Betydelsefulla kollegor

I det senaste numret av Pedagogiska Magasinet (Nr 1 februari 2016) kan man läsa mycket om det senaste modeordet inom svensk skola, det kollegiala lärandet. Jag har funderat mycket på vad detta betyder eftersom vi slänger oss med detta uttryck så ofta. I ett medarbetarsamtal efterlyste jag en gemensam definition av begreppet. Är det samtal kollegor emellan i personalrummet? Eller är det stunderna i mattelyftgruppen? Eller är det återkommande samtal med arbetslaget som sker i vardagen? Vi efterlyser ofta bristen på kollegialt lärande för var finns egentligen tid för detta? Jag har ställt många frågor såhär i början av min yrkeskarriär som lärare.

För snart två år sedan stod jag inför ett beslut att kanske byta jobb. Inte för att jag vantrivdes på mitt dåvarande. Men jag arbetade halvtid och eftersom jag fick pendla till arbetet var det svårt att få ihop familjelivet och att arbeta heltid. Det var mitt första jobb som lärare efter min examen och skolan jag arbetade på var en liten friskola från F-9. Eftersom skolan var liten rådde en mycket familjär stämning och jag fick förmånen att arbeta med fantastiska kollegor.  Men det var något som saknades. Som nyutexaminerad kände jag mig oerhört utelämnad åt mig själv vad gäller min egen undervisning.  När lektionen skulle börja stängdes dörrarna och det var bara jag och mina elever. Elever som inte var särskilt många men där flera av dem hade särskilda behov. Min kunskap om deras svårigheter var knapp och jag som enbart kunde förlita mig på egna erfarenheter av skolan samt min utbildning kände mig villrådig. Skolan använde sig inte av traditionella läromedel och det var tabu att öppet använda sig av material från sidor på nätet som lektion.se. Man förespråkade det fria skapandet och kreativiteten flödade i alla ämnen. Eleverna älskade att skapa och ingenting ansågs omöjligt. Som person är jag väldigt kreativ och jag älskade den kreativa andan som rådde på skolan ända upp på högstadiet. Men utan något djupare stöd från kollegor, utan läromedel eller egen erfarenhet att falla tillbaka på kändes det svårt att planera den egna undervisningen. Svårt att känna mig säker på vart jag och mina elever var på väg och motivera dem i deras kunskapsinhämtning. Personer runt omkring mig försökte uppmuntra mig till att prova mina egna vingar och njuta av den frihet som detta arbetssätt gav.  Läroplanen visar målet men vägen dit är helt fri och öppen för stor kreativitet menade man. Kreativitet är bra och nyttigt men jag saknade något. Jag hade svårt att då sätta ord på vad jag saknade. Jag kände mig ensam, trots den familjära stämningen på skolan kände jag mig ensam i min undervisning samt lite villrådig. Få ville dela med sig och hur kunde jag veta att det jag gjorde var bra?

Det fanns dock en annan skola som jag spanat in. En skola som jag i min utbildning gjort några intervjuer på och som gett mig ett mycket gott intryck. Till skillnad från min dåvarande arbetsplats var detta en vanlig kommunal skola. Tjänster utlystes och jag sökte en av dem och fick jobbet. Detta nya jobb blev början på något fantastiskt för mig. Vi kom att bli ett arbetslag bestående av tre klasslärare plus en specialpedagog och flera resurspersoner.  I samma veva som jag började arbeta på skolan startades ett nytt projekt med att jobba med iPads i undervisningen.  Tillsammans skulle vi arbeta utifrån ASL (att skriva sig till läsning) och vårt arbetslag var först ut med detta på skolan. Vi hade alla tre arbetat olika länge som lärare och hade således olika erfarenheter med oss. Men vi var alla ”nybörjare” inom detta område. Vi var tvungna att lära oss tillsammans och ansvara för olika bitar i undervisningen.  Jag som ny hade ju inget annat att falla tillbaka på, den andra hade genomdrivit detta projekt på skolan i egenskap av förstelärare och den tredje var nog ganska rädd inför detta nya ”tekniska” uppdrag men valde att säga ja! Nu för tiden säger vi alla ja, med ett leende på läpparna, även om det känns svårt. Vi säger ja till varandra. Till att våga lyssna på varandra och prova varandras idéer. Speciellt när vi känner att vi gjort något bra. Tillsammans planerar vi undervisningen både i stort och smått. Vi genomför den i våra klassrum och reflekterar över resultatet efteråt, tillsammans. På skolan finns flera tillfällen till kollegialt lärande i form av mattelyft, språklyft och bedömningsgrupper med mera.  Dessa tillfällen är naturligtvis guld värda men det lärande som betytt mest för mig de senaste två åren är det lärande som jag fått i samarbetet med mitt arbetslag. Vi läser böcker tillsammans, vi diskuterar, vi provar i våra respektive klassrum och vi diskuterar igen. Vi är olika liksom våra grupper. Vi undervisar på olika sätt men har samma innehåll och mål. Så självklart faller det olika ut. Men när vi lyckas extra bra med något tar vi efter varandra och vi blir ännu bättre. Det är ju precis det som det kollegiala lärandet handlar om.

Jag vet inte om vårt sätt att arbeta kan kallas kollegialt lärande i den meningen men jag vet att jag lärt mig massor av mina kollegor och känslan av att vara ensam bland kollegor på arbetsplatsen är som bortblåst.  På min nuvarande arbetsplats känner jag att jag får det stöd jag behöver för att göra ett bra jobb och jag känner att jag utvecklas, både som person och som lärare. Den känslan är fantastisk.

I Pedagogiska Magasinet (nr 1, 2016) i artikeln Lärare lär lärare lära av Niklas Arevik citeras Erica Jonvallen som säger att det finns risk för dålig stämning och att arbetet med kollegialt lärande kan leda till konflikter.  Samtidigt menar man att det snarare verkar skapa ett öppnare klimat och jag är benägen att hålla med om det senare. För det behöver inte vara svårt. Det finns en trygghet i att arbeta tillsammans som bygger på tillit och respekt. Jag är full av beundran inför mina kollegor som lär mig massor dagligen. Samtidigt känner jag att jag själv kan tillföra något. Det är inte så att vi i oss själva är några extraordinära lärare men vi har valt att tro på varandra och att säga ja. Vi är bra men tillsammans blir vi ännu bättre. Tillsammans är vi bäst!

Elin Hellerstedt, Hågadalsskolan, Uppsala

Twitter: @ElinHellerstedt

 

Annonser

Att bli elev igen

För exakt tre år sedan bestämde jag mig att jag skulle flytta till Sverige och sa upp mig på jobbet. Nya utmaningar väntade och jag var nyfiken på att se vad som skulle komma ske. Jag flyttade hit i juli och anmälde mig direkt till Svenska för Invandrare (SFI) kursen. Det är alltid intressant som lärare att ta på sig elevrollen igen. Att påminna sig själv hur det är att vara elev, att sitta i ett klassrum i flera timmar varje dag och försöka lära sig saker. Man blir nog lite mer kritisk när man själv är lärare men det finns så många saker som elever upplever varje dag som är lätta att glömma bort när man inte är på den sidan längre.

Det var ganska många händelser som jag tyckte var lite märkliga (jag skriver om ett axplock) och syftet med detta blogginlägg är inte att klaga över hur det var utan att få folk att ifrågasätta varför vissa saker händer i den svenska skolan, att ifrågasätta systemet och fundera på hur vi kan förbättra saker. Jag är en väldigt driven och (ganska) envis person och ville få jobb så fort som möjligt så var beredd att plugga hårt. Jag älskar att lära mig saker men behöver utmaningar annars tappar jag lusten. Det svenska systemet har tyvärr hittills gjort ett bra jobb att försöka döda lusten helt.

