Värdeskapande lärande

 

Värdeskapande lärande vad är det? Är inte allt av värde det vi gör i skolan? Det är det alldeles säkert men det som inte alltid är säkert är att eleverna ser att det vi gör har ett värde och när inte det blir uppenbart är det lätt att eleven tappar anknytningen till skolan.

Jag har precis tagit steget ut från klassrummet och börjat jobba på förvaltningsnivå efter 20 år som lärare för elever i år 4-6. Det är en omtumlande resa. Att lämna eleverna var inte lätt men att få fortsätta skapa goda förutsättningar för många elever är en spännande utmaning. I mitt nya jobb som kvalitetsutvecklare/ Bitr utbildningschef har jag bland annat ett uppdrag i ett projekt som handlar om att minska avhoppen från gymnasiet. Lessebo kommun är med i projektet som heter Plug-In.

Plugg- In är ett EFS finansierat projekt som ett flertal av regionerna i Sverige är med i. När jag satte mig in i ämnet om signaler man kan titta efter, faktorer som påverkar och vad som kan förhindra avhopp fann jag att det fanns så mycket av det som jag såg var viktigt i mitt klassrum. Faktorer som genomsyrar från början i skolan. På PlugInnovations sida kan man läsa…

Det kan handla om att elever är i behov av ämnesstöd, språkstöd, stöd att strukturera sitt skolarbete, praktiskt vardagsstöd för att kunna ta sig till skolan och delta i undervisningen. En del elever är i behov av att utforska och skapa en djupare förståelse för kopplingarna mellan studierna och deras framtida mål, medan andra behöver stöd att adressera en social utsatthet och uppnå ett större psykiskt eller fysiskt välbefinnande för att få en fungerande skolsituation.

Men också…

Att stärka elevers skolanknytning handlar sålunda om att stötta elever att vara närvarande och aktiva i skolarbetet och att klara studierna, att stärka kopplingarna mellan studierna och övriga delar av elevernas liv samt att skapa en trygg miljö som präglas av positiva relationer.

På samma sida PlugInnovation finns det flera korta föreläsningar som handlar om forskning kring avhopp från skolan. När jag tittade igenom dem började jag fundera på den viktiga känslan av att finnas i ett sammanhang och skapa värde för sig själv men kanske ännu mer se att genom att lära mig viktiga saker kan jag med min kunskap skapa värde även för andra. Att få vara viktig för och finnas i ett sammanhang och få känna det tidigt. Det här med att skapa värde för andra med sina kunskaper funderade jag mycket på som lärare och prövade det tillsammans med eleverna. Jag utgick från svenskämnet när jag började förändra undervisningen.

Det finns en hel del forskning i svenskämnet som visar på att om det finns verkliga mottagare till text och att eleverna är medvetna om det från början kliver man utanför skolkontexten som innebär att träna på texttyper. När man skriver till en mottagare blir det på riktigt och då är det lättare att anpassa och använda sitt språk och engagemang fullt ut. Det här har jag i flera omgångar provat på. Vi har skrivit olika texttyper och vi har från början bestämt vem som ska läsa. Det kan vara en annan klass på skolan, det kan vara en författare eller det kan vara en insändare till en tidning. Jag har sett att det blir ett större engagemang, en större motivation att bearbeta texterna flera gånger för man vill att budskapet man har ska gå fram. Vid ett tillfälle testade jag att formulera om mig. Jag valde att säga ”För vem kan de här texterna vi ska skriva nu skapa värde?” Oj, vilken lektion det blev! Det slutade med att jag fick gå hem och planera om fortsättningen av arbetet för eleverna kom med väldigt bra förslag på vilka som skulle kunna vara mottagare och lära sig något om det som vi hade att berätta.

Vi hade förmånen att få vara med och ge förslag på hur en skolgård skulle planeras. För att det skulle bli viktigt och på riktigt förarbetade vi våra förslag genom att studera och analysera vår egen skolgård. Genom det såg eleverna brister och förtjänster och de kunde sedan formulera förslag på förbättringar. När vi kom så långt undrade jag vilka som skulle kunna ha värde av vår kunskap. Rektorn, kom eleverna fram till och de som har hand om skolgården. Vi skickade våra förslag till fastighetsbolaget som blev väldigt imponerade av eleverna i åk 5 och deras arbete. När det här var gjort var alla väl förberedda att ge förslag till arkitekten inför byggandet av den nya skolgården. Vi skapade värde för många. Det var ett enormt engagemang och vi hade under arbetsgång jobbat med många av kunskapskraven i geografi och svenska.

Jag har som sagt funderat rätt mycket på det här med värdeskapande arbete i klassrummet. Kunskap som skapar värde för sig själv och andra. Det jag kom fram till var att det krävdes lite extra tänk från mig som pedagog för att komma ihåg att ställa frågan och att våga släppa kontrollen på vägen till målet. Målen är inte förhandlingsbara men det kan vara så att ibland blir det bättre när fler tänker tillsammans! Att skapa värde för sig själv och för andra är en motivationshöjande faktor som jag tror starkt på. Det kan kanske vara en väg att få fler att få en anknytning till skolan. Se värdet av det vi gör i ett större sammanhang och inte som små pusselbitar som inte verkar passa ihop. Det var en av alla de tankar som slog mig när jag satt mig in i faktorer som gör att elever lämnar skolan. Kan det skapa sammanhang för några som fångas in och lämnar riskzonen då är det väl värt att pröva på att tänka och planera värdeskapande tycker jag.

/ Therese Linnér

 

Lite kort om mig, Therese Linnér: Lärande. Lära och utveckla, få fatt i när och hur lärande sker och ibland varför det sker just då – det är min drivkraft. Att skapa de allra bästa förutsättningarna för att det ska kunna ske är en spännande utmaning. Det och lite till bloggar jag om på thereselinner@wordpress.com. Där finns flera inlägg som handlar om  värdeskapande arbete i klassrummet.

twitter: @anthlin

Instagram: @attlaratillsammans

 

Annonser

Vad funkar bäst? Jo, teamwork!

Hur gör ni?
Vi har ofta fått frågan utifrån av andra pedagoger, kollegor på andra avdelningar, förskolechefer och utvecklingschefen. Ja, hur gör vi när förutsättningarna inte alltid är de bästa. Vi är en stor och relativt nybyggd förskola med över 130 barn, ca 25 vuxna, ett ledningsteam med ett stort geografiskt område innehållande sex förskolor. Vi har också som så många andra fått erfara personalomsättningar, lärarbrist, budget i balans, ledningsbyten och omorganisationer. Vi har också varit med om en del ”barnsjukdomar” som ofta kommer vid start av en förskoleverksamhet och helt ärligt är det inte alltid så lätt att sjösätta en ny förskola och få skutan på rätt köl.

Där en trappa upp till vänster i korridoren finns vi…

En brokig skara människor i ett storarbetslag på 41 stycken helt unika i sitt slag individer (35 barn och 6 pedagoger i en 3-5 års grupp). Vi sex som leder arbetet är i blandad ålder från 20 år till 62 år med varierade bakgrunder, utbildningar, outbildade, olika modersmål, mål i livet och med helt olika innehåll i ryggsäckarna.

image

Denna text kommer att handla om oss…

Vår resa startade med att när vi började arbeta tillsammans var två av oss nyanställda, två var långtidssjukskrivna och dag två hade vi ett föräldramöte med många oroliga föräldrar. Vi befann oss så smått i chock och satt efter mötet och reflekterade kring var 17 vi skulle börja någonstans. Den kvällen bestämde vi oss för att vi skulle fixa detta tillsammans. Det skulle bli en tuff resa vi skulle ge oss ut på, vi skulle behöva vända på många stenar men det skulle gå för vi hade varandra. Vi skulle inte bara överleva och kämpa mot att drunkna med varsin simdyna. Vi skulle simma till andra sidan!

Vi behövde finna en gemensam strand och ta sikte mot den och tillsammans skulle vi simma dit. Det vi visste var att vi hade olika kunskaper om simning, lite hade vi erfarit om sen tidigare, en del läste vi på utifrån andras beprövade erfarenheter, lite var ny forskning kring ämnet, vi hade också olika fysiska förutsättningar och mental styrka. Det vi däremot var helt på det klara med för att lyckas var, vår egen vilja (drivkraft), bestämma vilken strand (målet) samt att vi skulle göra det ihop med varandra (motivationen) av största vikt. Alla hade vi ett gemensamt ansvar att hålla ihop gruppen för ingen skulle ensam lämnas kvar under simturen.

