En kärleksförklaring

Dikter

Jag vill gärna fortsätta på det tema som Hanna Fjeld skrev om i sitt inlägg igår: det viktiga stödet kollegor emellan. Detta blogginlägg är en kärleksförklaring, inte bara till mitt jobb, utan också till alla mina härliga skolkollegor på nätet!

Jag blev lärare mitt i livet, och känner mig fortfarande som nybörjare i yrket, trots att jag bara har ett tiotal år kvar till pensionen. Samtidigt känns det som jag varit lärare i hela mitt liv, för så är det ju när man har hittat rätt. Inte var det så svårt att hitta rätt heller. Mormor, mamma och svärfar var lärare, och jag är gift med en lärare. Även utanför arbetstid väljer jag att prata mest om jobbet. Det är nämligen inte vilket jobb som helst, och att vara lärare är betydligt mer än ett yrke.

Somliga blir lärare för att de brinner för sina ämnen. Så var det inte för mig. Jag brinner för ögonblicken, när jag i min roll får ta del av en spännande och skör tid i en ung människas liv. Ofta är jag naturligtvis den som öppnar dörrar till ämneskunskap och som kan förklara och strukturera det svåra, så att det blir begripligt och hanterbart, men lika ofta får jag vara med om det som är ännu större, att se elever släppa fördomar om sig själva och om vad de klarar av. Det där som låter så enkelt, men är så svårt, att hitta precis rätt utmaning till rätt elev i rätt tid, funderar jag mycket över. Den utmaningen handlar inte bara om att lära sig något, utan lika mycket om att våga misslyckas och att orka hålla ut när det inte går framåt.

Jag undervisar i svenska på yrkesprogram. Inte så många av mina elever ser sig själva som duktiga i mitt ämne. För ganska få är svenska ett favoritämne. Å andra sidan vet jag att när de gillar något talar de om det med besked. Jag får trixa en del för att lura till mig det där resultatet som jag vet är möjligt. Exempelvis jobbar jag mycket med strukturer, som ska gynna elevernas egen motivation, till exempel beting: ”detta ska bli klart idag”, eller prov, som har visat sig vara en tydlig design, som skapar lugn och fokus. De flesta skriftliga reflektionsuppgifter blir bättre av EPA-upplägget: elev-par-alla, eller helt enkelt att eleven får nya idéer eller får syn på sina tankar genom att diskutera med några kompisar innan det är dags att redovisa skriftligt eller muntligt. För den som inte vågar språnget eller vet vad som fattas är den individuella responsen viktig. Mina skrivuppgifter har nästan alltid ett riktmärke i form av antal ord, och det kan ju verka löjligt, men för den som aldrig lyckats skriva mer än några få meningar är det stort att kunna komma fram till 160 ord. Många är rädda för att tala inför en grupp, men nästan alla är beredda att diskutera hur de kan komma över sin svårighet ett litet steg i taget. För en elev som inte tror sig själv om att klara särskilt mycket är varje framsteg en stor seger, och den segern är också min.

Förutom allt jag får tillbaka av elever varje dag, finns för mig en annan viktig energikälla, som allt fler lärare upptäcker: det utvidgade kollegiet i sociala medier. För mig började det med att jag gick med i Facebookgruppen Svensklärarna för några år sedan. Där fick jag snabbt kontakt med kollegor att utbyta idéer med och till och med samarbeta med över internet tillsammans med våra elevgrupper. Den här gemenskapen har kommit att betyda alltmer både för mitt självförtroende och för min egen yrkesutveckling. Många av mina bästa planeringar för undervisningen är inspirerade eller kopierade direkt från kollegors generösa tips och delningar på Facebook. Tipsen om skönlitteratur och facklitteratur går inte att räkna. En ständig diskussion pågår som förfinar min kompetens inom bedömning, ledarskap, formativa arbetssätt mm. För att jag vågade språnget att först genomgå ett omfattande meriteringsprogram och senare söka en ny tjänst i gymnasieskolan känner jag en stor tacksamhet till det utvidgade kollegiet, som numera för mig även omfattar Twitter (@Skogsmullesfru) och en egen blogg.

Ibland blir det ändå bara platt fall. Eleverna fattar inte vad jag menar eller vad de ska göra, och jag bromsar, ber om ursäkt, planerar om och försöker göra bättre, om jag upptäcker misstagen i tid. Den ständiga utvärderingen av min egen insats är det som kräver mest, åtminstone just nu, när jag fortfarande är ganska ny i jobbet. Tankarna på elever och upplägg snurrar ständigt, och ibland tar det över hela dygnet. Ibland händer det att jag blir väldigt trött, förvirrad och stressad i mitt jobb, särskilt när många elever pratar samtidigt eller vill ha hjälp samtidigt med olika saker, men oftast känns det inte förrän efteråt. Medan tumultet pågår känner jag inte efter. Sedan i våras har jag lidit av stressymtom på gränsen till utmattning, så att jag nu har tvingats ta det mycket lugnare. Det har funnits många stunder, när jag övervägt om detta är ett hållbart yrkesval, men det är ju fortfarande världens roligaste jobb. Det finns många lärare, som har en ohållbar arbetsmiljö, och jag är mycket orolig för hur det ska kunna bli bättre, men i min situation är det främst min egen ambition som stressar mig, och jag har fått lära mig den hårda vägen att prioritera det allra viktigaste, något som jag fortsätter att kämpa med.

Därför är det skönt att den virtuella gemenskapen på nätet inte bara handlar om att heja på och inspirera varandras framgångar, utan lika mycket om tröst och uppmuntran när jag känner mig misslyckad, och inget blir som jag tänkt mig. Det finns alltid någon där ute, som är beredd att ta del av mina problem, som kanske har varit med om ungefär samma sak och som kan sätta min dåliga dag i ett större sammanhang. Vips är jag på banan igen.

Den där bilden då? Jo, den tog jag när vi arbetade med dikter förra året. De är skrivna av Karin Boye och Anna Liljedahl. Den senares dikt slutar ”Fast just nu är det bara du och jag här”.

Åsa Söderström

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s