Det tog 5 månader innan jag fick börja på kursen. I den tiden hade jag börjat plugga själv med hjälp av en ‘Swedish for beginners’ bok, flera iPad appar och Dora utforskaren (ja, allvarligt! Det hjälpte att ha en 4-årig kusin). Jag såg fram emot att få börja kursen så jag kunde komma igång på riktigt. Tänk på hur besviken jag var när på första dagen vi fick lära oss alfabetet i 3 timmar. Med aktioner. Besviken blev till arg på andra dagen då vi slösade bort ett par timmar till på alfabetet! Jag var ganska nära att inte gå tillbaka på dag tre. Istället frågade jag min lärare om man kunde hoppa över startkursen och gå direkt till nästa kurs. Det kunde man absolut inte göra, fick jag som svar.

Efter två veckor hade klassen läst klart 4 sidor i läroboken. I samma tid hade jag hunnit 8 kapitel. På fredagen räckte jag upp handen eftersom jag äntligen hade kommit till något jag inte förstod. Jag ställde min fråga. Så där långt ska du inte vara, kom svaret. Men samtidigt så tror jag att läraren äntligen förstått. Veckan efter fick jag flyttar upp till nästa gruppen.

På nästa nivå fick vi lära oss Imsy Wimsy Spindel och hur man skriver brev. Brev efter brev efter brev fick vi skriva och för det mesta utan feedback så det andra blev aldrig bättre än det första. Vi fick endast skriva brev för att det var brev vi skulle skriva på nationella provet. Efter den fjärde veckan hade jag helt tappat lusten att skriva ett till tråkigt brev till en påhittad kompis om en påhittad händelse. Jag satt och skrev en berättelse om pirater istället.

Och så till sista kursen på grundnivå. Äntligen fick vi läsa en bok, en hel novell! Vi var inte bara matade med enkla snuttifierade artiklar i läroboken längre. På denna kurs fick vi alla en hemläxa varje vecka anpassad till vår nivå. Toppen, tänkte jag! Äntligen en utmaning. Fast efter att jag gjort 3 uppgifter fick jag inga fler. Jag hade gjort de svåraste och läraren kunde inte ge mig uppgifter från högre kurser, det var inte tillåtet. Jag borde sakta ner istället, det var inte bra att gå för fort, sa hen.

Jag måste dessvärre ta upp betyg. Två olika betygssamtal med olika lärare gjorde mig orolig för det svenska betygssystemet. Det första skedde en vecka innan jag avslutade SFI. Efter att jag klarade alla prov och alla uppgifter med högsta betyg berättade min lärare för mig att hen fortfarande var tveksam om jag skulle få A betyg. Anledningen var att skolverket blir misstänksam om för många får höga betyg.

Det andra samtalet gjorde mig som lärare mest ledsen. Efter SFI pluggade jag gymnasium Svenska som Andra Språk-1 på distans. Min lärare lät så lycklig när hen berättade att jag fick det första A:et hen hade satt i tre år. Tre ÅR. Det är helt sjukt att systemet leder till att ingen på en kurs få ett A på tre år.

Ja, så vad är mitt budskap egentligen? Jag lärde mig mest på egen hand, genom appar, filmer, skype lektioner, barnprogram, noveller och romaner. Jag klarade mig eftersom jag har ett starkt inre driv att lära mig oavsett hinder. Men jag är inte alls förtjust i tanken att plugga mer längre.

Jag tycker det är viktigt att utmana elever ständigt och jämt. De kan ju mycket mer än vi tror. Ge feedback. I tid så man kan använda den till nästa gången. Kom ihåg: Variety is the spice of life och there’s more than one way to skin a cat. Om uppgifter handlar om något jag är intresserad av då jobbar jag mycket hårdare. Det gäller alla elever. Lustfyllt och meningsfullt är viktigare än man tror.

Det finns många elever i svenska skolor som också har ett starkt inre driv. Försök inte döda det. Det finns många elever som inte har ett starkt inre driv. Försök hjälpa de sätta igång det.

En vaktis tankar

Vad ska jag blogga om gällande skolan? Polarisering kanske, hur svart eller vitt allt målas upp, läxor, nationella prov, betyg, balans mellan ämneskunskap och pedagogik/didaktik. Eller ska man skriva om rektor och vad som förväntas av denne. Pedagogisk ledare, ekonomisk ledare eller administrativ ledare. Eller kanske om förstelärare, andralärare, reformer, löneutveckling, friskolor kontra kommunala skolor, skolinspektion som kontraproduktiv enhet. Kanske skolutveckling, IKT, SETT, BETT, samt arbetsmiljö, sjukskrivningar, stress press. Detta är ett axplock av alla ämnen att skriva om oberoende av vilken så har alla har en åsikt, oberoende sitt yrke.

Det jag brinner för och som jag vet de flesta lärare brinner för är eleverna. Inget av det ovannämnda kan göras utan att ha eleven i fokus för då tappar det en stor del kanske hela sin betydelse. Många barn tycker att skolan är tråkig och det börjar för de flesta i årskurs 3-4 någonstans. Innan dess tycker många att det är kul att gå till skolan, de ser fram emot att lära sig och kommer hem, berättar för mamma och pappa vad de lärt sig och att läraren är snäll och duktig. Läraren har oftast hand om helheten och kanske till och med tar barnen utanför skolans ram till platser där barnen kan använda mer sinnen för att lära sig,”lära sig på riktigt”. Ju längre in i skolsystemet barnen kommer desto mer lärare får de träffa och mer desto mer fraktionistiskt blir deras utbildning. De flesta lärare tänker mycket på sitt eget ämne, det delas in i olika delar och läraren checkar av för varje del, då vet läraren att eleven har klarat målet och kan fortsätta till nästa del. Prov är ett vanligt sätt att mäta dessa delmoment. Har ni någonsin frågat en elev vad hen minns av historia provet som hen skrev för fyra månade sen, när hen skrivit två samhällskunskapsprov, ett engelska, en svenska, ett NO prov sedan dess. Gör det. Detta system och sätt att lära ut skapar hemmasittare och skoltrötta elever som inte får se det meningsfulla i att lära; i skolan.

Samhället är inte uppdelat i 16 olika ämnen hur kommer det sig att skolan är det? Tänk att arbeta med mänskliga rättigheter som ett enda ämne, eller hållbar utveckling, eller globalisering eller närmiljön etc. Inte bara som ett tema under en vecka utan man engagerar hela tiden med helheten som utgångspunkt. Ett arbetssätt och hollistiskt tänk där eleven inte behöver tänka på sexton olika delmoment som är tagna ur sitt sammanhang och hur de ska bedömas.

Skolan ska banne mig vara meningsfull!

Allvarligt; att lära barn och ungdomar är/borde vara, det enklaste som finns, de är hungriga, men skolan matar dem med fel mat, de blir matta och uttråkade.

Sverige kommer aldrig att leda utvecklingen ifall vi fortsätter på den väg vi startat. Förvaring, konservering och efterföljning är inte att självständigt stå och möta de krav som vi ställs inför. Som tur är finns så många bra lärare där ute! Det är ni som får barnen att le, ni som ger hopp, ni som ser till att de är motiverade, ni som ser till att de lär sig för livet, ni som ser till att det är roligt att lära sig saker, återigen det är ni som får barnen att le.

Tack för att ni finns! Det är ni som gör skillnad! Det är ni som är förändringen! Stå på er, det är många krafter som motverkar, starka krafter som är bland annat politiska och ekonomiska men så länge ni finns så finns det ljus.

Fasta tider på scheman, läxor, ämnen, klassrum, kateder, prov, vita tavlor nationella prov, betyg. Kan dessa lyfta upp en elev? Om skolan berättar när, var och hur allt ska göras, hur ska eleverna då bli självständiga, lösa problem och kunna vara anpassningsbara, flexibla, kan skolan uppnå de ”egenskaper” förmågor, kunskaper som behövs för att klara sig efter skolan?