Alla var lika viktiga gruppen och i arbetslaget utkristalliserades dessa olika positioner:  

image

-den som visade och påminde om stranden genom att peka ut riktningen

-den som skötte om det praktiska och såg till att allt flöt på
-den som vågade prova nya vägar och ompröva tidigare beslut
-den som peppade gruppen att fortsätta
-den som lyssnade in andras erfarenheter och omsatte dem i praktiken
-den som simmade sist och höll alla samlade

 

Alla motiverade de övriga i gruppen utifrån sin personlighet, position och där vi lätt kunde turas om i de olika rollerna genom att vi hade samma mål – vi skulle till stranden på andra sidan! O, ja visst kom vi dit. Nu har några i vårt simsällskap slutat av olika anledningar, andra har tillkommit och vi simmar vidare mot nya stränder…

Så vad är viktigt för oss i arbetslaget?

delaktighet  (tydlig info till alla inblandade/ny personal/vikarier kring vilka förväntningar vi har och där vi delar dokument mellan varandra)

kollegialt lärande (vi delar gärna med oss och tar inputs utifrån, sprider utåt, tipsar varandra om länkar, Youtube-klipp, FB grupper, Twitter, litteratur, artiklar för att sedan prova i verksamheten)
vågat vänt på stenar  (vi har diskuterat högt och lågt, blivit irriterade på varandra, arga, gråtit, tjafsat, känt oss stressade och trötta eftersom vi är människor som umgås med varandra under många timmar per dag men rensat och gått vidare)
guldkanten (vi försöker lyfta varandra med feedback, vi är varandras kritiska vänner, vi går på gemensamma föreläsningar där vi går ut och äter en bit mat och snackar, ger varandra uppmuntran i vardagen, en kram när det behövs, uppvaktar varandra med ngn liten present vid födelsedagar, bjuder varandra på lite go fika emellanåt, skickar små sms till varandra)
moroten (vi ger mycket men får också mycket tillbaka, många vikarier trivs hos oss och säger att vi är tydliga med vad vi förväntar oss av dem, från föräldrarna får vi höra att de inte längre känner någon oro utan ser att vi trivs ihop och att det är viktigt för dem, från ledningen får vi höra att ni verkligen får det att funka och utifrån från andra får vi höra vilken lugn och trygg barngrupp vi har.

image
Varför gav vi oss ut på en simtur?
Det är så lätt att säga för barnens skull eller för att det är vårt uppdrag och även om det också är sant skulle vi vilja lyfta att vi även gör det för vår egen skull för att inte stagnera i vårt eget lärande. Att det handlar även om vår egen trivsel och utveckling och att vi ska gå med lätta steg till vår arbetsplats. Vi lär oss av och med varandra. Vi utformade tidigt en gemensam barnsyn som vi vilar i, vi utformar gemensamma mål, siktar högt, vi provar och omprövar och stöttar varandra. Barns förmågor, feedback, formativt ledarskap, transperans, kollegialt lärande, höga förväntningar, nyckelkompetenser, omsorgsfullt lärande, omtanke, likabehandlingsplaner, bygga broar, den fina delakulturen med sharing is caring, läroplaner – det är mycket som ska vävas in i verksamheten.

Ser vi skogen trots alla träd? 

image

Springer vi runt vilse i skogen eller ger vi oss själva tiden och möjligheterna att stanna upp och pausa på en stubbe och tillsammans bestämma vilken väg vi ska gå? Vem av oss som ska hålla i kartan denna gång? Vem som denna gång visar ut riktningen med kompassen? Vågar vi prova en ny stig och ska vi trampa upp en som andra också kan gå på efter oss? Om vi väntar för länge kan det börja mörkna i skogen. För oss är skogen= lärandet, kartan= vår läroplan och kompassen=förmågorna. Vi har alla ett ansvar och vi kan mycket tillsammans om vi tar tillvara på varandras resurser för vi vet…

Vad det är som bäst funkar – Jo teamwork!
(vårt motto i arbetslaget och tillsammans med barngruppen)

Allt gott till er från oss alla på avdelningen Sigge Vitnos

Pysslingens förskolor – Ulriksdal (vi finns på Facebook)

 

 

 

 

”För två år sedan bet jag av dig svansen”

Tack för möjligheten att skriva ett blogginlägg!

Jag tänker ägna mina 15 minuter av berömmelse åt min enskilt viktigaste ledarfråga: skolans kultur.

Sir Ken Robinson föreläser om hur styrningen av skolan inte borde handla om ”command and control” utan ”climate control”. Det kan omtolkas till att skolans kultur behöver vara positiv och tillåtande för att skapa möjlighet till utveckling och kreativitet.
Inom rektorsutbildningen ägnades väldigt mycket tid år ”struktur, kultur, ledarskap”. I ärlighetens namn, precis som på lärarutbildningen, förstod jag inte vikten fullt ut förrän utbildningen var över och jag började få upp ögonen för teorierna och hann reflektera över det vi läst, hört och sett.

Nyligen kom en mycket bra rapport, ”Policyidéer för svensk skola”.
Mycket givande att läsa om förslagen som har hög igenkänningsfaktor – särskilt i de delar som har med läraryrket och betygssättning att göra.

Enligt min tolkning av de tre begreppen jag nämnde tidigare är rapporten inriktad på främst struktur och möjligen lite ledarskap. Mitt inlägg fokuserar mer på kultur och ledarskap. Jag anser nämligen inte att strukturfrågorna får effekt om inte ledarskapet är på plats. Och inte heller kommer ledarskapet att fungera fullt ut om inte strukturen är fungerande. Människor i dåliga system kan inte prestera särskilt väl.

Så här ser min enhets organisation och min personalstyrkas sammansättning ut.

blogg365 personal

Jag får frågan med jämna mellanrum om hur detta kan vara möjligt. Alla typer av förklaringar och kängor har jag hört och fått. Och jag vet också att den dagen något händer, alltifrån arbetsmiljöfråga till elevklagomål mm. så kommer meningsmotståndarna att peka mot detta. Beteendet känner vi igen från alla som bestämt sig för en åsikt: ”allt som händer i världen bevisar att jag har rätt”.

Men förklaringen till varför det går så bra som det går är ganska enkel menar jag.
-Färre chefer innebär snabbare beslutsvägar.
-Färre chefer innebär att chansen att få bra chefer är större. Den dagen jag inte duger i min roll byter personalen sin chef. Man behöver inte byta fyra rektorer, utan en.
-Likvärdighet och likabehandling är enklare.

När jag avslutade rektorsutbildningen för ett par år sedan valde jag att använda mitt examensarbete som förberedelse inför den då blivande organisationen (alltså den organisation vi har idag). Arbetet handlade om att med tydliga medarbetarsamtal kopplade till lönebeskedet så kommer varje medarbetare att veta på vilket sätt hen ska arbeta för att nå såväl målen i arbetet som önskade löneutvecklingen. Därmed skulle behovet av chefskap att minska.

I efterhand kan vi konstatera att så blev det.

Men vad är egentliga huvudnyckeln? Exakt vilken del är det som är avgörande?

Enligt mig är det konflikthanteringen. Och egentligen innan konflikten bryter ut. Och så länge man arbetar med människor så kommer konflikter, eller åtminstone åsiktsskillnader som riskerar att bli konflikter, finnas.

Vad gör jag för att på bästa sätt hantera konflikter?
Prioritering 1 är att tiden för mig som chef och ledare ska gå till rätt saker. Detta innebär att jag söker förvaltningschefens, nämndens, personalchefens och kommunchefens förtroende att prioritera min tid till det som är viktigast för arbetsplatsen. Pga. ett mer eller mindre unikt gott klimat och samarbete med de nämnda parterna känner jag att förtroendet ges.

Detta innebär att jag inte behöver vara orolig för vad som händer om jag inte dyker upp på ett förvaltningsmöte eller chefsforum. När oron inte finns minskar stressen. När stressen minskar kan jag planera bättre. Och resultatet blir att jag faktiskt missar få sammankomster, eftersom jag vet att jag bestämmer över tiden själv. På samma sätt behandlar jag min egen personal. De äger sin tid i stor utsträckning.

