skrivning och ”Det flerstämmiga klassrummet” av Olga Dysthe. Mina elever kortskrev och använde skrivandet både för att kommunicera och för att lära och befästa kunskap. Vi arbetade efter skrivprocessens olika steg där att ge och få kamratrespons var ett viktigt led samt att bearbeta och skriva om texten flera gånger. Jag tyckte att det var oerhört svårt att motivera eleverna till att bearbeta sina texter, eftersom det innebar att de behövde skriva om hela texten för hand eller att vi behövde boka en datasal för att kunna skriva texterna på dator. Nu arbetar jag på en skola där alla elever i år 6-9 har antingen en ipad eller en dator, så nästan allt skrivarbete sker digitalt. Det har ju självklart underlättat både elevernas motivation att bearbeta texterna, men också motivationen att ge och få kamratrespons samt för mig som lärare att ge feedback under skrivandets gång. Att få feedback på texter och att sedan bearbeta dem är ett sätt att utveckla skrivförmågan med hjälp av andra.

Om eleverna ska kunna ge specifik och konstruktiv feedback till sina kamrater behöver de få modeller och träna på hur man kan utveckla texter. Jag brukar använda både texter som jag själv skrivit och andra elevtexter från tidigare elever. Jag tror på att visa att man som lärare också skriver och att man också utvecklas och lär sig hela tiden. I min nuvarande sexa fick eleverna en skrivuppgift där syftet var att använda textaktiviteten beskriva. Varje elev fick dra en lapp med en bild på en sak som de sedan skulle beskriva utifrån fyra frågor: 1. Hur ser saken ut? 2. Vad har saken för funktion? 3. Vilka fördelar finns det med saken? 4. Vilka nackdelar finns det?

Utifrån frågesvaren skulle eleverna enskilt skriva en text om sin sak. Alla satte igång att skriva och jag skrev samtidigt. På min lapp fanns det en jordgubbe.

Vid nästa lektionstillfälle visade jag upp min text på projektorn och jag läste upp den högt. Jag berättade vad jag var mest nöjd med och var i texten jag hade kört fast och ville ha hjälp. Sedan fick eleverna berätta vad de tyckte var bra i min text. Vi pratade också om hur jag hade använt de fyra frågorna. Sedan skulle de hjälpa mig att utveckla min beskrivning av saken. Jag skrev upp deras förslag på tavlan, fotade av tavlan och gick hem och bearbetade min text.

Vid nästa lektionstillfälle visade jag min nya text och vi pratade om att utan deras hjälp hade den aldrig blivit så bra som den blev. Eleverna fick sedan gå tillbaka till sina egna texter och utveckla dem. Syftet var flerdelat; att se att läraren är också en skribent, att få en modell för hur man kan prata om sin egen text, att eleverna få en modell för hur man kan ge feedback till någon och också att visa att om vi hjälper varandra så kommer vi att nå längre.

När vi diskuterade kamratrespons i min Läslyftsgrupp, så var många lärare som undervisar i andra ämnen än svenska tveksamma till att använda kamratrespons eftersom det är svårt att få kamratrespons att fungera i praktiken. Vi pratade om att eleverna inte förstår varför de ska ge varandra feedback eller att de går in och letar fel, gärna stavfel. De ger generell feedback som ”Det var bra”. ”Du kan skriva lite längre nästa gång.” Eleverna tycker att det är jobbigt att dela texter med varandra för att de känner sig obekväma eller otrygga.

För att få kamratrespons att fungera behöver man samtidigt arbeta med att bygga upp trygghet och ett tillåtande klimat i klassrummet. Det måste finnas en vilja att hjälpa varandra och förståelse för att om vi hjälper varandra kommer alla att utvecklas. Hattie och Timperley menar att respons ska ge skribenten svar på tre frågor: Vad är målet? Hur har jag gjort det? Vad ska jag göra för att bli bättre? Hur vi som lärare ger feedback till elever är väldigt viktigt för att de ska tillägna sig ett metaspråk att tala om varandras skrivande.