I varje elev finns en individ, en människa som en gång såg fram emot att börja skolan, som gick iväg med sin ryggsäck på ryggen, hen bar den stolt, hand i hand med sin mamma eller pappa. Ett liv som skolan på gott och ont har ansvar för, att ta hand om och få denne att växa, blomstra och självständigt och säker i sig själv ta sig an utmaningarna som finns i samhället. I varje elev! I varje elev!

/Katedralvaktis

Avslut – Nystart!

Då var det min tur att bidra till skola 365 och vad ska jag då skriva om? 

IKT, Storyline, 1-1, internationella samarbetet, läsutveckling, elevledda utvecklingssamtal,  interaktiva böcker, förstelärarrollen, NP Svenska Åk6  eller något annat spännande jag jobbat med i min lärarvardag.

Eller ska jag skriva lite om hur mina 20 år som lärare varit? Vad som förändrats? Vad det givit mig personligen?

Resan från Valsverket på Sandvik till klassrummet som lärare – hur gick den till och varför valde jag att göra den – kan det vara något att berätta?

Kanske ska jag skriva om varför jag nu väljer att pausa min lärarroll och börja som Biträdande rektor?

Läser tidigare inlägg och känner att mycket klokhet finns det inom skolan i Sverige. Jag tror vi mixar lite hej vilt idag – jag behöver skriva av mig och ventilera mina tankar!

Just nu sista dagen som lärare med endast ett sportlov mellan mig och rollen som skolledare är tankarna många. Vad har jag gett mig in på? Hur kommer det att gå? Kommer jag att sakna undervisningen för mycket?

Det hela började i början på 90 talet. Jag gick som så många andra här i Sandviken direkt efter lumpen ner till järnverket. Efter 3 år av fyrskiftsarbete i ett kallvalsverk kände jag att nu var det dags att göra något annat. Bestämde mig då för att läsa till lärare (tror det var sommarlovet som lockade) och började 1993 plugga i Gävle.

Det är ett val jag aldrig ångrat!!! I skolans värld har jag alltid trivts och trivs fortfarande. Nu har jag dock bestämt mig för att prova en annan roll i skolvärlden och det är den som skolledare. Fr o m måndagen den 7/3 (efter mitt sportlov) börjar jag som Biträdande Rektor på Lillhagsskolan F-6 i Gävle. Tidigare har jag alltid sagt att jag aldrig skulle välja rollen som rektor… Men man är inte sämre än att man kan ändra på sig.

Valet känns bra men det är mycket som är okänt. I min roll som klasslärare och förstelärare känner jag mig väldigt säker och kompetent och min förhoppning är givetvis att jag ska bli lika bra i min nya roll (men jag har mycket att lära). Det jag är mest rädd för är att jag ska sakna elevkontakten och själva klassrumssituationen. Jag har en tydlig bild av hur jag vill vara som Biträdande Rektor – nu återstår det att se om jag kan leva upp till den. Framtiden får visa om jag valt rätt.

Resan som lärare har jag njutit av i stort sett varje dag. Mycket har jag upplevt och många härliga möten har skett. Metoden Storyline (www.storyline.se) har utvecklat mig personligen sedan jag upptäckte den runt 2005 någon gång. Metoden har tagit mig till USA på konferens 2009 där många kontakter knöts som sedan utvecklade mig som lärare. Samarbetet med lärare/klasser i USA utvecklade metoden och vi arbetade med skönlitteraturen som grund. Vi har läst bl a Ronja Rövardotter, Edward tulanes fantastiska resa och Because of Winn Dixie tillsammans med klasser i USA och sedan arbetat tillsammans kring dessa med bloggen som plattform. Atlas stipendium tog oss dit för besök i både Cleveland och Hudson. Skypekonferenser mellan klasserna bidrog till fördjupad kunskap och förståelse (häftigt när fyror sitter och pratar med kompisar i USA om en bok de läst – viktigt på riktigt). Lärarna från USA besökte oss och vi blev sedan inbjudna som föreläsare vid Storylinekonferensen 2012 som var i Reykjavik, Island. Där berättade vi om bokbaserade storylines och hur vi använde oss av IKT för att samarbeta.

När jag summerar min tid som lärare hamnar det mesta på pluskontot. Visst har administrationen ökat och uppgifter som skulle kunna skötas av andra läggs ofta på lärarkåren. Men…Glädjen i mötet med eleverna och utvecklingen av mig som människa uppväger det mesta.

Utvecklingen med det utvidgade kollegiet är verkligen något som berikat min tid som lärare – aldrig någonsin har det varit så lätt att ta del av goda råd och medverka i debatten. Genom Twitter, Facebook eller Google+ har man smidigt kunna dela med sig av tips och idéer.

Nu hoppas jag att få uppleva fortsatt utveckling och många härliga möten på Lillhagsskolan i Gävle jobbandes inom skolan mot samma mål men från ett annat perspektiv.

Mot nya äventyr! 

Vid pennan: Michael Haglöf Twitter: @michaelhaglof Blogg: michaelhaglof.weebly.com 

Photo: Michael Haglöf

Photo: Michael Haglöf

Internationalisering, är inte det onödigt? -eller 10 konkreta tips på hur du blir en bättre lärare

 

-Jaha, ska ni ut och resa nu igen?!

– Gör ni inget annat på Toltorpsskolan än att resa?

– Är det inte mest en nöjestripp för ressugna pedagoger?

– Kunde inte pengarna använts bättre?

– Gynnar det verkligen eleverna?

Det är retoriska frågor. Frågeställaren är egentligen inte särskilt nyfiken på svaret.

Om och om igen har jag försökt förklara varför jag brinner så starkt för internationalisering och varför jag på allvar tror att det är en billig fortbildning för lärare. Och framförallt varför internationalisering är ett sådant effektivt verktyg för att höja måluppfyllelsen för eleverna.

Men denna gång tänker jag inte argumentera om varför internationalisering är en absolut nödvändighet för våra elever. Istället tänker jag ge er tio konkreta tips som jag tagit med mig från Entebbe, Jinan och London och applicerat direkt i min undervisning.

1. Omsorgen och kärleken till eleverna. Förhoppningsvis väljer ingen detta yrke om man inte känner en brinnande kärlek till sina elever. I Entebbe, Uganda insåg jag betydelsen av detta. När vi besökte ”Kiwafu muslim school” var det lärarstrejk. Min vän och lärarkollega Deborah, är en ensamstående trebarnsmamma och hängiven lärare. Hon var djupt oroad av hur strejken skulle påverka hennes förmåga att försörja sin familj. Det fanns inget fackförbund i Uganda som kunde ersätta hennes förlorade lön. Ändå gick hon upp varje morgon. Fixade iordning sig själv och sina barn och lagade frukost åt dem innan hon traskade iväg till skolan. Utan att få en enda dollar i lön.

—Varför, undrade jag?

Hon svarade:

-Skolan är inte bara skola. Skolan är inte bara en plats för kunskapsinhämtning. Det är också en plats för trygghet, gemenskap, värme och kärlek. Skolan är en del av samhället och tryggheten. Somliga av våra elever har inte den tryggheten i hemmet, somliga elever har föräldrar som trots strejken måste arbeta och därför inte kan ta hand om barnen. Dessa elever behöver oss. De behöver mig. Därför går jag dit varje dag. Alldeles gratis!

Deborah påminde mig om betydelsen för vårt yrke och varför jag älskar det så mycket.

IMG_3179

En strejkande Deborah tillsammans med sina kära elever som frivilligt kom till skolan denna dag för att sjunga några sånger för oss svenska besökare.

 

2.No hands-up. Första gången jag kom i kontakt med metoden var via en Youtube- lektion från England. Istället för traditionell handuppräckning så väljer jag slumpmässigt ut en elev som får besvara frågan. Om man inte kan besvara frågan får man säga ”pass” eller använda en ”livlina” och skicka frågan vidare till en klasskamrat. Det är är ett mycket effektivt verktyg för att skapa en mer dynamisk elevaktivitet i klassrummet. Det intressanta är att det oftast de ”pratgladaste” eleverna som uppskattar detta system mest. På ett enkelt och smart sätt fördelar man ordet rättvist och klassrumsklimatet blir lugnare. Dessutom blir alla elever mer fokuserade på lektionen.

