Förändringar ledde till mindre stress

Jag heter Anette Petersson och arbetar på högstadiet i en grundskola i ett av Malmös många segregerade områden. I dagens blogginlägg tänkte jag skriva om stress. Jag tänkte skriva om hur jag idag faktiskt känner mig mindre stressad än tidigare på grund av en del förändringar vår rektor genomförde på skolan.

Vi lärare kommer aldrig någonsin att stå i dörren till arbetsrummet, en sen eftermiddag och tänka att nu har jag absolut ingenting mer att göra. Vi kan inte, som mattläggaren, slå en blick på dagens arbete och tänka ”klart”!

mattläggare

I takt med att allt man ska göra och kunde ha gjort har ökat så har det samtidigt smugit sig in uttryck som ”good enough”, ”hög lägstanivå”. Lärare får höra att de ska sänka sin ambitionsnivå, vilket väl egentligen innebär att göra saker snabbare, mer slarvigt och halvdant? Av någon anledning torde inte den känslan vara mindre stressande även om kvällarna blir betydligt lugnare. Lärare behöver liksom andra kunna få känna sig stolta över sitt arbete när de går hem för dagen.

resväskaEn ganska ny företeelse runtom på skolorna är att lärare börjat ha med sig stora resväskor på hjul så att man lite smidigt kan dra hem det arbete som inte hunnits med under dagen. I början utropade jag glatt: ”vad kul ska du iväg på semester” men lärare med resväskor på hjul, lärde jag mig, är vanligtvis så långt ifrån en semester man kan komma. Allt fler lärare står i dörren till arbetsrummet och funderar allt längre över om de trots allt inte borde byta karriär.

Vi har en pågående debatt om lärares arbetsbörda och man har lyft förslag om att vi exempelvis ska få lärarassistenter i skolan. Lärares arbetsbörda är inte någon ny diskussion och den som inväntar centrala lösningar riskerar komma förbi ”good enough” och resväskor på hjul och kanske hinna lämna skolan. Man ska inte behöva vara en mulititaskande arbetsnarkoman som arbetar i 18 timmar per dygn för att klara uppdraget.

visionIbland tror jag vi letar lösningar centralt men att det kan göra en större omedelbar skillnad när vi börjar leta efter stressreducerande lösningar lokalt. För detta krävs naturligtvis en rektor som är lite av en visionär och som anser att det är problematiskt att medarbetarna känner sig stressade. Vi hade turen att få just en sådan rektor som genomförde många förändringar som tillsammans faktiskt gjorde en skillnad och reducerade stressen för oss lärare. Jag tänkte här gå in på en del av de förändringar som gjordes.

Först och främst plockades ofoget med att vikariera för varandra bort helt och hållet så inte lärarna behövde dra hem resväskorna på hjul lika ofta längre. Hade de ett hål dagen efter behövde de inte vara rädda för att de då skulle behöva vikariera för kollegorna och därmed stå oförberedda den egna lektionen. Istället anställdes fasta vikarier på skolan. Detta medförde vissa sidoeffekter och det blev betydligt bättre stämning bland kollegorna, inte minst för kollegorna som hade oturen att ha småbarn/vara mycket sjuka och tidigare varit ”orsaken” till att andra fick in och vikariera. Då vikarierna var samma personer hela tiden så höjdes dessutom oddsen rejält för att vikarieplaneringen faktiskt genomfördes. Samtidigt reducerades lärarnas rastvaktande betydligt genom att rektorn anställde särskilda personer för ändamålet som också de kunde användas till vikarier om det blev någon form av epidemi på skolan.

Tidigare när en elev på skolan ville tala lite med en efter lektionen eller under en rast så hojtade man ”häng med” i farten sen småsprang vi tillsammans genom korridorerna till nästa klassrum jag, eleven och en vagn på hjul fylld med material. Om man hade tur hann man få reda på vad eleven egentligen ville innan man kom fram till salen och nästa lektion skulle börja efter den minimala rasten. Rektorn gjorde lite förändringar och vaktmästaren slog upp en del gipsväggar, vi flyttade vårt bibliotek och materialrummet etc. och vips så hade alla lärare ett eget hemklassrum.