Eleverna behöver också få hjälp med att bli specifika i sin feedback och  jag brukar visa youtubeklippet Austin’s Butterfly där det blir väldigt tydligt att om feedbacken är specifik så kan uppgiften utvecklas enormt.

När man tränar elever i att ge och få kamratrespons behöver man börja med korta texter och fokusera på innehållet. Eleverna får ställa frågor till texten. Det kan man som lärare också visa genom att modellera på ett textexempel. Jag brukar börja med att eleverna arbetar i par och får ett elevexempel från en anonym elev från mina tidigare klasser. De plockar ut en bra mening som de vill behålla, eftersom grundregeln är att vi alltid inleder med att lyfta upp det som är bra.  Sedan ställer de frågor till texten när det gäller innehållet. Här kan de få stödfrågor som t ex Hur ser platsen ut? Vad hör man? om det handlar om en berättande text. Sedan får de tillsammans bearbeta och skriva om texten. Jag tror att ett gemensamt skrivande också utvecklar elevernas skrivförmåga. Nästa steg är att i samma par liknande respons på varandras texter. Ska de ge varandra feedbacken skriftligt eller muntligt? Jag tycker att det allra bästa är att de diskuterar texterna muntligt, men jag brukar be dem att spela in samtalet.

I Läslyftsmodulen ”Samtal om text” visar Ann-Marie Körling hur man kan ha textsamtal kring elevernas egna texter där man sitter tillsammans i en grupp och hjälper varandra. Den modellen använder jag mig av och jag tycker att fördelen är att man lyfter elevernas skrivna texter till samma nivå som de författare vi läser i klassen. I textsamtalet leder varje elev diskussionen kring sin egen text, eftersom de får inleda med att berätta vad de var mest nöjd med och läsa upp det avsnittet och de får berätta vad de vill ha hjälp med. Kamraterna ger sedan feedback och konkreta råd eller ställer frågor kring det stället. Man kan också välja att undersöka något specifikt som t ex hantering av ämnesspråk eller hur texten binds ihop. Jag har använt den modellen både på berättande texter, faktatexter och argumenterande texter. I början är man som lärare med, men med vana och ökad ålder kan eleverna leda textsamtalen på egen hand.

För att elevernas skrivförmåga ska utvecklas behöver de skriva ofta och ganska korta uppgifter. De behöver få modeller för hur texter ska se ut och hur de strukturellt byggs upp, men också modeller för hur man kan prata om texter och skrivande. Jag vet att få regelbunden feedback på sitt skrivande gör att man utvecklar skrivförmågan, men tiden är förbi när eleven bara skrev med läraren som enda mottagare. Vi behöver ge dem möjligheter att få autentiska skrivuppgifter där det finns fler än en mottagare. I undervisningen behöver vi också ge dem möjlighet att läsa och diskutera varandras texter. Precis som med allting annat behöver eleverna öva på kamratrespons. Ibland tror jag att vi lärare inte har tillräckligt tålamod för att få processen att fungera. För att få kamratrespons att fungera krävs ett medvetet arbete där man tränar stegvis. Huvudansvaret tycker jag ligger i svenskämnet på högstadiet, men om eleverna vet hur man ger kamratrespons, så går det lätt att överföra till andra ämnen, framförallt om ämnesläraren och svenskläraren samarbetar. Förmågan att kommunicera är ju som vi såg i inledningen viktig i alla ämnen.

Film från Skolverket som ingår i modulen ”Samtal om text” på Läs och skrivportalen https://youtu.be/Tfz9cw0EPnk

Hattie J. & H. Timperley (2007). The power of feedback. Review of Educational Research, 77/1: 81-112.

Madeleine Renoux, legitimerad gymnasielärare och lärare år 7-9 i svenska och franska, handledare i Läslyftet och arbetar på Fjällenskolan, Järfälla kommun

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s