Men när då ett ärende inträffar, vad görs då?

Steg 1 är tillgänglighet. Dvs. personalen ska veta att om något inträffar som personalen med det mandat de fått inte kan lösa, finns jag där mer eller mindre momentant. Är jag inte där fysiskt så virtuellt. Den enskilt högst värderade återkopplingen till mig som chef i enkäter och dylikt är ”tillgänglighet” enligt min personal.

Tillgängligheten resulterar i att jag antingen begär att få veta mer eller kan ge instruktioner ganska omgående på hur ett ärende ska gå vidare.
När allt som går att göra på personalnivån gjorts, är det dags för det personliga, individuella mötet där en parts beteende eller åsikter behöver hanteras. Dvs. öga mot öga där en lärare får höra t.ex. att inställningen gentemot den här eleven inte är OK. Eller att en lärare får höra att dialogen i arbetslaget inte fungerar därför att…osv.

Samtalen som behöver hantera konflikter har minskat väsentligt över åren. Konflikt definierar jag som en situation där inblandade parter inte kan fokusera på arbetsuppgifterna och uppdraget. Konflikten innebär att ena eller alla parter är så involverade med att vara stressade över situationen att arbetsuppgifterna blir lidande.

Min toleransnivå för detta är extremt låg. Jag har sagt det tidigare och säger det igen: den som avstår från att ingripa i sådana här lägen ska ha väldigt klart för sig innebörden av ”skära breda remmar ur andras läder”. Motsvarande ordspråk på persiska är ”ge bort ur kalifens säck”. Räcker inte dessa perspektiv så kan vi citera Dag Hammarskjöld: ”Förneka aldrig dina egna övertygelser och erfarenheter bara för att få lugn och ro. Ledarskap kräver modet att vara sig själv.”

De som betalar priset för en skolledares handlingsförlamning och konflikträdsla är i absolut första hand närmaste kollegorna. Det är alltså inte eleverna i första hand! Eleverna har en makalös förmåga att överleva skolsystemet, i allra flesta fall. Kollegor däremot, är de som tar störst skada, kan få bestående psykosociala ärr och i värsta fall tappa glädjen för sitt yrke.

Eleverna lider givetvis skada i form av utebliven undervisning av den kvalité som de har rätt till. Men den svåraste elevsituationen uppkommer när eleverna används som spelpjäser mellan personal. Att baktala varandra inför elever för att öka pressen på sina kollegor osv. – det är en helt ohållbar situation.

Var kommer kulturen in i detta?
På en skola där personalen ger sin ledning/chef/rektor, mandat och förtroende att hantera dessa frågor, minskar antalet konflikter. Det blir automatiskt fokus på arbetsuppgifterna. När fokus riktats rätt, infinner sig ett lugn och välmående som inte så lätt låter sig brytas. Det blir som att försöka hejda ett tåg som tuffar på i 200 km/h. Särskilt hos personal som arbetat på arbetsplatsen så pass länge att de kan jämföra kulturen före och efter, finns förtroendet och uppskattningen.

Kultur är också något som inte kan associeras till en enskild person. Även om en person kan bidra till att tillföra t.ex. negativitet, så är det upp till den övriga majoriteten att bibehålla positiva kulturen. Jag läste nyligen att en ensam person som inte duschar, motsvarar 100 rena i simhallen. På samma sätt fungerar kulturen även om proportionerna kan vara annorlunda. Kulturen måste precis som vattnet vara så rengörande att en enda person inte lyckas smutsa ner den med felaktigt beteende och attityd. För varje del smuts i vattnet måste motståndskraften växa, och rengörande ske. Detta gäller inte bara personalen utan har med allt beteende att göra och kan med enkelhet tillämpas även på eleverna och t.ex. likabehandlingsarbetet.

Jag ser således tendenser till negativ och dålig skolkultur som mitt uppdrags största motståndare. Är jag hunden så är negativa kulturen vargen. Och när vi ändå talar om hund och varg, vill jag avsluta med en dikt av den iranska poeten, den modiga kvinnan, Parvin E’tesami, som levde några decennier innan jag föddes. Hon skrev bl.a. en dikt som heter just ”Hunden och vargen”. Dikten handlar om hur vargen hotar hunden och talar om vad den ska göra. Den modiga hunden svarar och argumenterar för sin sak, hederlig, ärlig och beskyddande av lammen som den är. Dikten avslutas med följande rader (min fria högst olitterära översättning nedanför):

blogg365dikt

Vargens ilska är ingen nyhet för mig, då jag har ärren kvar på sidan, ryggen och låret.

För två år sedan bet jag av dig svansen, idag verkar det som att du också vill förlora örat.

Med de orden vill jag påminna mig själv om att jag är redo för kamp, varje dag, varje stund så fort kulturen är hotad. Min personal förtjänar en chef som ser till att de kan behålla fokus på uppdraget. Den dåliga skolkulturen förlorade svansen sist, och kommer den tillbaka är örat i fara, rent poetiskt alltså…

Peyman Vahedi
Rektor, Ådalsskolan
Kramfors kommun
Blogg: http://www.adalsskolan.se/om-adalsskolan/rektorn-taggar

Glad påsk! Kunde alla vara med på påskfirandet i skolan?

Det påskens sista dag och våren är äntligen på väg. Med våren kommer många högtider som medför att schemat i skolan bryts för firanden, utflykter och helgdagar och därför kommer det här inlägget att fokusera på hur schemabrytande aktiviteter kan hanteras.

Varför är det viktigt att fundera på hur vi hanterar schemabrytande aktiviteter? För att det är en viktig del i att göra skolan tillgänglig. Tillgänglighet handlar om att alla elever, både med och utan funktionsnedsättningar och andra funktionsvariationer ska ha lika god tillgång till skolans alla delar. Tillgång till undervisning, lokaler, sociala sammanhang och inte minst lika god tillgång till hälsa. Den situation vi har idag, där många elever med funktionsnedsättningar och andra variationer blir utmattade och deprimerade av skolan, är ett tecken på att tillgängligheten brister. Inlägget fokuserar på tillgänglighet för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men är applicerbart på många andra funktionsnedsättningar också.

Förberedelser möjliggör anpasning

Tillgängliggörande av schemabrytande aktiviteter bygger ofta på planering. Delvis för att det är svårt att göra en situation tillgänglig i stunden (det kan t ex vara svårt att ordna så att de elever som behöver mindre sammanhang får det när utflykten redan är igång, att dela in helklassen i mindre grupper behöver oftast vara gjort i förväg) men även för att förutsägbarheten i sig är en helt nödvändig anpassning. Förutsägbarhet kan behövas av olika skäl, t ex för att kunna tänka ut bra sätt att hantera de påfrestningar som aktiviteten kommer att innebära (vill du läsa mer om förutsägbarhetens roll så har jag skrivit om det här).

Få koll på förberedelserna och den totala belasntingen

Förberedelser kan delas in i tre delar:

  1. Eleven ska förberedas så att hen vet vad som ska hända och överenskommelser kan göras om vilka strategier eleven kan använda sig av. T ex hjälpmedel (keps, huvtröja, hörslekåpor, bildschema mm), en lugn plats att dra sig undan till, kommunikationskort eller tecken för att signalera status. Det här är den punkt som inlägget kommer att fokusera på av utrymmesskäl, följande punkter är dock lika viktiga.
  2. Aktiviteten ska anpassas. T ex kan påskpyssel behöva förses med bildstöd som förklarar förväntningar, ska klassen på museum behöver någon kolla upp en tid när ljudnivån inte är för hög och en lugn plats att ha som reservutgång osv.
  3. Vuxna omkring ska informeras så att de vet vad som gäller, t ex att eleven får ha keps och luva på sig så att eleven inte hamnar i en sits där hen behöver försvara sin rätt att använda hjälpmedel.

Att planera in förberedelser innebär både att avsätta tid och att tänka ut vad som är bra förberedelser för ändamålet. Hur behöver elev X förberedas för aktivitet Y? Få ett bildschema? Gå på ett eget förberedande besök till utflyktsmålet och få bekanta sig i lugn och ro, utan att samtidigt behöva förhålla sig till andra elever? Titta på videofilm från förra årets vårfest? Det finns många sätt att förbereda och vad som behövs beror både på aktiviteten, eleven och hur insatta alla inblandade vuxna är. Bra förberedelser är ofta förberedelser där eleven har en aktiv roll som samarbetspartner. I stället för att en vuxen bara berättar om vad som ska hända så bör eleven ha möjlighet att ställa frågor och berätta vad hen tror är att hen behöver.