Vi omorganiserade också våra arbetslag efter mottot: ALLA elever är ALLAS elever. Vi undervisar i en årskurs och alla undervisande lärare i årskursen har mentorselever i alla klasserna och vi lärare har alla ett gemensamt ansvar för alla klasser i årskursen. Vi har ingen klasslärare/mentor utan exempelvis ett rullande klassrådsschema för oss lärare. Den stackars mentorn som tidigare fått en mer krävande klass behövde inte längre oroa sig. Dessutom infördes Mentorstid på schemat, avsatt tid så man verkligen hade möjlighet att hinna tala med sina mentorselever under veckan. Samtidigt började arbetslaget ha tio minuters schemalagt tavelmöte varje morgon där vi i arbetslaget hann stämma av och informera varandra och plötsligt slapp vi springa och leta efter varandra under dagen för att föra över information.

blockVi började också undervisa på ett annat sätt och införde blockundervisning. Det innebär att jag undervisar en klass en hel dag. Jag undervisar i tre klasser, vilket då leder till att jag har två undervisningsfria dagar (där ligger mentorstid, klassråd, KL-tid). Två dagar kan jag som lärare sitta och planera och göra mitt jobb på jobbet. Jag har ett förmiddagsblock och ett eftermiddagsblock med start- och sluttider under en dag och styr sedan själv över var vi behöver paus. Jag slipper börja om lektioner hela tiden. Om jag vill kan jag ta eleverna på morgonen, beställa lite matsäck och komma tillbaka fyra på eftermiddagen. Vi har betydligt fler lektioner utanför salen numera. Sidoeffekter som inte är helt oävna är att man ”piskas” till varierad undervisning. Vi var många som var väldigt skeptiska inledningsvis men i utvärderingarna som gjordes efter vi infört blockundervisning så var över 90 % av lärarna OCH eleverna nöjda med förändringen.

storklassSist men absolut inte minst, så prioriteras nu färre antal elever i klasserna. Jag hinner med eleverna trots att eleverna har ganska stora och skiftande behov. Det ÄR en mycket stor skillnad på om du har 20, 25, 30 eller 35 elever i en klass.

 

Dessa förändringar har skett successivt. Idag känner jag mig väl inte direkt som en mattläggare men jag kan andas och känna en stolthet över mitt arbete när jag går hem. Det borde vara något som alla lärare borde få möjlighet att känna. Kanske finns det något som man skulle kunna göra på just din skola som skulle innebära en mer stressfri tillvaro?

 

Ni kan följa mig på Twitter: @Anettes_

Annonser

Vi gör så gott vi kan

Jag heter Örjan Liebendörfer och är rektor på Lunds Waldorfskola, en 1-9 skola strax utanför Lund i Skåne. Idag tar jag med er på en vandring i vår skola, en ganska vanlig dag ur mitt perspektiv.

Mellan raderna några funderingar om skolan och skoldebatten…..

IMG_4687På långt håll hörs de rytmiska slagen från skolans smedja. Där arbetar två tjejer från sjuan, den ena håller i släggan, den andra i den blivande väggkroken som glöder i halvmörkret. Det luktar av stenkol, svett och varmt smidesjärn. Läraren förklarar med lugn stämma hur värmen ger möjlighet till förvandling, till nya former och nya användningsområden. Fysik har blivit hantverk, historia har blivit nutid. Jag lämnar smedjan och går vidare till bildsalen en trappa upp. Här är väggarna täckta av motiv från perioden i konsthistoria. Eleverna har arbetat sig igenom tidsperioderna från antiken fram till idag, har mött egyptiska pyramider, tempel, medeltida handskrifter och renässansens mästerverk. De har målat själva, diskuterat, sett bilder och filmer och återberättat i sina egna arbetsböcker. Att följa konstens historia är ett möte med människans strävan att vara just människa, att vara kultur, att forma, skapa och försköna och försöka förstå. Hur tänkte egyptierna? Hur såg Michelangelo på världen? Vad ville impressionisterna med sin konst?

Bildning. Utbildning. Varför står vi inte upp för bildningsidealet? Vi vill väl ha mer än bara kunskaper? När tappade vi tron på bildningsidealen, tron på kulturen som samhällsbärande gemensam kraft?  Idag går de flesta igenom många yrkeskarriärer, vi måste ge bildning för LIVET!

IMG_5690

Från rummet intill hör jag en grupp elever öva på en blueslåt, när jag tittar in i musiksalen ser jag en elev i nian som taktfast håller rytmen på trummorna, fyra elever spelar gitarr, en kompletterar med bas och läraren sitter vid pianot. De märker knappt när jag tassar in, koncentrationen är total. Några veckor senare framträder de på skolans höstfest, utomhus på skolgården. Jag går ner från trappan och möter några sexor som hänger i korridoren utanför klassrummet. Vi hälsar och skojar med en high five. Som rektor är man välkänd av eleverna och det finns alltid något att säga eller kanske klaga på. När jag rundar huset ser jag en hög begagnade cyklar som ska repareras inom vårt hållbarhetsprojekt. Tanken är att vi ska få en hel klassuppsättning fräscha cyklar till våren! Jag påminns om att jag lovat att lägga upp text och bilder på skolans blogg, den vi kallar hållbarhetsbloggen. I åttans klassrum arbetar man med geografi. Några läser, andra skriver och jobbar med bilder och kartor. En lugn intensiv arbetsstämning, läraren går runt bland eleverna och hjälper till där det behövs. I korridoren är det skokaos, eleverna har själva bestämt att de vill ha skofritt i klassrummet. Vi måste skaffa några skohyllor!