Jag har länge använt en ”analog metod” där jag har skrivit upp allas namn på små inplastade kort och lagt dem i en liten tygpåse. Slumpen avgör sedan vilket namn som jag plockar från påsen. Det här fungerar utmärkt men på Culloden Primary academy i London lärde jag mig att även använda verktyget ”Random word chooser” på min Smartboard. Då är det datorn som väljer ett namn. Den ena metoden utesluter inte det andra men ibland är den digitala versionen en aning läckrare.

3.Tysta handen Min lärarkollega Amy från ”Primary school attached to Shandong Normal university” i Jinan,  lärde mig denna enkla men effektiva metod. Det handlar helt enkelt om hur du snabbt och lätt får elevernas uppmärksamhet och samtidigt får tyst i klassen. Du håller upp din hand och börjar räkna ner, samtidigt som du illustrerar via handen: 5-4-3-2-1-0. På så vis får eleverna både ett visuellt och auditivt verktyg att förhålla sig till och de hinner avsluta konversationen med sin kamrat. På ”Cubbit Town Junior school” i London hade man beslutat att alla lärare på hela skolan skulle använda sig av ”Tysta handen”, eftersom de insåg effekten av metoden. De ansåg också att det gynnade eleverna om alla lärare, även vikarier, använde samma metod. Alla visste vad som gällde.

4.Tydligt syfte och mål I Kina lärde jag mig vikten av att synliggöra syftet med lektionen. Eller rättare sagt min rektor noterade det, omfamnade det och beslutade att göra det till rutin för alla lärare på hela skolan när vi återvände till Sverige. Jag var tveksam först men föll till föga.

Skärmavbild 2016-02-05 kl. 16.10.19

Dagens lektionmål.

Idag inleder jag varje lektion med att skriva upp ”Lektionens mål” på min whiteboard eller Smartboard. Jag härleder också syftet till Lgr 11. Innan jag avslutar lektionen brukar jag åter igen diskutera lektionens mål, för att knyta ihop säcken. Eleverna uppskattar det väldigt mycket och det gör mig mer fokuserad på målet med undervisningen. En synergieffekt är dessutom att jag numera aldrig får frågan:

 

-Varför ska vi kunna detta?

5.Notebooks otroliga möjligheter: På vår skola är vi lyckligt lottade över att ha en Smartboard i varje klassrum. Så är det även på alla de skolor jag besökt i såväl London som Kina.

Inget enskilt verktyg har förändrat min undervisning mer än Smartboarden. Jag använder den varje lektion men innan jag besökte London så använde jag även whiteboarden. På skolorna i London har de tagit bort whiteboarden. Fördelen med detta är att man då tvingas upptäcka Smartboardens och framför allt Notebooks obegränsade och fantastiska möjligheter. Idag bygger jag upp alla lektioner via Notebook. Till varje lektion gör jag presentationer på 5-10 sidor. Härifrån kan jag länka till youtube, SLI, dokument, bilder och mycket mer. Jag rekommenderar alla som har en Smartboard i sitt klassrum att utmana sig själva att endast använda just Smartboarden (och Notebook) under en vecka. Det förändrar hela din undervisning.

6.Kamratlärande. I England kallads modellen för ”Peer to peer tutoring”, i Sverige kallas det för kamratlärande. Det fungerar så att läraren inleder och diskuterar ett problem, sedan får eleverna i par, lösa en eller flera uppgifter. Läraren låter därefter ett antal par redovisa sin lösning inför resten av klassen. Om man har tillgång till en dokumentkamera kan eleverna lätt och tydligt visa sina lösningar. I nästa steg diskuteras de olika lösningarna.

Är lösningen korrekt? (observera att det är lika betydelsefullt att belysa såväl icke-korrekta som korrekta lösningar).

Hur har man resonerat när man löste problemet?

Vilket är det vanligaste misstaget på det här problemet?

Är någon lösning av bättre kvalitet än den andra? Varför?

Hur kan man ta med sig den nya kunskapen när man löser nästa problem?

Utifrån resonemanget som byggts upp genom den gemensamma diskussionen i klassen, lyfter man lektionen till nästa nivå. Det är ett formativt arbetssätt som är mycket framgångsrikt. Det känns som en dans – läraren problematiserar, eleverna diskuterar och löser, lösningarna redovisas inför alla. Och så börjar man om igen. Undervisningsmetoden är standard på alla skolor som jag  besökte i Jinan, Kina. Lektionerna blir därför väldigt livfulla och rätt högljudda. Men elverna är oerhört engagerade. Det är upplyftande att inse att det inte är tyst katederundervisning som har gett kineserna så goda resultat på somliga PISA-undersökningar.

IMG_0576

Kamratlärande på en fysiklektion i Jinan.

7.Timern: När man arbetar med kamratlärande och låter eleverna diskutera i grupp är timern ett ovärderligt verktyg. Beroende på uppgift så får eleverna en begränsad tid för att diskutera ett problem i grupp. I Kina lärde jag mig använda den interaktiva timern som finns på Smartboardens notebook-program. Jag sätter på timern och på så sätt visualiseras nedräkningen av tiden. Dessutom slipper jag som lärare ha koll på klockan och kan istället gå runt och vara ett stöd för eleverna.

8.Läroboksfritt Ingen av de skolor vi besökte i Kina eller London använde läroböcker. Man anser att det är läraren som har makten om kunskapen. Inte läroboksförfattarna. Jag, som är matematik- och engelsklärare är inte riktigt där än. Men jag använder läroböckerna till min fördel. I dagsläget gör eleverna kanske en tredjedel eller en fjärdedel av materialet i läroboken, resten sköter jag. Det är en befrielse. Än är jag inte beredd att helt överge läroböckerna, ibland är de en fantastisk tillgång. Men jag använder bara det som berikar elevernas kunskaper. Att våga lämna och ta makten av läroböckerna gör undervisningen mer varierad och lustfylld. Och det utmanar dig som lärare.

IMG_2487

Läroboksfri mattelektion – notera lektionens mål högst upp på sidan och det finurliga sättet att individualisera matematikuppgifterna på.

9.Formativ undervisning i praktiken: Miss Khanom på ”Cubitt Town Junior school” inspirerade mig till att fördjupa mina kunskaper om formativ undervisning. Hon berättade om sin husgud Shirley Clarke som, i sin tur, var hennes inspirationskälla (läs gärna Shirley Clarkes bok Outstanding formative assessment om du vill veta mer).

Miss Khanom startade upp lektionen med ett test. Medan eleverna gjorde testet gick hon runt och noterade vad eleven kunde och inte kunde. Hon upptäckte att flera av eleverna hade svårigheter med ett visst problem om area. Så hon samlade klassen framför Smartboarden och gick åter igenom problemet steg för steg. Eleverna fick visa att de förstod genom att göra liknade räkneexempel på deras mini-whiteboards som de hade med sig. När de gjort klart uppgiften höll de upp sin mini-whiteboard och visade Miss Khanom. Fler och fler gjorde rätt på uppgiften. Sedan avslutade Miss Khanom lektionen med att berätta att de dagen efter, åter igen, skulle få ett liknande problem fast med andra tal för att visa att de verkligen förstod och kunde. Det blev verkligen ett formativt arbetssätt.

IMG_2465

10.En smartare subtraktionsalgoritm: Miss Khanom lärde mig också ett betydligt smartare sätt att beräkna subtraktionsalgoritmen på. Varför kunde jag inte denna tidigare? Titta på bilden. Förstår du?

Skärmavbild 2016-02-17 kl. 11.04.50

Måste man verkligen delta i internationella projekt för att lära sig detta?

