Min lärarvardag och spretiga hjärna

Att vara lärare bör vara ett jobb men är så mycket mer. På gott och ont. Vårt dygn har 24 timmar, precis som alla andras, vår årsarbetstid är lika lång som andras men vi arbetar i snitt fler timmar per vecka för att lägga ut tiden på färre arbetsveckor,  och vi har många fler relationer att vara närvarande i på jobbet än i många andra yrken. Då tänker jag främst på relationerna med eleverna i min mentorsklass, i mina undervisningsgrupper, mina kontakter med hemmen, kollegorna i mitt arbetslag och kollegorna som finns runt mina elever och hela kollegiet. Relationer måste få ta tid, och kosta engagemang. Det är just den ekvationen som är svår att få ihop ibland; dygnets timmar, tid till relationerna och orken till engagemanget.

Det finns dagar jag älskar mitt arbete- och ibland undrar jag hur jag ska orka fram till pensionen. Det är ett så intensivt och krävande arbete. Mitt stora dilemma- fortfarande efter 15 år i yrket- är att ge lagom mycket av mig själv på jobbet. Jag ska orka fungera som mamma, sambo, dotter och vän efter en arbetsdag, men upplever att det är tufft emellanåt. Efter en dag på jobbet är det lätt att bli relationstrött och svårt att ha tankeenergi. Det har kostat mycket energi och engagemang under en arbetsdag att vistats i ett arbetsrum med tio arbetsplatser, på en skola med drygt 400 elever, samtidigt som det har gett otroligt mycket. Det är många, och mycket, att vara engagerad i under en dag; många problem ska lösas, många situationer kan uppstå, konflikter ska lösas, snabba beslut ska fattas, kontakter ska hållas och upprätthållas med föräldrar, vårdnadshavare, soc, BUP, HAB och allt vad de heter, möten och grupper på jobbet jag ska vara engagerad i och så vidare. Mitt uppe i allt ska jag orka tänka kreativt, planera roliga lektioner, läsa litteratur och basera mina lektioner på forskning och väl beprövad erfarenhet. Ibland skulle jag vilja auskultera på mina egna lektioner för att se om jag verkligen gör allt det som jag tror att jag gör, för jag glömmer otroligt mycket saker. När jag går med hundarna i skogen, mockar mina hästboxar eller läser något spännande, flödar inspirationen och idéerna. Väl framme på skolan så försvinner allt. Något händer- hjärnan går igång på högvarv, katastrofberedskap kopplas på och jag är beredd att möta allt som kan inträffa och lösa alla situationer som kan hända.12512794_1165832253427845_4300011379084090461_n

Vad vill jag säga med det här då? Jo, till att börja med har jag världens häftigaste jobb och ingen dag är den andra lik, men bind inte upp lärarna med fullspäckade scheman och mängder av små uppgifter som kräver engagemang. Låt oss ha tid att återhämta oss mentalt under en skoldag och möjlighet att hinna samtala och lyssna på elever. Minutrarna efter avslutad lektion kan innebära förtroenden från elever som är värdefulla för båda parter och att då vara stressad för att man har fem minuter på sig innan nästa lektion startar, är hemskt. Ska jag komma försent och ta diskussionen med elever varför jag är sen, eftersom jag är noggrann med att de kommer i tid, eller stressa iväg och avbryta det viktiga samtalet som är på väg att formas? Snabba beslut att fatta, ibland blir de bra, ibland sämre. Lägg in mer luft under dagen, ta in fler vuxna i skolan som kan avlasta lärarna från arbetsuppgifter som till exempel sjukanmälningar på morgonen- det kan säkert någon annan göra för att frigöra mer tid och kraft för engagemang i elever och deras kunskapsutveckling. Våga ge lärarna frihet att vara kreativa- på valfri plats och valfri tid. Det är då goda tankar, idéer, uppslag och nya projekt kan få utrymme att utvecklas! Våga lita på oss- vi vill att elever ska må bra, lära sig så mycket de kan. Jag hävdar att ingen lärare går till jobbet med någon annan intention än att alla ska känna sig sedda, värdefulla, utvecklas och ha det bra, men ibland påverkas vi av yttre faktorer som vi inte kan råda över.

Vad skulle kunna hända om man tillsatte lite mer medel till skolan för att ge möjlighet till återhämtning och fler vuxna i skolan? Jag tror, och hoppas, att det skulle leda till att fler vill bli lärare, orka vara engagerade lärare,  mer kreativa lektioner, färre sjukskrivningar och färre avhopp från världens häftigaste jobb! Att vara lärare är trots allt ett jobb, inte ett kall…

Annelie Mickelsson, lärare i engelska och tyska, blivande speciallärare.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s