Vad är det som gör att eleverna vill lära sig, varifrån kommer inspirationen? Ja knappast från betyg eller nationella prov. Det är snarare signaler som säger att de måste lära sig. Men vad lockar fram nyfikenhet, intresse och LUST?  Naturligtvis är det läraren, det vet vi ju alla! Ändå har vi årtionden degraderat lärarprofessionen och tryckt ner kårens självförtroende i skosulorna. Hur kunde det gå så fel? Håller vi på att rätta till det nu eller är det för sent?

Min runda går vidare och jag passerar fritids, där pedagogerna förbereder för eldning och matlagning utomhus över öppen eld. Ganska vanligt faktiskt, och vilka goda pannkakor det blir! Jag passerar skolans trädgård, just nu i träda men till våren planterar vi massor av ekologiska grönsaker igen. De går rakt in i skolans kök som bara lagar vegetariskt och eleverna hjälper till från frö till limpa. Det som blir över säljs till skolans vänner och bidrar till nya plantor!

Ja, vi behöver mer rörelse i skolan! Utevistelse, idrott, lek, klättring och trädgård! Ja, trädgård – denna underbara pedagogiska miljö som försvunnit ur läroplanen. Vi borde verkligen snacka mindre om hållbarhet, och göra mer!

IMG_6361I femman har man tagit vara på honungen och bivaxet från skolans bin och lärt sig hur man sköter bin. Ekologi i praktiken, och väldigt roligt! Jag ser hur de har dokumenterat arbetet i ord och bild när jag tittar in i klassrummet. I fyran blir jag som alltid överfallen av eleverna, just nu har de handarbete och arbetar med korsstygn. Ett tålmodigt arbete som övar noggrannhet och skicklighet.

Ja viss ja, en ledarskribent på Expressen tyckte visst slöjdämnet borde avskaffas. Ja, det är ju populärt att tycka om skolan, alla gör det. Vi behöver inga mer smörknivar, tyckte hon. Men hur skulle det sluta? Ännu mer stillasittande och tankeverksamhet i skolan och ännu mer förakt för handens arbete och den genuina kunskap som ligger bakom ett riktigt hantverk. Att avskaffa de estetiska och praktiska ämnena vore verkligen självmål i en tid när Sveriges framtid ligger i kreativitet, nyskapande och entreprenörskap! Ja, mycket får man höra i skoldebatten….

IMG_4599Hos ettorna hänger det många teckningar på väggarna, härliga färger och former! Går upp för trapporna och tittar in i trean där eleverna sitter i en ring på golvet. Något har hänt på rasten som det finns behov att prata om. En elev har känt sig utanför och läraren leder samtalet med frågor och korta inlägg. Jag gör mitt bästa för att försvinna mot väggen, vill inte störa mitt i vardagsarbetet med värdegrunden.

Värdegrunden, detta eviga tema. Allt viktigare när många kulturer kommer samman, när värderingar stöts mot varandra. Vad står vi för i den svenska skolan? Och står vi verkligen upp för jämlikhet, demokrati och solidaritet? Eller sänker vi blicken när det gäller, accepterar och ger upp?

IMG_6534

Jag stannar upp och blickar ut över skolgården, över den Skånska slätten ner mot Öresundsbron, mot Europa och Världen. Det är här vi finns, den svenska skolan, mitt i världen, mitt i tiden. Och vi gör så gott vi kan.

Men tänk vad mycket mer vi kunde göra! Om skolan möttes med respekt, om resurserna var lika omfattande som samhällsuppdraget, om de bästa ledarna i Sverige kunde rekryteras till skolan, om alternativ pedagogik verkligen fick blomma, om Sverige började ÄLSKA sin skola.

 

http://www.lundswaldorfskola.se

Twitter: Oliebendoerfer

IMG_4776

 

 

 

Vad gör jag här?

image

Kvart i åtta. Parkerar bilen. Går snabbt mot skolan. Säger åt en förälder som parkerar på övergångsstället att det är stoppförbud på hela gatan. Han svarar att han bara ska lämna sitt barn på skolan.
-Det är 1100 andra barn som också ska hit, svarar jag… i mitt huvud. Vem vet, snart är han kanske förälder i min klass.