I detta blogginlägg har jag fokuserat på detaljer som alla kan applicera i sitt klassrum (särskilt om man har tillgång till en Smartboard;). Att jag dessutom genom mina resor har fått en gedigen autentisk kunskapsbank om hur jag kan undervisa om hållbar utveckling, fattigdom och rikedom, demokrati och diktatur, den biologiska mångfalden och så vidare är en helt annan historia.

Så till alla er som läst detta blogginlägg och tänker:

– Allt det där visste jag ju redan. Allt det där gör jag redan.

Till er vill jag bara säga:

– Wow, ni är fantastiska.

Men till alla er som läst detta blogginlägg och tänker:

-Hm, intressant, just den där detaljen var något nytt. Spännande!

Till er vill jag säga:

-Ta chansen och sök internationella projekt! Det är en enastående möjlighet till fortbildning som förnyar och berikar din undervisning. På riktigt! Att få uppleva undervisning och kollegialt lärande i en annan kultur och i en annan kontext förändrar dig inte bara som lärare, utan också som människa.

”Du blir aldrig färdig och det är som det ska”

Mitt namn är Anne Erefalk.

Följ mig gärna på min blogg: https://erefalks.wordpress.com

Twitter: @erefalks

Sist men inte minst följ oss gärna direkt via vår Kina-blogg. Den 13 mars åker vi åter igen till Jinan, Kina tillsammans med fyra 11-åringar. Men det är en helt annan historia. https://jinan2016.wordpress.com

 

IMG_1666

Om min resa som utländsk lärare i Sverige –

Jag heter Laura Brännström och är legitimerad musiklärare. Idag vill jag berätta om min resa som utländsk färdigutbildad lärare i Sverige. Min är en lyckad berättelse. Jag jobbar som musiklärare och arbetslagsledare på Vårboskolan, Burlövs Kommun (Skåne).

3883340152_76313f70ef_o

Foto ” Fishbowl jump” by Kay Kim 

 

År 2000 tog jag mitt musiklärarexamen i mitt hemland, Colombia (Sydamerika). Efter fem års studier i musik med studier i allmän pedagogik, musikpedagogik och didaktik inkl. ett års praktik var jag redo att arbeta som musiklärare.

Mitt första jobb (efter examen) var som musiklärare från åk 7-11. I det colombianska skolsystemet har vi skolplikt fram till åk 9 med möjlighet att fortsätta till åk 11. Oftast byter man inte skola. Jag var då en mycket ung gymnasielärare. Det hierarkiska systemet som präglar det colombianska samhället tillät mig att jobba och skapa goda och respektfulla relationer med mina elever trots min ålder. Relationer som gagnade vårt gemensamma lärande.

2002 flyttade jag till Spanien för att börja min forskarutbildning inom musikvetenskap. Där stannade jag i två år. 2004 anlände jag i Sverige för första gången. Under hösten läste jag SFI (Svenska För Invandrare). I december samma år tog jag det nationella provet. Ett stipendium tog mig tillbaka till Spanien för vidare studier. 2005 bestämde jag att flytta till Sverige.

Precis som alla högutbildade invandrare skickade jag mina handlingar för validering. Ett oerhört viktigt första steg! Dessa handlingar består av examensbevis, betyg samt utförlig beskrivning av ALLA kurser jag gick under min utbildning. Jag har lärt mig att det är oerhört viktigt att ha alla dessa papper med sig om man vill börja jobba i ett annat land, framförallt om man kommer från ett u-land som Colombia. Jag fick mitt behörighetsbevis från Högskoleverket som låter mig undervisa i musik från åk 1-9 samt gymnasienivå.

När jag kom tillbaka från min vistelse i Spanien träffade jag först en handledare i kommunen. Efter att ha studerat min handlingar fick jag rekommendation att fortsätta med mina studier i svenska (A och B). Detta skulle hjälpa mig att hitta ett jobb. Problemet var att det också innebar för mig att bara ägna mig åt språkstudier utan att kunna utöva mitt yrke. Efter mötet kom jag hem med känslan att det skulle gå mycket saktare än vad jag kunde ana mig. Min man (som har jobbat i många år inom SFI) bad mig i att ”strunta” i rekommendationerna och försöka hitta en annan väg. Det gjorde jag.

Efter en termin av förberedande studier för utländska akademiker (ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen och Malmö Högskola) och en kort praktik på två olika skolor i Lund kände jag mig kapabel att gå vidare.

2007 tog jag mitt första jobb som musiklärare i Sverige.

————————————————————————–

Aina Bigestans avhandling – ”Utmaningar och möjligheter för utländska lärare som återinträder i yrkeslivet i svensk skola” (2015) vill bl a ”visa på att språklig perfektion ofta felaktigt tas som intäkt för yrkesskicklighet” (Lärarnas tidning). Det är egentligen inte språket som är den enda utmaningen som en invandrad lärare ska möta i den svenska skolan. Att komma från olika samhällssystem påverkar hur vi förhåller oss till varandra. Aspekter som kunskapssyn, människosyn, hur vi förhåller oss till auktoriteter mm och våra uppfattningar sätts på prov. Om detta kan vilken som helst svensk lärare utomlands intyga. Min känsla (stundvis) har varit att ”svenskar” ibland tror att vi ”andra”, bara vi oss rannsakar oss själva, kommer att komma fram till insikten att de svenska värderingarna är de ”rätta” och att vi kan dela dessa utan några större problem.

Även om jag har känt att jag blivit ”en bättre människa” tack vare mina resor och mina erfarenheter som lärare i andra länder har jag dock inte helt avstått från alla mina värderingar som jag burit med mig från mitt hemland. Dessa värderingar och de nya har jag fått använda beroende på situationer och förutsättningar. Med tid har jag förstått att det inte handla (nte alltid) om rätta eller felaktiga värderingar. Min erfarenhet från ett mer hierarkiskt system har t ex. kommit till användning i mitt möte med nyanlända elever.

Jag är oerhört tacksam för alla människor som jag mött och vågat ta risker genom att anställa mig. Dessa rektorer och kollegor som har tittat nyfiket på mig, mina kunskaper och erfarenheter. Utan alla dessa människor hade jag inte kunnat berätta denna lyckade historia.

I Sverige har vi mycket stora utmaningar just nu. Lärarbrist, många nyanlända elever, ”kunskapsraset” i PISA…. Hur kan vi ta oss an allt detta? Jag tror på mångfald! Låt oss tänka om, våga prova och ta tillvara på alla möjliga resurser som finns.

Laura Brännström – leg. musiklärare och arbetslagsledare på Vårboskolan, Burlövs Kommun.

Twitter: @ximenabr

Blogg: laurabrannstrom.wordpress.com

 

 

 

 

 

 

Vad gör en skolbibliotekarie?

Personal_Peter_Rydén[1]Ofta får vi skolbibliotekarier frågor om vad det egentligen är som vi gör och som vi anser vara så viktigt. När vi tar plats i lektionssammanhang kan en del lärare eller rektorer se det som att vi går in i områden som inte är våra. Men det behöver inte vara så.

