Är det dags att utveckla vår relation till det vi kallar motivation?

Motivation är som fenomen något komplicerat.

Skolverket har sammanfattat vad som kan vara motivation inom utbildning där rubriken är: ”Motivation en viktig nyckel till elevers skolframgång”. Skolverket lägger ett stort motivations-ansvar på läraren. ”Motivationen att delta i en lärandeprocess ökar om eleven upplever att arbetsprocessen leder till att hen bekräftar sin egen förmåga och sig själv eller blir bekräftad av andra.” Man ger en lång lista på vad läraren bör göra och inte bör göra för att stärka elevens självbild och självkänsla och därmed bättre kunna motivera eleven i lärandet.[1]

I verkligheten vänder vi som ledare i skolan ständigt ut och in på motivationsbegreppet. Jag är med i ett antal olika grupper där vi diskuterar bland annat motivation och uppfinningsrikedomen bland lärare tycks oändlig.

Jag skulle vilja, om än blygsamt, bidra till motivationsdebatten. Jag vill diskutera två saker: Arbetsmiljölagen och vad vi eventuellt kan lära oss av motivationsbegreppets historia. Hur dessa två saker kan höra ihop, ska jag försöka utveckla i följande:

IMG_1564Arbetsmiljölagen[2] ser både personal och elever som arbetstagare. Plötsligt är lärare och elever ”vi” mot rektor-VD-ägare-kommunen. Det är vi som ska ha bra luft, bra stolar, lugn&ro, trygghet och annat som lagen beskriver. När jag arbetar med dessa frågor inom ämnet företagsekonomi/juridik, så är vi – eleverna och jag – arbetskamrater/kollegor. Jag är visserligen arbetsgivarens förlängda arm som ska se till att det till exempel är studie-ro, men det blir med ens tydligt för eleverna att samma studie-ro också är en bra arbetsmiljö för mig. Eleverna, även de som tycks minst motiverade, står där framför mig med sin egen-tillverkade mycket bra Power Point och pratar om hur VI ska göra för att få en bra arbetsmiljö. Det blir dessutom lycklig feedback för en lärare, då elever som kanske tidigare inte visat så stort intresse nu visar ”gnista”. Här känns det viktigt att försöka fånga fenomenet. Vad är framgångs-fenomenet och vad handlar det om? Handlar det om ansvar? Handlar det om andra saker? Har vi ”snöat in” på begreppet motivation?

För cirka hundra år sedan tog vetenskapen mark från kyrkan. Innan dess beskrev man hur vissa människor fick en slags ”aha-upplevelser” om vad de ville göra. Man benämnde det ett kall. Sen blev det snudd på kulturellt sett ”förbjudet” att prata om kall. Kall-begreppet symboliserade nu lägre lön och lägre status. Under 1900-talet blev också kvinnan mer jämlik mannen. De yrken som var mer förknippade med ”kall” var av tradition ofta kvinnoyrken. Jämlika löner och lika status, stod på kravlistan. Det var annat än religionen som påverkade livsvalen. Kall-begreppet la man i en slags ”malpåse”.[3]

Skolan var förr mer en förberedelse för vad som komma skulle. Man anlade vad som ansågs nyttiga grunder. Det fanns standardmodeller, där alla skulle försöka passa in.

Om nu ”aha-upplevelsen” kom förr, så kunde långt ifrån alla syssla med vad de ville. För många fanns det redan utstakade banor. Det var vanligt för söner att följa sina fäder. [4]

Psykologin tog alltså vid. Begreppet motivation tog fäste. Motivation är inte synonymt med kallelse, men blev en slags ersättare. I det nya moderna friare livet ägde individen ”kall-frågan” själv. Inget ansågs varken predestinerat, eller beroende av andra. Frihet! Men vad innebar det egentligen?[5]

Vad hände i skolan? Från att vara mer en fostrande ”verktygslåda”, blev skolan en motivations-organisation. Idag äger läraren uppgiften att leda motivationsarbetet.

När vi pratar arbetsmiljö finns det alltid både rättigheter och skyldigheter. Om samma skulle gälla avseende motivation, hur skulle det då bli? Vad är elevens ansvar i motivationsfrågan? Vad finns det för ”lag” som likt arbetsmiljölagen och arbetsmiljön skapar en ”vi-känsla” angående motivationen? Kanske är det eleverna som egentligen borde ges mera ansvars-verktyg? Hur blir det om vi ger eleverna ”ansvars-verktyg” med syftet att hitta ”det man vill göra”. Det är kanske dags att, om inte lägga motivationsbegreppet i en ”malpåse”, så fundera på hur vi i skolan kan sätta nya perspektiv på fenomenet.

Jag tror att jag med detta har planerat ett av vårens moment inom kursen ”ledarskap&organisation”. Jag ser framför mig eleverna hålla föreläsningar för mig hur man själv hittar det man vill göra.

Tack för mig!/Ann Lindgren

 

P.s.Om jag får tillfälle att blogga en ytterligare gång, vill jag blogga om Yoga och meditation i skolan. Det finns forskning som visar hur det mentala och det fysiska påverkar varandra och hur Yoga och meditation på ett positivt sätt kan påverka vår skol-vardag. Det är inte ovanligt i USA och finns även i Sverige. D.s.

[1] http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/didaktik/relationer-larande/motivation-en-viktig-nyckel-till-elevers-skolframgang-1.230660, hämtad 2016-03-06

[2] https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Arbetsmiljolag-19771160_sfs-1977-1160/, hämtad 2016-03-06

[3] Lindgren, Ann, Ett modernt kall – idén bakom arbetet, Lic, 2011

[4] Ibid

[5] Ibid

Advertisements

One thought on “Är det dags att utveckla vår relation till det vi kallar motivation?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s