Går in i trapphuset, upp mot fyrornas korridor.  Hittar de där termobyxorna vi letade efter igår, när jag blev sen till personalkonferensen. Möter en mamma som berättar att sonen ska till tandläkaren och ber mig skicka ut honom på parkeringen klockan 10.50… eller var det 11.50 hon sa? Hoppas att eleven har koll… eller mobil.

Kommer upp i korridoren. Nästan alla elever är redan här. Möts av en bubblande glädje, eller ett allmänt kaos av ungar, vinterkläder, väskor och mobiltelefoner.  Får 10 läxor i handen, och tre frågor om vad vi ska göra på matten. Löser en konflikt. Fixar ett krånglande blixtlås.

Går in i arbetsrummet. Hänger upp jackan och får en fråga av en kollega om det där mailet som skolledningen skickat. Vilket mail? Sa vi ens god morgon?

Tio i åtta. Hämtar kaffe. Stämmer av mattplaneringen med specialläraren. Öppnar datorn. 20 nya mail. Kollar dagens personalfrånvaro. Konstaterar att jag måste vicka efter lunch. Tar med mig kaffekoppen, går till expeditionen och bekräftar vicket med en suck. Det blir tredje veckan på raken som jag vickar på veckans enda håltimme. Det finns ingen vikarieplanering, men det är klart. Jag hittar på nå´t. Jag löser det. Det gör jag alltid.

Konstaterar bittert att där rök de 40 minuter jag hade på mig att planera nästa veckas undervisning, skriva en kunskapskravsmatris för temat Vikingatiden och lägga läxorna på bloggen så att föräldrarna har koll. Barnen har det redan.

Skickar SMS till min 10-åriga dotter. Ber henne hämta lillebror. Jag blir sen – igen! Men om hon hämtar och micrar rester till middag så hinner vi nog till handbollsträningen i tid. Ber en stilla bön att hon tittar på mobilen i smyg under skoltid. Middag till mig? … jag har nog ett äpple i väskan.

1 minut i åtta. Häller ut det kalla kaffet, svarar på ett mail om de där försvunna termobyxorna, rödflaggar de fem jag behöver ta tag i och skickar 15 direkt till papperskorgen medan jag går uppför trappan.

Åtta. Släpper in eleverna. Startar SO-lektionen. Nätverket ligger nere. Klättrar upp på katedern för att slå på ljudet i den trasiga högtalaren och kopplar in nätverkskabeln i den bärbara datorn. Klappar mig själv mentalt på axeln för att jag lånade stegen av vaktis igår så att kabeln redan sitter i uttaget i taket.

Medan eleverna lyssnar på ett radioprogram om Rasismens historia kollar jag elevfrånvaron, ringer en pappa vars barn inte är sjukanmält, pratar med Trygghetsteamet om en elev vars mamma är orolig. Stöttar en kollega i beslutet att inte låta en elev äta medhavd mat i matsalen. Kopierar till lektionen jag ska vicka på… nä kopiatorn är trasig, så jag fixar pappersstoppet först. Kommer på att jag glömt skicka en elev till sin lektion med läshunden. Följer med honom ner. Man vill ju passa på att gosa lite med läshundspraktikanten, toypudelvalpen Glittra. Får ett samtal från en annan elev med gipsat ben. Hon kommer med skoltaxi och behöver hjälp att bära sin väska.

Har en fantastisk diskussion med eleverna om motsättningarna mellan svenskar och samer. En elev har haft en dålig morgon och har svårt att sitta still. Han lägger sig på mattan nedanför mig, en annan pratar rakt ut, han sätter sig i soffan och ritar. Känner mig tacksam för att vi har hittat strategier som fungerar.

Leder diskussionen om samer och svenskar idag.  Startar samtidigt två datorer till de elever som ska träna med ett speciellt program. Placerar eleverna i korridoren. Hjälper en elev från parallellklassen med inloggningen till Office365 i förbifarten. Fortsätter lektionen. Vilka resonemang de för… 10-åringarna. De borde ju få sitta i TV´s paneldebatter.

Ber eleverna läsa i boken. En elev menar att han har blivit bestulen på sin. Vi letar lite i lådan, och där är den ju! De fem dyslektiker som ska lyssna på texten via Legimus kan inte logga in på paddorna. Just ja, nätverket låg ju nere. Fixar så att de får en kompis var som läser texten högt. Ser att en elev har ett skavsår som blöder. Tejpar hennes häl. Inser att ”någon” har lånat mina limstift och går till förrådet för att hämta nya, som inte finns. 15 elever undrar vad de ska göra nu  trots att vi nyss gick igenom det, och trots att det står en instruktion i punktform på tavlan. Höjer rösten och påminner om instruktionerna. Lugnet lägger sig igen.