Men först en kort passus: Jag har, när jag skrivit klart detta inlägg, insett att jag har skrivit ett väldigt långt sådant. Jag ber om ursäkt för detta, men jag kunde liksom inte sluta när jag brinner så mycket för mitt arbete! 🙂

Lärare har ofta fått kämpa för sin viktiga roll gentemot samhällskrafter som velat förminska värdet och kanske velat ersätta alla lärare med outbildad och lågavlönad personal. Det är helt naturligt att denna spänning kan skapa en onödig polemik mellan våra yrkeskategorier. Jag har haft förmånen att möta både de som inte förstått vad jag är till för, och de som omfamnat möjligheten att ta in en medpedagog i klassrummet och därmed välkomnat mig. Båda dessa lärarpersonligheter har hjälpt mig att utvecklas i mitt arbete och även om jag ibland känt en viss frustration är det inte detta som är mitt bestående minne.
Tillåt mig förklara: Vi är inte lärare, för läraren är den som är elevens huvudpedagog – ingen annan är så pass bra utbildad som henom (japp, jag älskar detta ord) och det är också läraren som har de allra bästa förutsättningarna att skapa ett faktiskt lärande hos eleverna. Men även de bästa förutsättningar kan behöva en injektion av idéer, tankekraft och stöd på andra sätt. Det är detta som bland annat skolbibliotekarien kan bidra med. Vi är ofta mer specifikt kunniga och utbildade inom flera områden, områden som berörs i lärarutbildningar men som finns mer i bibliotekariens utbildning. Vi har normalt sett inte så mycket mer tid än lärarna, då vi oftast arbetar i verksamheten direkt med elever, men slipper samtidigt betygssättning och bedömningar och kan därmed kanske lägga lite mer tankeverksamhet kring planering och utveckling.

manipulation[1]Områden som många skolbibliotekarier har stor kunskap i är digital kompetens, omvärldskunskap, källkritik och informationssökning, för att nämna några. Skolbibliotekarier har rent generellt ett stort intresse av att hjälpa elever till att hitta sin favoritgenre eller -författare – en ökad läsning ger en bättre förståelse för sin omvärld.

 

Vad ser jag i skolbiblioteket?

2014-01-20_Anna_o_Josephine_fotograf_Jennifer_Ellinge-rundad[1]I vårt Mediatek här på Tingsholmsgymnasiet ser vi väldigt många pigga och glada elever som är här ofta, på raster, under lektioner när läraren har sagt att de kan sitta på olika platser i skolan och efter skoltid för att göra sina läxor eller bara för att fördriva tiden med en film i väntan på att träningen kör igång på kvällen. Vi försöker möta alla elever med en hälsning och det upplevs oftast som positivt bland eleverna.

gate[1]Vi ser också elever som mår dåligt och som kommer hit för att komma undan stressen i skolan eller obekväma sociala situationer. Dessa elever hukar sig nästan när de kommer in, ögonen är långt ner mot golvet och det är svårt för oss att få en kontakt. Men det finns andra sätt att nå fram – när vi går runt i Mediateket finns det ofta möjlighet till ett kort samtal om hur de mår, vad de läser eller hur dagen ser ut för dem.

Här finns elever som bott i Ulricehamn hela sina liv och där kompiskretsen är i princip oförändrad sedan grundskolans första år, men vi har också elever som flyttat hit för att exempelvis gå på Skidgymnasiet och redan där visat en självständighet. Många nyanlända elever, på gymnasiet eller SFI, kommer gärna till Mediateket för att lyssna på svenska och läsa böcker på svenska.

Vi ser också lärare som utmanar sig själva med att utveckla nya idéer för lektioner, vidareutbildar sig och som verkligen brinner för att lära ut. I Mediateket pratar de med sina elever och söker efter pedagogisk litteratur.

Alla dessa elever och personal skapar en ständigt föränderlig mix av personer och är i sig en viss spegling av vårt lokalsamhälle.

Vad har skolbiblioteket att erbjuda?

2013-09-23_tingsholmsgymnasiet172-rundad[1]I Mediateket sitter elever och studerar, tjôtar, tänker, läser, spelar schack, tittar på film eller njuter av utsikten mot sjön Åsunden. De ställer frågor om relativitet, konformitet, översättningar av ord från engelskan, stöd för datorn, källkritik, katter, reklam i svensk historia, oromisk ordbok, tyska filmer, varför jag säger ”osch devon” (sök på det, vet ja…), kvinnligt och manligt i sociala medier, kvinnorollen i olika religioner, och mycket, mycket mer! De lånar böcker, adaptrar, USB-minnen, korta romaner (”helst inte längre än 150 sidor”), skräckromaner och filmer, smygläser i sexhandböckerna och och söker i våra databaser, på vår webbplats och bland böckerna efter allt det som passar dem just här och just nu, i skolarbete eller bara för eget nöjes skull.

Det är så spännande att arbeta med dessa elever och personal som ständigt utmanar oss med frågor och idéer.

Vad är skolbibliotekets kärna?

Det här diskuteras flitigt runtom i landet, så det finns säkert lika många ”sanningar” som det finns skolbibliotekarier och lärare. Men för mig just nu är det mest centrala i skolbiblioteket följande fyra områden:

Källkritiskt tänkande
I en tid där vi upplever att faktaresistensen ökar (där all form av fakta som motsäger den egna uppfattningen avvisas kategoriskt) arbetar skolbiblioteket med källkritiskt tänkande som inte enbart berör ett enskilt ämne, såsom historia eller samhällskunskap, utan som handlar om hela livet och hela människan. Vi tar diskussionen och samtalet med elever vid lektioner, i skolbiblioteket eller i sociala medier. Jag vet att många lärare arbetar och tänker så här idag, men skolbiblioteket har ofta andra möjligheter att bemöta dessa frågor.

Sökkritik
Vi tar gärna upp frågan om sökkritik dessutom – alltså de tankar som bör föregå källkritiken. Varför söker vi bara på Wikipedia, eller via Google? Har vi egentligen inte fastnat i en filterbubbla om vi bara håller oss till de tjänster som redan bestämt materialet åt oss i förväg? Finns det några alternativ och vad gör en sökning i en filterbubbla med oss som kunskapssökande människor? Detta är frågor som är mycket aktuella idag, och som kommer att vara än viktigare framledes.

quietMiljö för studier och samtal
Många är rädda att skolbiblioteket riskerar att bli en för störig miljö, om man tillåter datorspel, diskussioner och liknande. Visst finns det ibland anledning att hyssja (och jag brukar säga att vi bibliotekarier har 30 högskolepoäng i hyssjande – det stämmer inte, men många verkar tro mig när jag säger det…) men livet blir så mycket mer spännande om vi tillåter debatter, diskussioner och ja, även datorspel. Skolbibliotek har tillsammans med folkbiblioteken samt skolan i övrigt ett ansvar att vara en demokratisk plattform. Demokrati kan uttryckas på många olika sätt – det kan bland annat handla om att vi låter eleverna vara delaktiga i bokutbudet eller att de ges möjlighet att göra sina åsikter hörda genom pulpettalande eller något annat kreativt.

Resurser för glädje och personlig utveckling
Databaser, digitala resurser och böcker är något av det som skolbiblioteket traditionellt har arbetat med. Det här är också den sista punkten jag väljer att ta upp, bland skolbibliotekets kärnområden. Det här är ett område som vi har fått utbildning på och som vi hela tiden måste anpassa till elevernas vardag och situation. Ett mycket spännande och roligt område, måste tilläggas.

Perspektiv på lärande

2013-09-23_tingsholmsgymnasiet171 - rundad och lutadOfta framhävs skolbiblioteket som en verksamhet som står vid sidan om skolan, som en anonym men fin byggnad inom skolbyggnaden, med sina egna regler, sina egna förutsättningar och sin egen fokus. Ibland ställs den i detta sammanhang på en pedestal och ibland ställs den i skymundan.

Det är detta som jag har velat fokusera på i min artikel – självfallet har vi ytligt sett både olika förutsättningar och fokus, men går vi djupare så ser vi att likheterna är fler än olikheterna och de olikheter som finns ger oss möjlighet att stärka undervisningen och därmed ge eleverna fler möjligheter.

Nu är det sent på kvällen den 22 februari. Det är dags för mig att slå in paket – när ni ser det här imorgon bitti den 23 februari har vi precis uppvaktat sonen som fyller hela nio år. En ålder som är full av källkritiska överväganden, skall ni veta!

Peter Rydén – ”as the vulcans say: ‘we are here to serve'”

twitter: @tgbib
facebook: peter.t.ryden
hemsida: Mediatekets tillfälliga webbplats (vi skaffar snart Welib)
Läs mer om saker man inte bör säga till skolbibliotekarier och saker som skolbibliotekarier hör väääldigt ofta.