Fungerande förberedelser kräver att alla är överens om vem som förväntas ansvara för förberedelserna och vem som sedan förväntas ansvara för genomförandet av aktiviteten. Är det klassläraren, en resursperson, specialpedagog eller föräldrar? För att få ordning på vem som ska göra vad och när har jag börjat skissa på ett planeringsschema. Första utkastet ser ut så här (klicka på bilden så blir den större):

Planering_schemabrytande_a_1

Syntolkning: Veckoschema med veckodagarna i TEACCH-färger. Den första kolumnen innehåller frågorna “Vad händer?”, “Hur kommer förberedelser att se ut?”, “Vem ansvarar för förberedelser?” och “Vem ansvarar för genomförande?”

En aspekt som jag som funktionsnedsatt upplever som viktig är att ta hänsyn till är hur det är att leva med begränsat med ork. Om schemabrytande aktiviteter och förberedelser ska rymmas utan att ta för mycket energi från eleven så behöver skolan planera så att det inte kommer för många krävande aktiviteter för tätt inpå varandra. Genom att visualisera aktiviteterna och förberedelserna kan det bli lättare att avgöra om kommande aktiviteter är realistiskt planerade, finns det utrymme till både förberedelser och aktiviteter? En elev som har förbrukat all ork genom att delta i en temadag där de vanliga gruppindelningarna har brutits upp till förmån för klassöverskridande konstellationer med andra lärare har i realiteten ingen möjlighet att vara en aktiv samarbetspartner som kommunicerar vad som behövs till morgondagens vårkonsert med skolkören. Genom att se till att det finns tillräckligt med tid för återhämtning mellan de schemabrytande aktiviteterna så kan elevens egen kompetens om sina behov tillvaratas. Det här schemat har även med helgerna just för att det ska gå att få en bild av hela veckan. I praktiken skulle ett ifyllt schema kunna se ut så här (klicka på bilden om du vill att den ska bli större):

Likadant planeringsschema som ovan men med ifyllda exempel. Under "Tisdag" står det "Vad händer? Förberedelser för torsdagens utflykt", "Hur kommer förberedelserna att se ut? Titta på bilder från förra gången + ritprat om i vilken ordning varje moment kommer", "Vem ansvarar för förberedelserna? Assistent Eva". Under "Onsdag" står det "Vad händer? Ev extra förberedelser för torsdagens utflykt". Under "Torsdag" står det "Vad händer? Utflykt till skogen", Vem ansvarar för genomförande? Assistent Eva". Under "Lördag" står det "Vad händer? Förberedelser för släktpicknick", "Hur kommer förberedelserna att se ut? Titta på bilder på släktingarna och parken. Gå igenom vilken mat vi ska ha med oss.", "Vem ansvarar för förberedelser? Förälder Alex". Under "Söndag" står det "Vad händer? Släktpicnick i Hagaparken", "Vem ansvara för genomförande? Förälder Lo".

Syntolkning: Likadant planeringsschema som ovan men med ifyllda exempel. Under ”Tisdag” står det ”Vad händer? Förberedelser för torsdagens utflykt”, ”Hur kommer förberedelserna att se ut? Titta på bilder från förra gången + ritprat om i vilken ordning varje moment kommer”, ”Vem ansvarar för förberedelserna? Assistent Eva”. Under ”Onsdag” står det ”Vad händer? Ev extra förberedelser för torsdagens utflykt”. Under ”Torsdag” står det ”Vad händer? Utflykt till skogen”, Vem ansvarar för genomförande? Assistent Eva”. Under ”Lördag” står det ”Vad händer? Förberedelser för släktpicknick”, ”Hur kommer förberedelserna att se ut? Titta på bilder på släktingarna och parken. Gå igenom vilken mat vi ska ha med oss.”, ”Vem ansvarar för förberedelser? Förälder Alex”. Under ”Söndag” står det ”Vad händer? Släktpicnick i Hagaparken”, ”Vem ansvara för genomförande? Förälder Lo”.

Det här planeringsschemat är fortfarande under utformning och det finns ett antal frågor som ofta behöver besvaras när förberedelser ska göras men som inte syns i schemat än. Det rör sig i huvudsak om vilket material som behövs för förberedelser, när det ska vara klart och vem som ansvarar för att ta fram det. En sammanställning av alla frågor som bör ställas inför schemabrytande aktiviteter är:

  1. Vilken är aktiviteten vi ska förbereda för?
  2. När ska aktiviteten ske?
  3. Hur kommer förberedelserna att se ut?
  4. Vilket material behövs till förberedelserna?
  5. Vem ansvarar för materialet?
  6. När behöver materialet vara klart?
  7. När behöver (senast) förberedelserna ske?
  8. Vem ansvarar för att förberedelserna görs?
  9. Vem ansvarar för genomförandet av själva aktiviteten?

Varför göra så stor affär av förberedelser?

I mångas ögon ter det sig antagligen onödigt att göra en så stor affär av förberedelser. Min erfarenhet är dock att för många elever med funktionsnedsättningar och andra variationer så är schemabrytande aktiviteter något som orsakar mycket problem. Antingen i form av att eleverna inte kan vara med eller att de är med men mår riktigt dåligt inför, under eller efter aktiviteten. I perioder när det tenderar att vara flera schemabrytande aktiviteter tätt inpå varandra (t ex december och under våren) kollapsar en del elever och det är förstås inte acceptabelt. Till det har vi alla gånger föräldrar akut sitter uppe och gör bildschema mitt i natten för att informationen inte har nått föräldrarna förrän dagen innan aktiviteten. Görs det inte en stor affär av förberedelser och anpassningar som skapar tillgänglighet så blir det en stor affär för eleven i form av ohälsa och exkludering.

Vad har tillgänglighet med en bra skola att göra?

För att sammanfatta så är förberedelser en nödvändig del av tillgänglighet. Om målet är att utveckla skolan och arbeta för att skapa en bra skola med kvalitet på lärande så bör det rimligtvis gälla alla elever, även elever med funktionsnedsättningar eller andra variationer. För hur kan vi någonsin kalla skolans verksamhet bra om det bara gäller för gruppen normfungerande elever?

Det här inlägget är baserat på ett inlägg på min egen blogg, där jag bl a tar upp varför helgen finns med i planeringsschemat. Jag arbetar inte i skolan utan skriver i egenskap av funktionsnedsatt person och förälder till ett funktionsnedsatt barn. Vill du läsa fler texter av mig så hittar du mig på bloggen Funkisfeministen. Vill du läsa mer om hur tillgänglighet vid sociala tillställningar (t ex inför klassens vårfest) kan se ut för en autist? Kolla in det här inlägget av bloggaren Propinqua.

Vänlighet, vaselin och silvertejp

Med vänlighet, vaselin och silvertejp kan man komma långt, sägs det. Jag måste dock erkänna att vaselin och jag inte är närmare bekanta, kompisarna hade visserligen det som läppglans när jag växte upp men jag gillade aldrig smaken.

Vänlighet är bra till mycket, det håller jag fullständigt med om. Silvertejp då? Jo, för min del hänger det ihop med vänlighet. Låter det konstigt? Hör här:

Jag har alltid pratat fortare än jag tänker. Det är inte alltid så bra. Ibland är jag ”kvick och spirituell” (som man sa när mina föräldrar var unga), många gånger bara plump. Är jag trött, stressad, arg eller irriterad kan grodorna vara värre än vanligt. Min familj får nog ta värsta stöten men arbetskamraterna har drabbats en och annan gång, mina överordnade lika så.
Eleverna har däremot aldrig råkat ut för min vassa tunga, vågar jag påstå.

En av min fd kollegor påpekade en gång att jag kanske skulle tänka på vad och hur jag säger saker, det är något jag uppskattar så här i efterhand. Då blev jag mest förvånad och kanske lite ledsen eller störd, för jag förstod inte och tyckte dessutom att det var hen som kunde vara sur och tvär, vi gick helt enkelt inte så bra ihop.

När jag slutade på den skolan fick jag en rulle silvertejp. Något förvånad måste jag tillstå att jag blev. Silvertejp?