Svarar på ett av de fem rödflaggade mailen. En förälder vill ha ett annat material till sitt barn, eftersom föräldern inte tror på att ”lära in med i-pads” utan vill ha blindkartor. Tur att åldern för barnafödandet begränsas av naturen tänker jag, så att jag slipper lära barnen att skriva i sand. Skriver en post-it om att gå till källaren och leta fram en gammal pärm med blindkartor.

Tittar på alla som sitter och skriver, diskuterar viskandes, söker fakta på I-pads och mobiler… tänker att dessa ungar är fantastiskt duktiga. Vilket driv! Fast vänta nu… jag sa inget om att de fick googla. De skulle ju läsa… Ja, ja…

En mamma kommer förbi för att lämna ett par glömda hemnycklar. Vi står en stund i dörren och njuter av synen.
Skolan är inte som på min tid, säger hon med ett leende.
Tur, tänker jag. Hur stod jag ut? Under min egen skoltid alltså. Det var ju dötrist. Instuderingsfrågor, diabildsband och lucktest. Hua! Alla gjorde samma sak. Vilken press.

Nio. Avslutar lektionen, stänger och öppnar klassrumsdörren fem gånger för att någon glömt något. Går in i personalrummet. Kö till kopiatorn. Vi är många som passar på att kopiera under fikarasten. Det hade jag också tänkt, men det kan vänta.

Tio över nio. Knappar fram en kopp blaskigt kaffe. Konstaterar att mjölktetrorna är slut. Sneglar mot massagestolen där i hörnet. Idag kanske jag hinner ta en kvarts paus… eller nä.. måste ju få ut veckobrevet trots att jag inte har något att säga.

Klockan är kvart över 9 och här sitter jag med bloggen i knät. Skola365. Sprida positiv bild av skolan…

Tanken slår mig, som så många gånger förr. VAD GÖR JAG HÄR? Jag som har närmare 350 högskolepoäng, gamla. Ledaregenskaper. Social kompetens… och en lön på 30 000? Jag som kunde varit läkare, ingenjör eller fredsmäklare i mellanöstern. Är ju stresstålig, flexibel och kan ha många bollar i luften. Rätt duktig faktiskt.

Tar en klunk kaffe. Lutar mig tillbaka. Ler.

Jag är här för att jag gör skillnad. För den där gnistan som tänds i ett barns ögon när det förstår. Glädjen när det lärt sig något. Tacksamheten hos en förälder vars barn haft svårt men som har hittat sitt sätt. Sitt sätt att lära. Ett barn som med stolthet i rösten förklarar att det går bra nu. Det är kul i skolan.

För kicken jag får när jag märker att mina elever tänker självständigt och kreativt. När de hittar lösningar och ser samband. När de reflekterar över det viktiga i världen. När de ser likheterna mellan konflikterna kring jakt- och fiskerättigheter i Norrland och konflikten mellan Israel och Palestina. Hur lätt det är att hamna i vi och dem. Hur viktigt det är att vi vågar stå upp för det goda. Vågar vara tillåtande och omtänksamma.

Jag är här när en elev som varit så tyst och haft så tråkigt under hela terminen halvhjärtat tar sig an teknikuppgiften. När denna elev plötsligt skiner upp och ger allt för att den hittat sin grej, sin förmåga. När han hittar nyfikenheten, den som spiller över på de andra ämnena.

För det är så jag undervisar. Så att eleverna ges möjligheter att tänka, se saker i sin omvärld, ifrågasätta och reflektera. Så att eleverna förstår. Så att varje elev har möjlighet att ta sitt nästa steg. Så att varje elev hittar sina knep, sina hjälpmedel och strategier. Lägga ribban lagom högt, nå den och höja ett snäpp till.

Med nyfikenheten i fokus. Omtanken. Och glädjen. Glädjen i att lära sig. Samma glädje jag känner när jag lär mig tillsammans med eleverna.

Jag älskar mitt jobb.
Och ja, jag är bra på det. Jävligt bra faktiskt.

9.30 mattelektion… Vad var det egentligen jag hade tänkt göra?

// Fröken Catha,

som för övrigt har ett nödkit med träningskläder under katedern så att jag kan springa av mig stressen på hemvägen, och sedan slå av mig aggressionerna på boxningssäcken jag har i boden där hemma.

Catharina Glaas, Mälarhöjdens skola
MA-SO-NO-lärare i år 4,
mentor till 28,
mamma till 2.
@frokencatha

 

Vad är det egentligen en lärare är bra på?

Vad är det egentligen en lärare är bra på?

Frågan ställdes vid en utbildning kring handledning av Vfu-studenter för något år sedan. Denna text kommer inte handla om att handleda studenter utan mer mina tankar kring frågeställningen.