Ord är viktiga

“Hej idiot” slängde en av mina elever ur sig till sin klasskompis, som besvarade hälsningen på samma sätt. De sa det kort och rakt med ganska neutral ton och ett leende på läpparna. Deras svensklärare – alltså jag – var lika kort men däremot absolut inte lika neutral i tonen när tillsägelsen kom. Inte ok i mitt klassrum att uttrycka sig så.

Ord är viktiga. Hur vi pratar säger mycket om oss som individer och om vår uppfattning om världen, andra människor och oss själva. I skolsammanhang är det av enorm vikt att vi använder ett språk som ger uttryck för det uppdrag vi har och den värdegrund vår verksamhet vilar på. Det innebär självklarheter som att vi är artiga, trevliga och inte använder nedsättande ord, men också att vi hela tiden ser på språket med normkritiska glasögon. Förgivettaganden behöver synliggöras och undersökas, hela tiden.

Ord är viktiga. Jag vet att inte alla mina elever har en mamma och en pappa, därför pratar jag hellre om “vårdnadshavare” i de fall eleven inte är myndig. Jag vet också att inte alla mina elever är heterosexuella, därför pratar jag hellre om “partner” än pojk-/flickvän. Jag vet dessutom att många av mina elever har någon typ av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, därför är jag oerhört noga med att prata om just funktionsnedsättningar, eller ännu hellre funktionsvariationer, men absolut inte om funktionshinder. Någonting blir ju inte ett hinder förrän det ses som ett, eller hur?

Ord är viktiga. De speglar i många fall ansvar. Alla som är verksamma inom skolan vet hur olika individer är och att alla elever inte passar i skolmallen. Eller är det skolmallen som inte passar alla elever? Har vi elever med behov av särskilt stöd, eller är eleverna i behov av särskilt stöd? Det är ingen tvekan om vems ansvaret är för att eleverna når de mål som satts upp (skolans) men är det verkligen det vi säger? När eleven tillskrivs behovet som en egenskap riskerar vi stigmatisera detta, istället för att se att det är förutsättningar, situation och omständigheter som skapar behoven.

Ord är viktiga. De speglar mig som individ och mitt förhållningssätt till världen runt omkring mig. De får mig att reagera – ibland mer och ibland mindre. Det viktiga är att vi fortsätter ifrågasätta, fundera och reflektera kring vad vi säger – allt för att visa respekt och professionalism gentemot våra elever och varandra.

Jag som skriver om ord heter Therese Winqwist, är legitimerad gymnasielärare i svenska och engelska och arbetar på Plönningegymnasiet i Halmstad kommun och Löftadalens folkhögskola i Kungsbacka kommun. Du hittar mig på Twitter, Instagram och WordPress som @winqwist.

Att utmana och utmanas!

”Lärare sökes till SCS, Swedish Community School i Addis Abeba i Etiopien för läsåret 2015-2016”, löd annonsen som jag hittade på FB förra våren. Det kittlade och naturligtvis blev jag tvungen att söka. Jag hade mailkontakt med skolans rektor och sakta men säkert växte nyfikenheten till ett måste och jag ville till varje pris få den utlysta tjänsten. Efter lång väntan och osäkerhet fick jag ett svar som resulterade i en anställning. En anställning som visade sig vara mer utmanade än jag hade kunnat föreställa mig.20160128_121850

I oktober började jag min tjänst på Svenska skolan. Det är en skola som har vuxit från 12 barn till att i dagsläget erbjuda skolgång för 100 barn, från förskolan till årskurs åtta. Barnen kommer från hela världen och har internationella pass. Många av eleverna byter ofta skola på grund av att föräldrarna har uppdrag i olika världsdelar och är kontrakterade på två till tre år. Somliga tillhör diasporan och återvänder som andra eller tredje generationen till Etiopien. Det är en mångfasetterad skala med andra ord.

Swedish Community school har ingen koppling till Skolverket eftersom det är för få svenska barn som går här. Det krävs minst 20 barn Sverige för att få vila under Skolverkets trygga beskydd. Vi undervisar på engelska och har dessutom modersmålsundervisning på amarinja, franska och svenska. Vi bedriver en svensk skola i ett land med en helt annan skolkultur och syn på lärande än i Sverige. Det är en utmaning och innebär att även jag som lärare utbildad i ett svenskt system med andra erfarenheter måste reflektera över saker som jag i min gamla vanliga skolmiljö tar för givet eller självklara. Naturligtvis ska det finnas ström! Eller vatten, eller att kollegorna kommer i tid. Eller att alla förstår att även små barn har förmåga att delta i diskussioner eller samtal. Eller att ingen ska behöva tala om för dig vad du ska göra, för det ligger i din lärarprofession att ta eget ansvar och skapa dina egna lektioner. Det finns helt enkelt inga manualer som talar om för dig vad du ska göra och hur lektionen ska gå till. Förutom våra styrdokument; Lgr 11 och Läroplanen för förskolan.

Mitt uppdrag här på skolan är att implementera den svenska läroplanen och få våra 13 20160105_105413etiopiska lärare att förstå hur den svenska läroplanen är utformad, hur betyg- och bedömningssystemet fungerar samt hur man utifrån kunskapskrav och centralt innehåll formar en undervisning som skapar ett lärande som vilar på demokratiska grunder. Det är ett arbete som tar tid och som kräver många diskussioner och framför allt reflektioner över vad kunskap innebär, hur man värderar elevers förmågor och framför allt resonerar om vad förmågor är. Det är inte självklart att man som pedagog är medveten om detta om man är sprungen ur ett system som bygger på memorerande och förmågan att minnas det som lärarna har skrivit på tavlan i klassrum fyllda med 60 elever. Här existerar inte begrepp som interagera, experimentera och argumentera. Eller att vara källkritisk! Det är en ynnest att få lära sig att vara källkritisk! Hur många av oss reflekterar över det? Vi tar det för givet och tom underskattar värdet av att ha den demokratiska rättigheten.
Jag vill hävda att våra lärare här är oerhört modiga! Att våga gå utanför sin comfort zon och bli bärare av en skolform som utmanar dem och kräver oerhört mycket är både svårt och oerhört stimulerande. Hur ska man få elever att förstå sitt eget lärande när man som pedagog inte har klart för sig vad som krävs och inte alltid heller förstår det som för mig framstår som helt självklart? Somliga saker framstår dock som lika underliga för mina etiopiska kollegor som för oss svenska pedagoger. Hur kan man som en högpresterande elev få ett E om man misslyckas på en enda uppgift?! Hur väl rimmar det med målsättningen att vi ska skapa och forma individer med självförtroende och tillit till den egna förmågan?! Stjälper det inte snarare än hjälper våra elever? Som ni alla förstår stimulerar det en gammal skolräv som jag! Frågan får än större betydelse i en skolmiljö som möter barn med erfarenhet av många skolbyten, olika skolsystem och att ständigt behöva lära känna nya pedagoger och klasskamrater. Att våga utelämna sig samtidigt som nya relationer byggs är vare sig enkelt eller självklart. Inte heller är det självklart för vare sig elever, lärare eller föräldrar att relationer är en av framgångsfaktorerna när det gäller lärande. Det är en av utmaningarna här på skolan eftersom även här är många färgade av sina egna skolerfarenheter och bakgrunder formande av auktoritära system.

Arbetet med implementeringen av läroplanen innebär att även eleverna måste lära sig ett nytt sätt att tänka, lära och erfara. De behöver förstå vad vi som pedagoger förväntar oss och hur deras kunskaper och förmågor ska bedömas. De ska helt enkelt lära sig att få kontroll över sitt eget och sina kamraters lärande eftersom det är tillsammans som vi lär. Men först måste de förstå vad vi menar med förmågor och att de faktiskt äger förmågor som de kanske aldrig har varit medvetna om tidigare. Det handlar om att förstå innebörden av begreppen men också att kunna hantera och handskas med dem, precis som 20151227_135218pedagogerna behöver göra. När eleverna förstår det kan de ta kontroll över sitt eget lärande med hjälp av pedagoger och föräldrar och utvecklas så långt det är möjligt.

