Motivation, inspiration, ansvar:)

Måste börja med att säga att jag tycker att det här, Skola 365, är ett fantastiskt initiativ. Vilken fröjd att få läsa ett inlägg varje dag, som skrivits av en person som är engagerad i skolfrågor och har något att berätta, för oss andra som också har det intresset:)

Jag har jobbat i grundskolan i tjugo år, med två föräldraledighetspauser. Min utbildning spänner över årskurserna 1-7, men jag har tillbringat de flesta av mina yrkesverksamma år i åk 4-6.

Jag tycker att det bästa med yrket är att jag lär mig nya saker hela tiden. Jag lär mig saker som rör de ämnen jag undervisar i. Jag lär mig saker om inlärning, barns utveckling, kunskapsinhämtning. Jag lär mig saker om skolväsendet, vad som påverkar, styr, influerar min arbetsplats. Jag lär mig om grupper, hur individer i en grupp påverkar varandra, och hur jag kan påverka det samspelet. Men allra mest lär jag mig nog om mig själv. Hur jag reagerar i olika situationer. Hur jag hanterar den information eller de förutsättningar jag får mig givna. Hur jag påverkas av stressiga situationer, av situationer där svåra beslut måste fattas snabbt, eller situationer där jag pressas och kanske ifrågasätts. Det ständiga lärandet har blivit både viktigare och tydligare för mig ju längre jag varit verksam i yrket.

Varför? För mig handlar det om motivation, inspiration och ansvar. Mitt jobb tar mycket tid och kräver stort engagemang. Jag har familj, en ”bisyssla” som gruppträningsinstruktör på bästa gymet i Umeå, Träna, många vänner jag vill hinna träffa, prata med, göra saker tillsammans med. Alltså, rätt fullt upp, precis som de flesta andra yrkesverksamma människor jag känner. Ibland har jag tänkt att livet kanske skulle vara lättare att pussla ihop med ett jobb som inte kräver samma engagemang, som inte tar fullt så mycket tid, som är lättare att vara ledig från, när det passar in i resten av mitt liv. Samtidigt har jag, vid dessa tillfällen, konstaterat att jag inte kan komma på något jag hellre skulle engagera mig i än detta, lärande, utveckling, för våra barn och unga. Ibland har jag nästan landat i en känsla av att det skulle vara att betrakta som ”fusk” att lämna yrket. Det här är ju så viktigt.

Alltså, jag fortsätter. Men jag vill fortfarande hinna/orka med det där andra. Familjen, vännerna, träningen. Vad krävs för att lyckas? Motivation så klart! Och var kommer den ifrån? I mitt fall, lärandet. Jag lär mig, jag utvecklas, eleverna lär sig, de utvecklas, jag lär mig mer, ja, och så vidare. Tänk att få chansen till att fortsätta den processen, varje dag. Motiverande, absolut. Inte lätt, inte utan vissa våndor emellanåt, men motiverande. Om jag väljer att se det så. Om jag väljer att se lärandet, mitt eget och andras, som en drivkraft, som något motiverande. Hur ska jag orka, vilja, komma ihåg, att göra det?  Här kommer nästa grundbult in. Inspiration…

Från vem? Vad? När? Hur hinner jag med det? Jag behöver input. Yrket kräver att jag bjuder på mig själv. Att jag låter hjärtat, själen, kroppen vara med. Extrovert, synligt, uppmärksammat, kritiserat. Jag behöver påfyllning. Och den finns där! I mängder. Det finns så många människor, och situationer, som bjuder på så mycket inspiration. Kolleger, vänner, familj, människor som skriver, pratar, visar. Goda exempel, framgångssagor, vänlighet, värme, kärlek. Och såklart exempel på det jag inte vill ha. Motstånd, åsikter jag inte håller med om, hinder, mothugg. Inspirerande. På skolan, i kollegiet och, såklart, hos eleverna, finns hur mycket som helst att hämta. Ett vänligt ord, en snabb ordväxling i korridoren, ibland bara en blick, en nick. Skrattet i arbetsrummet (jag har jobbat två dagar den här terminen, jag lovar att om ett gott skratt förlänger livet kommer jag att bli kvar irriterande länge!!!), i klassrummet, på skolgården. Orden som utbyts när vi upptäckt något, lärt något, upplevt något. Tillsammans. Leendet tvärs över matsalen när vi ser samma sak, när vi möts. Inspirerande. Och alla möten som sker här, i det utvidgade kollegiet, i grupper, chatter, bloggar, samtal via nätet. Människor jag ”möter” i princip dagligen, utan att ha träffat dem IRL någonsin, eller i vissa fall kanske någon gång. Det finns SÅ MÅNGA människor som kan SÅ MYCKET. Och jag kan prata med dem. Ta del av deras kunnande, deras åsikter. Ofta. Inspirerande. Sedan finns såklart inspirationen också på nära håll. Familj, vänner, människor som befinner sig nära och långt bort. Människor jag mött, pratat med, läst. Alla människor jag möter i mitt ”andra jobb”, på Träna. Som har sin resa, sina mål, sina prioriteringar, som har valt att komma dit. Inspirerande. Om jag väljer att se det. Om jag bestämmer mig för att se det. Min vilja, mitt ansvar.

Ansvar, kan låta som ett tråkigt, betungande, förpliktigande ord. Eller, om jag väljer det, som något spännande, intressant, sporrande. Jag har ansvar, jag tar ansvar, för mitt jobb, för mina relationer, för mitt liv. Jag väljer, om jag ska finna inspiration i mina möten, i mina samtal, i mina framgångar och tillkortakommanden. JAG VÄLJER. Det är mitt ansvar. Jättesvårt ibland, superenkelt emellanåt. Men bara medvetenheten om att det är ett val gör det lättare för mig. Jag vet att min tid är välfylld, av roliga, intressanta, fantastiska saker, för det mesta. Ibland av svåra, tråkiga, besvärliga, nedslående saker. Så är det för alla. Den skillnad jag kan göra är att välja hur jag hanterar allt detta. Som sagt, inte alltid oproblematiskt (kanske egentligen sällan oproblematiskt), men mitt val, mitt ansvar. Jag vill inte att mitt liv ska styras av slumpen, av det som råkar hända och komma i min väg. Jag vill påverka, jag vill bestämma (varför blev jag lärare??). Jag väljer att göra saker jag mår bra av, saker som ger positiv income i mitt liv, motivation, inspiration. Jag väljer att möta människor som får mig att må bra, som visar mig nya saker, som boostar mig, som har lösningar, motivation, inspiration. Jag väljer hur jag ska uttrycka mig, var jag ska uttrycka mig, och när (uttrycker mig ganska ofta, men det händer att jag väljer att låta bli…). Jag väljer och jag tar ansvar. Det är så roligt. Tack till alla som är med och inspirerar och motiverar:) Ni är många!

Malin Backsell

Sjöfruskolan, Umeå

Twitter: @backsellmalin

malinbac.wordpress.com

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s