Att vara lärare idag handlar mycket om att skapa sunda och goda relationer. För mig ter sig den senaste debatten om var ansvaret ligger, skola eller hem underlig. Är det skolans ansvar att eleverna sköter sig i skolan eller hemmets?

Det är ett gemensamt ansvar.

Jag blir provocerad av de som ”lägger” eventuella problem hos eleven och kanske till och med förklarar det med att det inte är så konstigt eftersom föräldrarna är på ett eller annat sätt. Det är inte vår uppgift! Vår uppgift är att skapa klassrum och miljöer som är tillåtande och stöttande för samtliga våra elever. På samma sätt provoceras jag av att allt mer ansvar läggs på oss lärare. Skola och hem ska samverka på ett gynnsamt sätt för eleven. Vem gynnar det att söka syndabockar? Ett gott sammarbete gynnar alla. Det som kopplar oss samman är de viktiga barnen och deras förutsättningar.

Om elever inte sköter sig under lektioner eller rent allmänt i skolan måste jag först fråga mig själv: vad kan jag göra annorlunda? Det är inte alltid lätt att upptäcka eller erkänna sina svaga punkter men vi har dem alla och det är ju bättre att vi vet vilka de är så vi kan ta tag i dem och bli bättre. Det är hos mig förändringen kan börja!

Alla vill om de kan!

En lärarstudent påtalade för ett tag sedan vilken härlig och trygg klass hen kom till under sin praktik. Och det var svårt att sätta ord på allt som vi faktiskt har gjort för att tillsammans hamnat där vi är idag. Såhär i efterhand tänker jag mycket på att det i detta fall har handlat om just relationer. Relationen mellan mig och eleverna men också relationen mellan mig och elevernas föräldrar. Vi, jag och föräldrarna tror på barnen och det visar vi gemensamt.  Att stärka ”klassjaget” och skapa gemensamma förväntningar. Vi har arbetat målmedvetet tillsammans med vårt tänkesätt, vi arbetar mycket med klassens värdegrund och föräldrar vet vad vi menar med vår. #trygghet #alltidlärande är områden vi varje vecka återkommer till under olika lektioner och samtal kring allas lika värde är central. Att stärka varje individ till ständig utveckling och att bjuda på sig själv. Att vara tydlig vuxen utan prestige.

För många av våra elever är detta en icke-fråga men för vissa är ett gott samarbete och tydliga ramar ovärderligt.

Det är för dessa elever jag reflekterar och fyller på min lista kring vad en lärare är bra på. Det är för dessa elever jag vänder och vrider  på mina tankar. Det är för dessa elever jag söker ständig förbättring av min undervisning och mina metoder.

Så vad är det egentligen en lärare är bra på? En lärare är bra på att undervisa, att skapa struktur, att sätta gränser, att lyssna, att reflektera, att utvärdera, att ompröva, att skapa relationer, att finnas där, att vara prestigelös och att vara flexibel…. Ja listan kan göras lång.

Det är dags att vi alla synliggör våra utvecklingsområden och blir ännu lite bättre lärare för våra härliga elever!

Följ gärna mitt arbete på: @malin76lb   lararmalin.moobis.se

Malin Karlsson/ Lärare på Ängsnässkolan, Huddinge.

 

 

 

 

Mot en Bättre skola…

Så då sitter man här med tangentbordet framför sig och ska se till att alla ni som väntat otåligt hela dagen ska få blogginlägg nr 27. Jag som sitter här vid tangentbordet heter Anna-Lena. Jag är F-6-lärare och snart även Hem- och konsumentkunskap (HeKo) för 7-9. Jag jobbar på en friskola, F-9, utanför Stockholm. Friskola – redan där kanske en del får en bild i huvudet av antingen positiva eller negativa saker. Jag undervisar och är ansvarspedagog för en av våra två årskurs tvåor och undervisar även åk 6 och 9 i HeKo. Förutom detta så är jag arbetslagledare för vårt Miniorlag (F-3). Och i och med min roll som arbetslagledare sitter jag även i skolans ledningsgrupp.

Jag har funderat en del på hur vinklingen på detta inlägg skulle bli men det finns en ganska klar bild av varför jag bloggar just i dag – den 27 januari.

En del av er kanske har koll på det men igår och idag så har konferensen Bättre skola hållits, i Stockholm. Varför jag har koll på det i år är för att vi, som enskild skola i vår friskolekoncern, var nominerade till att få utmärkelsen Bättre skola 2015 som för 10 året delas ut av SIQ.