Än har vi på SCS en lång väg att gå innan vi kan säga att nu är vi klara och läroplanen är implementerad. Det är ett långsiktigt utvecklingsarbete där vi hoppas på att inom en snar framtid få tillhöra skaran av svenska utlandsskolor som faktiskt står under Skolverkets beskydd, samt med de fördelar det innebär för en liten skola i en annan världsdel. Det är också en ynnest att få arbeta i en skolform som vilar på demokratins grund och som kan bidra till att eleverna från världens alla hörn blir bärare av de normer och värden som vi håller högt i Sverige; Allas lika värde!

https://www.facebook.com/pages/Svenska-SkolanSwedish-Community-School-Addis-Abeba/239681376231159

Helena Gregorc-Lööv
Lärare på Swedish Community School
Addis Abeba, Etiopien

”Jag vet nu hur man kan göra skillnad!”

Idag får Ida och Ingemar ordet! De är 12 år och går i 6B på Edboskolan i Huddinge. Idag ger de sin syn på skolan!

”Vi i 6B och 6A har börjat en ny tid i skolan, vad vi hoppas ska bli en ny era för skolans utbildning och för skolans effektivitet. Vårt mål är att i framtiden så kommer skoldagen ha utvecklats och inte längre handla om att ett trettiotal barn sitter på sin bänk och stirrar rakt framåt medan läraren babblar.

I skolans förflutna var barnen alltid rädda för ett slag på fingrarna med en linjal. Min farmor har berättat för mig en historia om när hon var en tonåring och en av killarna i hennes klass pratade rakt ut. Detta ledde till att rektorn tog en promenad runt alla bänkar och gav samtliga elever ett slag på fingrarna med en linjal och hennes fingrar hade ett stort rött streck och märkena kan synas fortfarande. Tur att skolan utvecklas.

Vi har i knappt två terminer jobbat entreprenöriellt i dagens samhälle och media för att få en tredje säsong av ett program av UR som heter Geografens testamente. Vi vann kampen och det kommer att bli ett nytt program.  2015 är bakom oss och det kommer aldrig tillbaka och vårt projekt ”Rädda Geografens testamente” kommer alltid vara i vårt förflutna och även om det var en otroligt svår kamp så var det det bästa året i mitt liv.

Nästan alla av er som läser är lärare så nu ska jag berätta vad du som lärare kan göra för att ditt klassrum ska bli mer entreprenöriellt. Du kanske tänker att jobba entreprenöriellt bara är en ursäkt för elever att jobba på ett oortodoxt sätt för att det är “roligare”. Men det är faktiskt lärolikt och det är bra att lära sig om man vill öppna en affär och har pr‐problem eller om du vill starta ett eget företag. Nästan alla nutida jobb behöver i alla fall lite kunskap om att jobba entreprenöriellt.  Entreprenöriellt lärande tränar också din kreativitet, din kommunikationsförmåga och ditt initiativtagande.

Det känns som om att jag säljer entreprenöriellt lärande som en vara men tro på mig när jag säger att jag informerar er om den nya eran i skolans historia som vi försöker uppnå. Vi och några andra är pionjärer och jag kommer med ett budskap. Vi har tidigare samlat in 12 000kr till barnen som flyr från Syrien och nu så håller vi på att samla in pengar till barnsoldater i Afrika som drogas och tvingas att döda sina föräldrar och att gå ut i krig. Just nu har vi snart 17 000 kr men när detta publiceras så har vi säkert mycket mer.

Vissa folk som vi har stött på har frågat vad vi får i gengäld för det som vi gör. Det finns en känsla så stark när man hjälper någon annan människa. Jag känner till den, det gör ni alla, den kallas glädje och det känns som om jag inte behöver ge något mer exempel på varför vi gör det.ingemar blogg Som vuxen kommer jag att komma ihåg hur vi jobbade entreprenöriellt. Jag kommer inte att komma ihåg vad vår so-bok hette i sexan, utstående minnen är minnen som står ut, eller hur? Jag brukar ha en kliande känsla i skolan när jag lär mig saker och inte förstår varför jag ska lära mig just det. Det stör mig att jag lär mig om saker som inte behövs och det får mig att inte ge det mitt allt. Varför? För att jag inte kommer tänka tillbaka på när jag gav mitt allt på till exempel ett prov när jag är 30 år och hur tacksam jag är att jag pluggade dag och natt för att få ett A. Den energin kan användas till att rädda döende barn och att lära mig mer samtidigt. Jag vet vad som är viktigt för mig att kunna i framtiden och jag är ledsen, men Picassos födelsedatum är inte min prioritering.”

Ingemar Sandén, 12 år

”Hej!

Jag heter Ida och går i 6b på Edboskolan. Vi har länge jobbat med att använda våra demokratiska rättigheter på olika sätt. Vi har räddat tv-serien Geografens testamente, vi har samlat in pengar till Syrien och nu samlar vi in pengar för att hjälpa barnsoldater. Jag tycker att det sättet som vi jobbar på är väldigt bra eftersom att det vi gör faktiskt hjälper andra.

Skillnaden mellan att jobba vanligt (som tex att kanske sitta och skriva en text om medeltiden som man får betyg på) och att jobba entreprenöriellt är att om man skriver en text så händer det inte så mycket med den sen men om man jobbar som vi har gjort så kommer man ju ut till många och kan hjälpa folk. Jag tycker att fler skolor borde jobba som vi gör. Man har mer nytta av att jobba entreprenöriellt än att bara sitta och skriva för läraren.

Tack vare att vi har jobbat så utåtriktat så har skolan blivit mycket roligare.  Skolan har blivit roligare för själv så gillar jag mer att jobba utåt, att hjälpa andra istället för att skriva en text som kanske bara en person läser.  Och jag tror att det har blivit extra roligt för oss för att vi har fått vara med om så mycket roligt. Vi har varit med i många tidningar och Lilla aktuellt 4 gånger och även varit med i andra program två gånger. Och så har vi fått pris! Vi har vunnit Huddinge demokratipris vilket känns så himla bra att barn också kan få ett sånt fint pris.

Ett tips till lärare är att tänk efter vad som mest är värt att göra. Skriva en text som det inte händer så mycket med eller tillexempel samla in pengar till folk som faktiskt har det mycket sämre än oss? Och det är faktiskt inte svårt! Man kan börja med att tillsammans med eleverna tänka ut vad man vill hjälpa till med och sen så kan man på olika sätt sprida budskapet. Om man ringer tidningar eller företag kanske man får ett nej de första gångerna men ge inte upp för det. Det är ganska bra att man får ett nej några gånger för någon gång så kommer någon att säga ja. Man blir bättre och bättre på att ringa. Och sluta inte kämpa även om någon säger nej för det finns så mycket man kan göra. Mycket går igenom om man inte ger upp, kom ihåg det.  Det är viktigt att alla i klassen samarbetar och kämpar tillsammans. Alla är bra på nått.

ida bild bloggAnnars ett stort tips är att ringa till olika matbutiker och fråga om sponsring för om ni tillexempel får godis så kan ni sälja det för att få in pengar. Och pengarna kan man sätta in på ett konto på Rädda barnen och Röda korset och några fler. Vi har fått flera hundra kilo godis till vår klass bara genom att ringa! Just nu är vårt konto hos Rädda barnen uppe i över 16000 kronor. Men det beror också på att vi har skrivit och sålt en egen tidning.

Det senaste året har jag lärt mig retorik, entreprenöriellt lärande och demokrati. Och jag har även lärt mig att inte ge upp utan att fortsätta. Jag vet nu hur man kan göra skillnad och hur man använder sina rättigheter.”

Av Ida Jonsson, 12 år

Här är vår klassblogg: http://www.gabna.wordpress.com

Här är vår temablogg: http://www.tillsammansovegranser.se