En annan kollega förklarade att den var till för att sätta över munnen. Jag var för spetsig i mina kommentarer och nu när jag skulle gå till en ledningsfunktion (bitr rektor) måste jag tänka på vad och när jag skulle säga något och hur jag skulle uttrycka mig. Silvertejp över munnen skulle hindra mig från att säga dumheter.
Den kollegan sa det med stor värme och mycket vänlighet. Vi hade jobbat ihop i 5 år och vi gillade varandra skarp. Hon skulle dessutom gå i pension och tyckte att hon kunde säga sanningen till mig, eftersom hon ”ändå skulle sluta”.

Nytt jobb och silvertejpen stod på skrivbordet som en symbol och påminnelse. Jag lärde mig att två öron och två ögon var viktigare än en mun, jag lärde mig lyssna och se innan jag pratade. Viktigt som ledare. Ännu viktigare som skolledare måste jag påstå. Det blev två oerhört lärorika år på många sätt.

Efter ett par år bytte jag åter jobb, denna gång till rektor. Silvertejpen hamnade på en hylla i mitt arbetsrum hemma, jag trodde att det skulle räcka med minnet av den. Nu inser jag att det är dags att rullen får flytta in med mig på jobbet igen. Nej, jag tror inte min personal anser att den behövs, inte föräldrarna eller eleverna heller. Men jag har förstått att andra i min närhet reagerar ibland. Återigen händer det att jag  pratar först och tänker sen. Försöker vara lustig eller kanske framstå som smartare än vad jag är, ibland säger jag saker som jag menar väl med men det uppfattas annorlunda. Jag gör mig även till talesman för andra och får därmed ta emot reaktioner som kanske inte skulle vara riktade mot mig, men budbäraren blir helt enkelt bli skjuten ibland. Sticker man ut hakan får man vara beredd på smällar. Och smällar blir det, ibland rätt rejäla.

När det blir så är det lätt att man blir stämplad som besvärlig och motvalls, så att även konstruktiv kritik avfärdas som gnäll.

Den här gången vågar inte någon säga till mig direkt utan saker lindas in eller passerar (och därmed filtreras) flera personer innan det når mig. Det är tråkigt, för ofta vet varken jag eller den som framför det vad som egentligen sagts. Mitt minne är helt enkelt ganska kort och den som inte varit med vet heller inte vad jag sagt och hur det uppfattades.

Att skriva brukar däremot fungera bra, filtret och därmed egenkontrollen är större. Att se texten, läsa det jag skrivit, får mig att se hur andra kan uppfatta mig bättre. Självcensuren är tuff och många är de blogginlägg, tweets och uppdateringar som inte kommit längre än till utkast. Papperskorgen är full och det är bra.

Så, nu måste jag alltså ta med min kära rulle silvertejp till jobbet igen och ställa väl synligt på skrivbordet. Kanske ska jag riva av och sätta en liten bit på min dator, min telefon och min iPad. Kanske lite på pennan och anteckningsblocket? Bara som en påminnelse om att jag har två ögon, två öron men bara en mun. Samt två händer att skriva med.

En viktig lärdom för en rektor.

Gunilla Ordell, rektor
@gunillaordell
http://gunillaordell.weebly.com/

 

 

Lära för livet! I love internet!

green screenLärande och utveckling pågår hela livet. I varje ögonblick har vi möjlighet, att med ett öppet sinne, lära oss något nytt! Fantastiskt, eller hur? Ikväll upptäckte min yngsta son att det fungerade att använda gröna strumpor som green screen! Häromdagen när vi hade iPad-utbildning på jobbet lärde jag mig en massa nya finesser som kan förenkla det dagliga lärarlivet.

Det roligaste med att vara lärare år 2016 är just möjligheten att lära sig nya saker. Ofta går det att foga samman det nya med tidigare kunskaper. Jag har alltid älskat det visuella – att använda bilder, se film och att göra collage. Mitt rum var tapetserat med affischer från tidningen OKEJ när jag var tonåring. Jag ägnade mig åt kalligrafi, skapade illustrerade tankekartor och gjorde vackra fotoalbum. Det är inte så konstigt att jag år 2016 älskar sociala medier och digitala verktyg som t ex Pinterest, Prezi, Socrative och Zaption.

I love internet helt enkelt! Jag får nya pedagogiska idéer, deltar i intressanta diskussioner, reflekterar över tänkvärda artiklar och upptäcker kloka, kreativa människor världen över – till exempel via TEDtalks. Det finns oändliga möjligheter! Om du t ex vill flippa dina lektioner och behöver en mall att utgå från kan du med fördel använda TEDed.

Många lärare tycker att det känns övermäktigt att hänga med i digitaliseringens framfart. Jag känner ingen stress, det viktigaste är inte att kunna allt utan att våga prova. Jag får vara kreativ under planeringsprocessen och ”verktygen” underlättar/visualiserar interaktionen i klassrummet. Eleverna blir lärresurser för varandra genom att de får dela med sig av sina kunskaper, tankar, känslor och åsikter. Här ett exempel där vi använt verktyget Socrative:

planta (1)

Pinterest har jag använt på lite olika sätt i min undervisning.  I ämnet svenska brukar eleverna analysera budskap i dikter eller citat, göra research inför grupparbeten eller inspireras inför eget skrivande. I spanskundervisningen får eleverna skapa egna anslagstavlor med grammatik, ord och fraser, citat, dikter, humor och serier. Vi översätter och gör språkliga reflektioner. Här kan du se några exempel (en instruktion)!

Via Twitter eller via en blogg kan eleverna få respons på sitt skolarbete direkt av författaren! Att skriva för flera mottagare och att skapa texter i ett autentiskt sammanhang känns mer meningsfullt. Både för mig och för eleverna. Min förebild är den helt fantastiska läraren Malin Larsson! Här kan du läsa mer om Malins projekt i klassrummet!

onekligen

I och med den ”nya” läroplanen (Lgr 11) diskuteras kunskapsbegreppet på flera ställen: Skolans uppdrag att främja lärande förutsätter en aktiv diskussion i den enskilda skolan om kunskapsbegrepp, om vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden och om hur kunskapsutveckling sker. Olika aspekter på kunskap och lärande är naturliga utgångspunkter i en sådan diskussion. Kunskap är inget entydigt begrepp. Kunskap kommer till uttryck i olika former – såsom fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet – som förutsätter och samspelar med varandra. Skolans arbete måste inriktas på att ge utrymme för olika kunskapsformer och att skapa ett lärande där dessa former balanseras och blir till en helhet.

Det är inte så lätt att veta vad som är viktig kunskap i dag och i framtiden – det vi vet är att det pågår en livlig debatt i media om hur kunskapsutveckling ska ske i våra klassrum. Tyvärr fastnar vi ofta i diskussioner om mobiltelefoners vara eller icke vara eller hur vi ska kunna säkerställa att elever inte fuskar på nationella prov. Jag tycker att det är viktigt att lyfta diskussionen. Det viktigaste står egentligen i Lgr 11:s inledande kapitel – under rubriken Skolans uppdrag.

Kommunikation, läsförståelse och kritisk granskning är aktuellt både i dag och i framtiden (utifrån mitt svensklärarperspektiv). I och med digitaliseringen av samhället förändras vårt sätt att lära och kommunicera. Vi möter texter/media i nya format i ett ständigt föränderligt flöde och vår förmåga att kritiskt granska all denna information sätts på prov.

”En viktig uppgift för skolan är att ge överblick och sammanhang.”

Jag försöker att ge överblick och skapa sammanhang i mitt klassrum. När världen beskrivs som en kaotisk plats på nyheterna behöver vi skapa meningsfulla sammanhang i det lilla. Elever behöver få ställa frågor om livet och tillsammans med läraren tolka det som sker i vår omvärld. Skolans uppgift är att ge perspektiv – att vidga och fördjupa diskussioner i en föränderlig tid.  Insikten om att lärares egna lärande är viktigt, blir då en självklarhet!

Kylskåspoesi

Kylskåpspoesi från Norrmejerier.

1456672_10151890831849506_394717301_n

Om mig (Malin Söderberg): MIK-intresserad förstelärare/språklärare från Umeå (Linneaskolan). Jag bloggar för Pedagog Västerbotten och är med i styrelsen för DiU. Tidigare var jag handledare i Lilla Kommissionen samt ambassadör för Webbstjärnan.