Jag tänkte dela med mig av några av våra framgångsfaktorer – för att få det systematiska kvalitetsarbetet att funka. I alla led, av alla och för alla. En del av er har säkert fått en hel massa bilder i huvudet av orden systematiskt kvalitetsarbete. Ord som får Skolverket och huvudmän att jubla. Men hur är det med oss på ”golvet” då? Hur får man det att funka för oss som ska göra jobbet? Hur kan man få var och en av pedagogerna att jubla över orden systematiskt kvalitetsarbete?

Jag har snart jobbat på skolan i två år, och blev arbetslagledare redan efter fem månader (varav två var sommarlov). Ett jobb som inte alltid har varit lätt, speciellt inte som ny på enheten. Det är alltid skönt när man gjort sitt första år, så att man vet alla saker som ska göras efter diverse traditioner och seder. Systematiskt kvalitetsarbete är en sån där sak som ska göras. Men hos oss är just den biten väldigt tydlig. Och jag skulle vilja påstå att det är det som gör oss framgångsrika i det.

En av de viktigaste punkterna i det systematiska kvalitetsarbetet är – regelbundna kunskapsavstämningar

Vi jobbar i sex sexveckorsperiod, vilket vi gör som koncern. Det som skiljer oss lite från övriga 25 skolor är att vi varje sexveckorsperiod avslutar med att stämma av kunskapsskraven i samtliga ämnen. Det betyder alltså att alla lärare går igenom alla sina elever och stämmer av hur de ligger till i ämnet, utifrån det man läst under perioden. Och visst det är väl inte nåt speciellt i det, kan man tycka. Men det är steg två som nog gör oss lite unika. Mellan varje period har vi UF-dag – utvärdering och förberedelse. Då samlas vi i arbetslaget och går igenom samtliga elever och hur de ligger till i alla ämnen. Genom att vi gör detta kan vi snabbt se mönster för om det är någon elever som tappar i fler ämnen, eller om det är något ämne som sticker ut att här är det fler elever som har svårt. Vi kan också se att eleven som inte klarar sig i biologi faktiskt klarar historia – hur kan det komma sig? Vad skiljer ämnena åt, förmågorna är ju i stort sett de samma? Vad är det läraren i historia gör som får eleven att lyckas? Det är här vårt detektivarbete börjar. Kan det ha att göra med placering i rummet, uppgifternas utformning, längd på genomgångar? Vart kan vi hitta likheter och skillnader? Utifrån detta kan vi nu ändra förutsättningarna för eleven att klara sig lika bra i biologi som i historia. Vi kan också genom dessa avstämningar styra våra resurser dit de behövs bäst. Är det en hel grupp som behöver stötting eller är det enskilda elever som har behov av hjälp? Oavsett vilket så kan vi härifrån styra resurserna utifrån hur eleverna klarar kunskapskraven. Och vi gör det redan efter sex veckor. Och eftersom nästa period också är sex veckor, så kommer uppföljningen automatiskt efter sex veckor. (Ibland görs de snabbare, beroende på insats).

Hos oss är det en prestigelös organisation, utifrån att alla tar ansvar för eleverna lika mycket. Goda exempel lika väl som de mindre lyckade lyfts fram för att kunna ta lärdom av varandra och för att hitta det bästa för eleven. Vi sitter alla i samma arbetsrum, vilket betyder att jag träffar lärare från låg-, mellan- och högstadiet, specialpedagog, fritidspedagoger och socialpedagoger varje dag. Jag har alltid närheten till att diskutera något med en kollega. En kollega som undervisar samma ämne fast i annan nivå, eller med lärare som undervisar samma grupp elever fast i ett annat ämne.

Idag törs jag sticka ut hakan och säga att jag jobbar på, och är med och utvecklar, en av Sveriges bästa skolor.
Idag är jag en oerhört stolt medarbetare på Vittra Vallentuna och en del av koncernen Vittra.
Idag är jag oerhört stolt över att vara lärare i Sverige – det går att göra rätt. Det går att göra bra. Det handlar om inställning och att göra rätt saker, vid rätt tillfälle.

För det var ju faktiskt så att vi igår fick utmärkelsen Bättre skola 2015 för vårt systematiska kvalitetsarbete.

bättre skola_

Min rektor efter att ha tagit emot Utmärkelsen.
Jag själv på bild från vår verksamhet

tavla

Tack för att du tagit dig tid att läsa detta, något sena, inlägg. Jag nås via twitter och då som @Elefantflickan eller via vår hemsida – om det är så att du har funderingar eller frågor som du vill ta upp. // Anna-Lena

Skolstolthet – nyckeln till framgång?

Sverige. Ett av världens ledande länder inom välfärd och jämställdhet. Inom teknikanvändande, ekonomi och musik. Vi har allemansrätt, är ett fredligt land som tar hand om miljön. Men varför lyckas vi inte med skolan?

