Hur är det i skolan egentligen?

På en middag för ett antal år sedan fick jag frågan: ”Mia, du som är lärare. Hur är det egentligen i skolan nuförtiden?” En fråga som jag ganska ofta får och gärna svarar på, framför allt till bekanta som inte arbetar inom skolans värld. Jag anser att det är viktigt att sprida hur vardagen för oss som arbetar inom skolan ser ut och är folk intresserade är jag inte sen att berätta. Perfekt, tänkte jag, och började berätta om en händelse från mitt klassrum dagen innan. Det här berättade jag:

”Vi skulle starta upp ett nytt arbete i min etta och jag hade lyckats få hela klassen att sitta stilla och lyssna. Just som jag var på väg att börja genomgången, hör jag en av mina elever ropa ”Mia, Mia jag måste visa dig en sak”. Jag funderar först på att påminna eleven om att sitta stilla och lyssna, men jag bestämmer mig i stället för att låta eleven komma fram och visa mig det hen gjort. Eleven, som precis lärt sig att skriva, visar mig detta:

Mia är bäst

På lappen stod det alltså ”Mia är bäst, jag vill krama dig nu, hälsningar (elevens namn som jag valt att inte publicera). Självklart blir jag väldigt glad över att få ett sådant positivt omdöme, men framför allt blir jag glad över att min elev, som haft det lite kämpigt med skrivandet, valt att skriva en text till mig. Vem skulle kunna motstå att dela ut en kram i detta läge? När resten av eleverna i klassen ser vad som händer blir de naturligtvis nyfikna. Vad är det som gör fröken så glad? Eleven, som ser och hör att kamraterna undrar vad som pågår, vänder sig då mot klassen och läser högt och tydligt upp texten. Det som händer sedan är som taget ur en Hollywoodfilm. Klasskamraterna ställer sig upp, applåderar och jublar.”

Att arbeta som lågstadielärare kan på många sätt vara utmanande. Du måste vara allkonstnär och ha ett enormt tålamod för att lyckas att möta alla dina elevers behov. Men just stunder som denna, när du får ett barns hela uppskattning tror jag är ovanligt att möta i många andra yrken. Vi som arbetar i skolans värld möts ofta av barn som utrycker sin glädje och beundran, så ofta att det är lätt att ta det för givet och glömma hur fantastiskt det är. När jag berättade för de andra middagsgästerna om min upplevelse blev de imponerade. Imponerade över att jag hade ett yrke där jag får vara med om stunder som denna. Själv fick jag mig en tankeställare. Kan det vara så att jag ofta väljer att tänka på det som är krävande och utmanande i stället för att fokusera på det positiva? För tänk om alla yrken skulle få samma uppskattning som en lågstadielärare? Konsulten som, efter att ha gjort en dragning för kollegorna om senaste projektet, möts av kramar och jubel. Vd:n som får en lapp med texten ”du är bäst” när hen kommer till jobbet på morgonen. För oss som jobbar på lågstadiet är det vardagsmat.

Jag som skrivit detta heter Mia Kempe och arbetar som lågstadielärare på S:t Pers Skola i Sigtuna. Sedan augusti är jag även ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund.

Twitter:@MiaKempe

Blogg: http://lrbloggar.se/miakempe/

Advertisements

One thought on “Hur är det i skolan egentligen?

  1. Åh, jag blir så glad när jag läser detta. Som lågstadielärare själv kan jag inte annat än hålla med om att sådana stunder är vardagsmat som är få förunnat. Värt allt!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s