”Utbildning är att tända en låga, inte att fylla ett kärl” (Sokrates)

Skola med praktisk estetiska ögon

Jag som skriver det här heter Eva Söderberg och arbetar som slöjdlärare sedan många år tillbaka. När jag i början av året såg initiativet till blogg 365 tänkte jag att det var ett fantastiskt upplägg att låta så många lärare komma till tals i ett och samma forum. Jag ville skriva något från slöjdens perspektiv, det var jag säker på redan från början men nu när jag sitter här vid datorn tycker jag att tiden gick lite väl snabbt fram tills dess att det var min tur.

Det händer så mycket spännande saker i skolan just nu, senast i veckan släppte Skolverket sitt första förslag på hur digital kompetens och programmering ska förstärkas och tydliggöras i undervisningen. Jag har mycket tankar kring skolans digitalisering men det är inte vad min text ska handla om. Inte heller kommer jag att skriva om alla roliga projekt som är på gång i min slöjdsal och hur engagerade elever jag har, det får du läsa om på min blogg Hjärna med händer.

Min text handlar om en sak som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen att vara lärare i de praktisk estetiska ämnena, och jag kommer att tala helt i egen sak. Det är möjligt att du som estetlärare känner igen dig eller så gör du det inte alls, kanske generaliserar jag men jag behöver få skriva det jag går och tänker så mycket på även om det känns lite förbjudet och kontroversiellt att ha ett ämnesfokus i skolan där alla ska göra lika och samma av allt.

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 23.45.41

Matilda Åhall på REturen i Göteborg

Jag utgår från en föreläsning jag varit på i veckan, på REturen på Hisingen i Göteborg. Matilda Åhall, bildlärare på Kärraskolan var där och pratade om bildanalys och gav tips på metoder hur hon arbetar formativt i bildämnet. Hm, tänker ni, skrev hon inte precis att hon arbetar som slöjdlärare? Och jag tänkte väl själv så först men direkt märkte jag att vi har så många beröringspunkter mellan bild och slöjd.

Min poäng med att lyfta Matildas föreläsning är att vi som var där, efteråt direkt hamnade i en givande och kollegial diskussion kring vår profession som esteter. Vi behövde inte översätta något eller förklara omständigheter, alla visste var vi befann oss. Det är sällan lätt för mig att direkt applicera föreläsningars innehåll på min egen arbetssituation men det här var klockrent, som sig bör när någon med liknande utgångsläge talar om saker som är bekanta för mig. Det är skönt att känna igen sig och kunna börja ett samtal med samma perspektiv. Vi kommer längre med en gång då.

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 23.45.52

Bild: Matilda Åhall

Vad är ett effektivt klassrum? Och hur ger man effektiv feedback när man har alla skolans elever 60 minuter i veckan? Hur lurar vi elever att öva sin uthållighet när det inte blir bra med en gång? Hur sätter du ramar för undervisningen så att eleverna känner att det ändå är de som har kraften att uppfinna?

Bilden ovan sammanfattar Matildas föreläsning ganska bra och den rymmer otroligt många tankar som jag skulle vilja få tillfälle att diskutera med mina estetkollegor, inte bara kollegorna i slöjden utan alla mina estetkollegor. I dessa samtal skulle vi kunna utveckla vår gemensamma undervisning och ge eleverna ett sammanhang i de estetiska ämnena. Vi skulle kunna bygga en effektiv och effektfull ämnesövergripande undervisning med stora möjligheter att stötta elevers lärande.

I de estetiska ämnena är vi många som är “ensamarbetare”, det slukar energi och hämmar kreativitet och jag tänker ibland att det är ett stort slöseri när man inte tar tillvara den samlade kraften i våra ämnen och låter den genomsyra en hel skola. Inte för att vara ett roligt komplement till övriga ämnen utan för att stötta elevers lärande. I dag är det många av oss som har ämneskonferens med sig själv i den egna salen i stället för att göra gemensam sak. Vi behöver mobilisera oss både på nätet i olika grupper, och på den egna skolan.

Jag önskar att vi fick möjlighet att verka som arbetslag med den övergripande blick vi har över alla skolans elever och göra nytta utifrån det, som ett slags paraply över de mindre arbetslag som har mer nära relationer till de elever de möter varje dag. Att vara ett samlat arbetslag skulle ge oss den tid vi behöver för att samverka, något som skulle vara bra både för det kollegiala arbetet på en skola och för enskilda lärare.

Vi esteter skulle behöva lyfta frågor om arbetsbelastning och förhållningssätt till lärande och skola som grupp i stället för att känna oss ensamma var för sig. Jag önskar att vi lärare i estetämnen ser och får möjligheter att hjälpas åt, att vi rätar på ryggen och gör gemensam sak på våra skolor utan att på något sätt tro att det förminskar oss att tala högt om vad som skiljer våra ämnen åt från de mer teoretiska. Som svensklärare har jag sett detta från ett annat håll, då jag i perioder undervisat båda mina ämnen och det är verkligen stor skillnad på arbetssituation, inte arbetsbelastning utan arbetssituation.

Matilda pratade om att vi har bild i skolan för lärandets skull, inte för att alla ska bli konstnärer. Det är precis samma sak med slöjden. Inte sjutton inbillar jag mig att en bråkdel av mina elever ska bli hantverkare, slöjd har vi för helt andra syften.

Skärmavbild 2016-03-24 kl. 23.46.10

Bild: Matilda Åhall, källa Winner och Hetland samt Wiliam

Skaparkraft, uthållighet, uttrycksfullhet, förmåga att se samband, observationsförmåga, visualiseringsförmåga, uppfinnarkraft, reflektionsförmåga… Inga dåliga kunskaper att ha med sig ut i vuxenlivet. Faktiskt inga dåliga kunskaper att ha med sig in i skolans övriga ämnen heller när man tänker efter.

Själv hade jag utifrån slöjdens perspektiv uttryckt det med andra ord, som att vi i slöjden övar processinriktat arbete, att inte ge upp, tålamod och kunskapen att leta sig fram till en lösning. Att pröva och ompröva. Att göra så mycket fel som möjligt och att lära sig av det som blir fel. Att öva tilltron till den egna förmågan och att lära sig att man kan skapa användbara saker med de egna händerna. Att man kan vara producent och inte behöver fastna i att vara konsument.

Vi uttrycker oss med olika ord men vi pratar ändå om samma sak. Förmågor för ett livslångt lärande.

Jag finns på nätet som:

Hjärna med händer, blogg

Slöjd 2.0, blogg

Praktisk estetiskt samarbete, en grupp på Facebook

Skapasaker på Twitter och diverse andra digitala platser

Här hittar du till Matildas blogg med massor av inspirerande material: Fröken Åhall

Att rama in lektionen – stöd och struktur

Jag vill med det här blogginlägget beskriva något vi gör tillsammans på den skola jag arbetar. Detta är inte mitt, det är vårat. På skolan jag arbetar samarbetar vi, vi hjälps åt och vi stöttar varandra. Det gäller alla på skolan såväl elever och personal. Det jag tänker beskriva och berätta är kanske självklart för många, men inte för alla. Vissa av oss gjorde det redan innan det bestämdes att alla ska, vissa gjorde det utan att ens tänka på det. Andra har aldrig reflekterat över det. För mig är det här ett stöd i min undervisning, i min och i elevernas vardag. För att skapa en struktur och ett stöd för alla på vår skola. För att ge både elever och lärare stöttning i lärandet, både det sociala och det kunskapsmässiga. Vi använder även bildstöd till detta. Jag hoppas att mitt inlägg på skola365 hjälper och inspirerar andra. Så här är det:

När lektionerna börjar ställer eleverna sig vid dörren, på ett led. Jag som lärare hälsar på varje elev, inte handhälsar, utan uppmärksammar varje elev genom att säga hej och kolla av att rätt material är med in i klassrummet. Eleverna får möjlighet att ha koll på vilken lektion det är vilket kan kännas som en självklarhet för många medan vissa elever blir hjälpta och sparar energi på att de vet att de har rätt saker med sig och vilken lektion som startar.

annakarin

Foto: Anna-Karin Åkerlind

Eleverna sätter sig på sina platser och jag skriver en startfråga på tavlan. Se bilden ovan. Startfrågan är ”Vad gjorde vi förra gången?” Den här frågan ska få eleverna att tänka tillbaka på vår förra lektion och vad de/vi arbetade med då. Under tiden skriver jag som lärare upp dagens ämne, mål med lektionen och vad vi ska göra, en arbetsplan för dagen. Sedan samlar vi ihop allas kommentarer om vad vi gjorde sist. Jag brukar skriva upp detta på tavlan i en tankekarta. Det får eleverna att reflektera ännu mer och ställa frågor, fylla på mer och samtalet i klassen kommer igång. Om någon elev var borta förra lektionen så får hen veta vad vi gjorde och får en snabbrepetition. För andra elever blir det en repetition att befästa sina kunskaper och åter ta upp den röda tråden inför dagens lektion.

