Betydelsefulla kollegor

I det senaste numret av Pedagogiska Magasinet (Nr 1 februari 2016) kan man läsa mycket om det senaste modeordet inom svensk skola, det kollegiala lärandet. Jag har funderat mycket på vad detta betyder eftersom vi slänger oss med detta uttryck så ofta. I ett medarbetarsamtal efterlyste jag en gemensam definition av begreppet. Är det samtal kollegor emellan i personalrummet? Eller är det stunderna i mattelyftgruppen? Eller är det återkommande samtal med arbetslaget som sker i vardagen? Vi efterlyser ofta bristen på kollegialt lärande för var finns egentligen tid för detta? Jag har ställt många frågor såhär i början av min yrkeskarriär som lärare.

För snart två år sedan stod jag inför ett beslut att kanske byta jobb. Inte för att jag vantrivdes på mitt dåvarande. Men jag arbetade halvtid och eftersom jag fick pendla till arbetet var det svårt att få ihop familjelivet och att arbeta heltid. Det var mitt första jobb som lärare efter min examen och skolan jag arbetade på var en liten friskola från F-9. Eftersom skolan var liten rådde en mycket familjär stämning och jag fick förmånen att arbeta med fantastiska kollegor.  Men det var något som saknades. Som nyutexaminerad kände jag mig oerhört utelämnad åt mig själv vad gäller min egen undervisning.  När lektionen skulle börja stängdes dörrarna och det var bara jag och mina elever. Elever som inte var särskilt många men där flera av dem hade särskilda behov. Min kunskap om deras svårigheter var knapp och jag som enbart kunde förlita mig på egna erfarenheter av skolan samt min utbildning kände mig villrådig. Skolan använde sig inte av traditionella läromedel och det var tabu att öppet använda sig av material från sidor på nätet som lektion.se. Man förespråkade det fria skapandet och kreativiteten flödade i alla ämnen. Eleverna älskade att skapa och ingenting ansågs omöjligt. Som person är jag väldigt kreativ och jag älskade den kreativa andan som rådde på skolan ända upp på högstadiet. Men utan något djupare stöd från kollegor, utan läromedel eller egen erfarenhet att falla tillbaka på kändes det svårt att planera den egna undervisningen. Svårt att känna mig säker på vart jag och mina elever var på väg och motivera dem i deras kunskapsinhämtning. Personer runt omkring mig försökte uppmuntra mig till att prova mina egna vingar och njuta av den frihet som detta arbetssätt gav.  Läroplanen visar målet men vägen dit är helt fri och öppen för stor kreativitet menade man. Kreativitet är bra och nyttigt men jag saknade något. Jag hade svårt att då sätta ord på vad jag saknade. Jag kände mig ensam, trots den familjära stämningen på skolan kände jag mig ensam i min undervisning samt lite villrådig. Få ville dela med sig och hur kunde jag veta att det jag gjorde var bra?

Det fanns dock en annan skola som jag spanat in. En skola som jag i min utbildning gjort några intervjuer på och som gett mig ett mycket gott intryck. Till skillnad från min dåvarande arbetsplats var detta en vanlig kommunal skola. Tjänster utlystes och jag sökte en av dem och fick jobbet. Detta nya jobb blev början på något fantastiskt för mig. Vi kom att bli ett arbetslag bestående av tre klasslärare plus en specialpedagog och flera resurspersoner.  I samma veva som jag började arbeta på skolan startades ett nytt projekt med att jobba med iPads i undervisningen.  Tillsammans skulle vi arbeta utifrån ASL (att skriva sig till läsning) och vårt arbetslag var först ut med detta på skolan. Vi hade alla tre arbetat olika länge som lärare och hade således olika erfarenheter med oss. Men vi var alla ”nybörjare” inom detta område. Vi var tvungna att lära oss tillsammans och ansvara för olika bitar i undervisningen.  Jag som ny hade ju inget annat att falla tillbaka på, den andra hade genomdrivit detta projekt på skolan i egenskap av förstelärare och den tredje var nog ganska rädd inför detta nya ”tekniska” uppdrag men valde att säga ja! Nu för tiden säger vi alla ja, med ett leende på läpparna, även om det känns svårt. Vi säger ja till varandra. Till att våga lyssna på varandra och prova varandras idéer. Speciellt när vi känner att vi gjort något bra. Tillsammans planerar vi undervisningen både i stort och smått. Vi genomför den i våra klassrum och reflekterar över resultatet efteråt, tillsammans. På skolan finns flera tillfällen till kollegialt lärande i form av mattelyft, språklyft och bedömningsgrupper med mera.  Dessa tillfällen är naturligtvis guld värda men det lärande som betytt mest för mig de senaste två åren är det lärande som jag fått i samarbetet med mitt arbetslag. Vi läser böcker tillsammans, vi diskuterar, vi provar i våra respektive klassrum och vi diskuterar igen. Vi är olika liksom våra grupper. Vi undervisar på olika sätt men har samma innehåll och mål. Så självklart faller det olika ut. Men när vi lyckas extra bra med något tar vi efter varandra och vi blir ännu bättre. Det är ju precis det som det kollegiala lärandet handlar om.

Jag vet inte om vårt sätt att arbeta kan kallas kollegialt lärande i den meningen men jag vet att jag lärt mig massor av mina kollegor och känslan av att vara ensam bland kollegor på arbetsplatsen är som bortblåst.  På min nuvarande arbetsplats känner jag att jag får det stöd jag behöver för att göra ett bra jobb och jag känner att jag utvecklas, både som person och som lärare. Den känslan är fantastisk.

I Pedagogiska Magasinet (nr 1, 2016) i artikeln Lärare lär lärare lära av Niklas Arevik citeras Erica Jonvallen som säger att det finns risk för dålig stämning och att arbetet med kollegialt lärande kan leda till konflikter.  Samtidigt menar man att det snarare verkar skapa ett öppnare klimat och jag är benägen att hålla med om det senare. För det behöver inte vara svårt. Det finns en trygghet i att arbeta tillsammans som bygger på tillit och respekt. Jag är full av beundran inför mina kollegor som lär mig massor dagligen. Samtidigt känner jag att jag själv kan tillföra något. Det är inte så att vi i oss själva är några extraordinära lärare men vi har valt att tro på varandra och att säga ja. Vi är bra men tillsammans blir vi ännu bättre. Tillsammans är vi bäst!

Elin Hellerstedt, Hågadalsskolan, Uppsala

Twitter: @ElinHellerstedt

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s