När vi pratat en stund om vad vi gjorde sist och alla är på banan igen går jag igenom dagens lektion. Jag talar om vad målet med lektionen är och hur lång lektionen är. Jag talar om vad vi ska göra och i vilken ordning. Vi sätter alltså upp lektionsmål, vilket är jättebra enligt mig. Det får mig som lärare att reflektera över vad lektionen syftar till. Varför vi ska göra det vi planerat. När jag har förklarat målet eller målen för eleverna arbetar vi med innehållet. Ofta arbetar vi tillsammans, ensamma, tillsammans igen, två och två och så tillsammans.

I slutet av lektionen, när det är cirka fem till tio minuter kvar ber jag eleverna att avsluta sitt arbete, flytta tillbaka till sina platser och fundera på slutfrågan. Slutfrågan brukar vara ”Vad har du lärt dig idag?” Självklart kan den vara formulerad på ett annat sätt utifrån lektionens mål, se bild ovan. Tanken är att få eleven att reflektera kring sitt eget lärande, vad har hen övat på under lektionen, har hen lärt sig något nytt, vad i så fall? Jag brukar fråga några elever vad de lärt sig, eleverna svarar högt och en annan elev kan flika in och utveckla. Alla elever får höra svar från några på frågan och kan reflektera över sitt eget lärande. Jag avslutar sedan lektionen med att ställa upp eller skjuta in stolarna och så säger vi hejdå.

Jag upplever att det här arbetssättet är bra, för mig och för eleverna. Eleverna tycker att det är bra att vi har en gemensam struktur på lektionen, det är tydligt vad målet och innehållet är, det står när lektionen slutar och om eventuell rast kommer ges under lektionen. Det står vad de ska arbeta med och de får tid till att fundera över vad de gjorde sist samt vad de gjort under lektionen.  Det gynnar de som har svårt för struktur eller de som har svårt att minnas. Vi använder även bildstöd och stödstrukturer mycket i vår undervisning. Stödstrukturer hjälper den som behöver det vare sig vi vet om svårigheterna eller inte. Alla elever blir dessutom sedda och hälsade på i början och i slutet.

Vi har  bestämt att vi gör såhär, just nu, och utvärderar det sedan för att se om det har haft någon positiv effekt för eleverna och även för lärarna. Det hjälper mig som lärare då jag och eleverna vet när lektionen startar och slutar och vi kan tillsammans fokusera på att vara här och nu i dagens lektion för att tillsammans lära oss ännu mer.

@saraahlen

frokensara.blogspot.se

 

Hur jag gjort med OneNote i #O365

Att testa nya saker är något som jag brukar göra och knyta till skolan och mitt yrke. Så, varför inte testa att skriva och samtidigt sända live via Periscope och Twitter. Kanske ger det mig inspiration och tankar att skriva om? Kanske kommer ingen att titta? Kanske tittar mina tidigare elever? Kanske dyker någon kollega upp? Vi får se 🙂 Skulle du vilja se mig så finns ju mina Periscope kvar ett tag i alla fall så du kan se reprisen.

Vem är då jag? Jo, på olika sociala medier heter jag @johfam och mitt riktiga namn är Kristina Johansson. Jag är lärare sedan snart 20 år och kan inte riktigt förstå att det till julen är 20 år sedan jag avslutade min lärarutbildning på Högskolan i Gävle. Jag har alltså 20 års erfarenhet av läraryrket i min lärarryggsäck! Den här erfarenheten har jag samlat ihop från flera olika kommuner och flera olika stadier och nu börjar jag landa. Alltså, jag avslutade min lärarutbildning för 20 år sedan men jag är fortfarande inte klar och hoppas att jag inte blir det heller. Jag vill utvecklas och testa nya saker hela tiden, men jag har under det sista året kommit fram till att jag även måste våga stanna upp och faktiskt hålla fast vid det jag ser är positivt för mig och mina elever.

Att jobba med datorer är något som intresserar mig och jag tänkte berätta lite om hur jag jobbat med ClassNotebook och OneNote i Office365. För mig är tekniken, alltså verktyget, inte det viktiga utan jag anser att det är vi pedagoger som är viktigast. Det spelar ingen roll hur många datorer eller lärplattor vi har i våra klassrum om vi som pedagoger inte vet hur vi vill använda dem för att öka måluppfyllelsen och lärandet hos våra elever. För mig kan datorn hjälpa oss att tydliggöra lärandet för eleverna, att de följer sin utveckling, på ett enkelt och smidigt sätt. De kan också få direktkontakt med andra och direkt använda sig av sina olika kunskaper i praktiken. Men, nu ska jag försöka att vara konkret och berätta om hur jag arbetar med ClassNotebook  och OneNote med mina elever.

Sammanfatta och återberätta en saga i åk 1

Jag började med att läsa boken ”Ellen på stranden” av Catharina Kruusval för mina elever. Jag använde mig av appen OfficeLens  för att ta några bilder ur boken så att jag enkelt kunde visa dem bilderna via en PowerPoint samtidigt som jag läste högt ur boken. Vi har även dokumentkamera på skolan, men eftersom jag ville arbeta vidare med bilder valde jag att göra en PowerPoint. Vi återberättade sedan sagan och jag läste den även igen. Dagen efter fick barnen bilderna och vi använde dem för att först lägga sagan i ordning. Deras slarviga fröken hade nämligen tappat papperen när hon tog dem från skrivaren! Vi tittade på bilderna och med hjälp av dem kunde vi återberätta sagan genom att prata om vad som hände på bilderna. Här kom vi också in på hur bilder kan hjälpa oss att förstå en text och att bilder kan hjälpa oss att skriva en text. Vi skrev sedan tillsammans korta meningar om bilderna. Inspiration till min lektion kom från Lappkullan och det utvidgade kollegiet och kollegor är något som jag  också skulle kunna skriva ett blogginlägg om.

Nästa dag hade jag gjort i ordning en sammarbetsyta i ClassNotebook och infogat bilderna där. Se här:

När barnen skrivit sin text fick de träna på att läsa texten och sedan spelade vi in den i OneNote. Lite pirrigt var det att läsa och hur konstigt var det inte att höra sin egen röst!! Men barnen märkte också hur de läste och började reflektera över sin egen läsning.

Lektioner, läxor och allt på en plats i åk 4 och åk 5

Med mina elever i engelska som jag har i åk 4 och åk 5 har jag valt att lägga all undervisning i OneNote och ClassNoteBook. Eftersom jag jobbar på en skola som har en dator per elev vill jag att datorn ska vara just vårt gemensamma verktyg där vi ska samla allt, se lärandet och använda både text, ord och bild.

Jag har alla mina lektioner och läxor i OneNote och är eleverna sjuka, lediga eller bara vill repetera eller förbereda sig inför lektionen så har de all information i vår ClassNoteBook. Eleverna redovisar även sina läxor i OneNote och jag använder mig av funktionen att spela in ljud och vi ska även spela in bild. Här kan du se en liten kort film om hur min OneNote är upplagd och hur man gör när man spelar in ljud.

Att eleverna spelar in sig själva gör att de också får möjlighet att reflektera över sitt eget uttal, hur de läser osv. En elev märkte idag att hon missade ett ord när hon lyssnade igenom sin läxa. För mig så är det här ett sätt att tydliggöra elevernas kunskaper och utveckling på ett enkelt sätt då verktygen i OneNote är enkla att använda och allt finns kvar.

Vidareutveckla

Det här är bara en början! Både för mig och för mina elever och mina kollegor 🙂  Vi diskuterar hur vi ska organisera Classnotebooks för eleverna och för oss lärare och jag hoppas att även föräldrar kommer att vara med på något vis i framtiden.

OneNote hjälper mig också när det gäller att ha ordning då allt är samlat på samma ställe. Jag har elevernas läxor och kan enkelt rätta och ge feedback. När det är dags för utvecklingssamtal, skriva nya IUP, skriva omdöme eller när det är dags för betyg så finnas elevernas dokumentation på ett ställe. Det blir både enkelt för dem att se tillbaka på vad de gjort och när vi även inkluderar ljud och bild även att se och höra sig själva. Någon man kan använda vid redovisningstillfällen.

Tack!

Så, det var mitt blogginlägg här på Skola365. Som jag skrev i början ”Periscopade” jag lite samtidigt och fick en del hjärtan, tankar och kommentarer från mina tittare. Lite pirrigt är det allt att vara live 🙂 ”

Viktigast i läraryrket?

formativt arbetssättVad är det viktigaste i läraryrket, alltså läraryrkets hjärta? Det är en fråga som jag tycker är svår att besvara. ”Eleverna” är ett svar som snabbt poppar upp i huvudet på mig. För vad vore vi utan våra elever? Det är ungefär som när Erik Lallerstedt, Leif Mannerström, Markus Aujalay, Jamie Oliver eller Gordon Ramsay säger ”råvaran”. Men stämmer det? Kan inte en mästerkock även få mindre lyxiga råvaror att höja sig till oanade och kulinariska upplevelser? Är det inte istället mästerkockens erfarenhet och kunskap som lyfter råvaran?

Låt mig då besvara min inledande fråga med att det är lärares erfarenhet och kunskap som är viktigast i läraryrket. Det stämmer ju väl överens med skollagen där det fastslås att all utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Men är det så enkelt? Vad säger vi då egentligen om våra nyutexaminerade kollegor? Visst kan även de bygga sin undervisning på beprövad erfarenhet. Lärare granskar tillsammans, kritiskt och under längre tid sina erfarenheter från undervisningen och dokumenterar vad de kommer fram till. Då tar även nyutexaminerade i diskussionerna del av den beprövade erfarenheten. Den vetenskapliga förankringen som de har med sig från lärarutbildningen där de kritiskt fått granska och sätta faktakunskaper i olika sammanhang bidrar å andra sidan med uppdaterade forskningsresultat både när det gäller ämnesval och pedagogik. För oss lärare är det nog tyvärr läsandet av aktuell forskning som först får stryka på foten vid tidsbrist. Just därför är kollegiala diskussioner som bygger på vetenskaplig grund och inte bara erfarenhet så viktiga.

Det kanske är det kollegiala lärandet som är det viktigaste i läraryrket? John Hattie lyfte redan 2008 i sin metastudie Visible learning denna fråga och konstaterar att det är en av framgångsfaktorerna för bra undervisning och lyckad skolutveckling. Men kollegialt lärande måste enligt Hattie ske systematiskt på lång sikt och med fokus på utvecklingssyftet, alltså på lärarnas lärande. Även Dylan Wiliam och Helen Timperley sätter lärarnas lärande genom kollegiala diskussioner i fokus för att undervisningen hela tiden ska utvecklas. Wiliam betonar också vikten av att det kollegiala lärandet måste ha sin utgångspunkt i lärarnas behov och inte i ledningens top-down agerande. Enstaka studiedagar och föreläsningar som inte utgår från lärarnas önskemål och behov har ringa effekt på ett varaktigt förändringsarbete. Förändringsarbete sker tillsammans, genom kollegialt lärande men kräver för att det ska fungera fullt ut och inte bara bli en chimär ett arbetsklimat som genomsyras av trygghet. Många lärare hittar denna trygghet även i det utvidgade kollegiet i sociala medier där olika pedagogiska frågor gemensamt reflekteras och diskuteras och inte bara material, tips och länkar delas.

Nu går det ju inte att nämna Hattie och William i samband med det viktigaste i läraryrket och inte nämna formativ bedömning eller som jag hellre säger det formativa arbets – eller förhållningssättet så att även Carol Dwecks growth mindset får komma med. Vi vet alla att ett formativt arbetssätt ska tydliggöra målen, utgå från elevernas olika nivåer och kännetecknas av den viktiga frågan HUR – men då inte bara hur vi ska planera undervisningens innehåll för att alla elever ska nå de uppsatta målen. Vi måste också ställa oss frågan hur vi förhåller oss i klassrummet, hur vi till exempel ställer frågor, hur vi ökar alla elevers delaktighet och hur vi lämnar formativ respons så att den kan tas emot på ett positivt sätt av eleverna. Allt för att utveckla elevernas lärande. För mig som så många andra har det genom åren blivit allt tydligare att mycket arbete måste läggas på att skapa en stimulerande och tillåtande lärandemiljö där eleverna vågar fråga, vågar misslyckas ochwordle vågar ta egna initiativ. Där glädje ska vara en stor del av lärandeprocessen och där man inte blir kritiserad för att man är engagerad, motiverad och vågar testa saker. Egentligen gäller samma sak även för lärarnas lärandemiljö. På vår skola arbetar rektorn för att ”ojante” ska gälla – något fler skolor borde fundera över. (LÄNK – ojante på Ådalsskolan)

För att skapa en sådan lärandemiljö för alla, det vill säga elever och personal, måste man skapa relationer. På en föreläsning i Stockholm uttryckte Magnus Blixt som bland annat är ledamot av Lärarnas ansvarsnämnd och som bloggar för LR att läraryrket var ”relationstungt”. Jag upplevde det som ett lite negativt uttryck och skulle hellre vilja säga att det är relationsfyllt. Vi ska skapa fungerande relationer med elever, lärarkollegor, elevhälsan, skolledare, annan skolpersonal, föräldrar och ibland även allmänheten. Det är ett arbete jag gärna tar på mig och där målsättningen alltid är väl fungerande relationer, vilket inte alltid är så lätt. När det gäller eleverna kallar jag mina relationer för pedagogiska, inte sociala. När Sara Brun, även hon bloggare för LR, i Expressen i januari skrev om filmning av lärare och elever på skolan fick hon ett svar om att inte försöka vara cool eller kompis för att bli omtyckt. Det är sådana relationer med allmänheten som vi också måste klara av och jag vet att även Sara Bruun sätter den pedagogiska relationen i centrum. Vad menar jag då med bra pedagogisk relation? Jo, det är respekt för olikheter, avsaknad av personvärdering och ett förhållningssätt som utgår från allas lika värde och inställningen att alla kan lyckas. Denna pedagogiska relation ska vi bära med oss även om eleven i fråga inte är där. Så ska vi till exempel alltid prata om en elev som om eleven vore där, det vill säga med respekt. Över huvud taget gillar jag inte det där med att prata OM utan tycker det är bättre att prata MED. Tyvärr har jag dessutom upplevt att det inte alltid pratas MED elever utan TILL dem istället. Det är en stor skillnad, och i uppgivna situationer kommer jag på mig själv att jag gör just detta – att jag pratar till eleven och inte med och dessutom pratar även jag om istället för med, fastän jag anser det vara så viktigt.

Men avslutningsvis måste jag konstatera att jag faktiskt inte vet vad som är viktigast i läraryrket. Det finns så många faktorer som är viktiga, som vår beprövade erfarenhet, förankringen av undervisningen i en vetenskaplig grund och den kollegiala utvecklingen som sker när vi diskuterar och granskar vårt förhoppningsvis formativa arbetssätt. Jag vet dock efter 30 år som språklärare att jag älskar mitt yrke, inklusive de motgångar som jag fått uppleva. Några av dem bär jag fortfarande med mig i min ryggsäck men i en bra lärandemiljö blir de allt lättare att bära och kommer säkert snart förlora sin tyngd. Vad som absolut inte får saknas för att få just min undervisning, ja, hela min skolvardag att fungera är något som jag vet kräver mycket arbete och tid. Arbete och tid kommer jag fortsätta satsa. För den dag mina före detta elever inte längre glatt hejar på mig när vi oväntat ses någonstans kommer jag sluta som lärare. Då kan jag inte längre bygga relationer som är så viktiga för en bra lärandemiljö, både i klassrummet och kollegialt. Då kan jag inte längre bygga relationer som är äkta och som förhoppningsvis varar långt efter eleverna och även jag lämnat skolans värld.

Gulla Schornack, Ådalsskolan i Kramfors – jobbar på gymnasiesärskolan i Nordvik, är språklärare och förstelärare med stort intresse för IKT och skolutveckling