Mer än 14% av eleverna klarar inte kraven för att komma in på gymnasiet. Det senaste resultatet på PISA-undersökningen var, som vi alla vet, inget att hänga i granen. Vems fel är det? Och, framför allt, vad kan vi göra åt det? Är det fel på lärarna? På eleverna? På samhället? Eller är det föräldrarnas fel?
Om vi ställer oss frågan: Vad gör vi för att lösa problemet? Vi skaffar fram teknik – appar, smartboards, datorer. Allt för att ta den svenska skolan uppåt på PISA-stegen. Min bestämda åsikt är att vi missar något mycket viktigt.
Skolkulturen i Sverige är i många fall bedrövlig. Lärare som inte är stolta över sitt jobb, som byter jobb. Som inte orkar. Tomma stolar på lärarutbildningen. Lärare som inte vågar ställa krav på sina elever, som är rädda för föräldrar. Icke-frågor som mobil- och kepsförbud diskuteras frekvent. Elever som klottrar, skräpar ner. Elever som inte kommer till skolan, inte gör läxor, inte jobbar på lektioner. Elever utan respekt för lärare och skolan.
Det som är frågan är självklart vad vi kan göra åt det. Min åsikt är att det finns ett ord som besvarar detta. Stolthet – att vända synen på skolan till något positivt.
Jag har varit på ett utbytesprogram med Kanada under en vecka. En resa som vände på många av mina perspektiv och väckte många frågor. Det jag först slogs av var hur lärare och elever med stolthet pratade om sin skola och utbildning. Som att den spelade roll och var viktig. Inte vid något tillfälle såg jag klotter eller nedskräpade korridorer. Jag hörde ingen kasta ur sig förolämpningar, varken till lärare eller andra elever. På väggarna i korridoren hängde bilder på skollagen inom olika sporter. En hall of fame med elever från skolan som hade blivit framstående inom olika ämnen och sporter. Elever som går in i klassrummet, gör det läraren säger. Helt utan projektorer, whiteboards och ipads (ja, de tittade på en tjock-TV, använde blyertspenna och skrev med tavelkrita). Ingen diskussion om mobiler eller kepsar. På morgonen stod eleverna upp medan den kanadensiska nationalsången spelades. Eleverna är inblandade i samhället genom välgörenhetsarbete och skolaktiviteter utanför schemat var snarare en regel än ett undantag. Detta skapar en stark skolkultur med sammanhållning, vilket i sin tur skapar en lärandekultur.
Vidare startar Kanada (liksom många andra länder) skolan vid fyra år. Detta påverkar också elevernas resultat positivt. Lärarlönerna ligger långt över de svenska (ca 39000/kr månad efter 8 år i yrket). Till saken hör också att Sverige har en löneutveckling som är individuell, till skillnad från andra länder (bla. Kanada) där lönen sätts på kollegiet. Frågan är om denna lönedifferentiering enbart är positiv för lärarna i Sverige?
 lärarlöner
Självklart finns det saker som Sverige är bättre på än många andra länder. Vårt sociala skyddsnät i skolan är starkt. Vi har skolsköterska, kurator och gratis skollunch. Det kostar inget att gå i skolan. Vad är det då som gör att vi inte är stolta över skolan? Tar vi den för givet? Om vi hittar svaret på den frågan, och gör något åt den, tror jag att vi med tid kommer dit vi vill.
Det tar tid att vända en atlantångare, men det går. Föräldrarna till dagens barn har vuxit upp i en skola som betonade elevens eget ansvar, att forska på egen hand. Vi måste förmedla till våra barn att kunskap är viktig, både faktakunskap och förmågan att använda den. Detta innebär att även föräldrar måste jobba med synen på skolan. Vi behöver skapa sammanhållning även utanför klassrummen och involvera skolan i samhället. Vidare måste lärarnas status höjas ytterligare. Det är de svenska lärarlönerna som gör att stolarna står tomma på landets lärarutbildningar.
Vilken plan har nuvarande regeringen har för att komma tillrätta med problemen i skolan?  Självklart är det lärarna som leder den dagliga verksamheten, men om övergripande långsiktig planering och finansiering saknas på översta nivå riskerar lokala initiativ endast bli en droppe i havet.
 Vi måste börja vända den svenska atlantångaren. Nu.

Inspiration och reflektion – så viktigt för oss lärare!

Jag har haft den stora förmånen att få vara på Bett-mässan i London. Mitt besök på mässan varvades med skolbesök och föreläsningar och wow, så många bra tankar och idéer som poppade upp under dagarna i London.

Jenny Edvardsson på BETT

På mässan passade jag på att besöka Googles monter och jag satt också med under några av deras korta presentationer. I högt tempo fick jag ta del av hur man kan arbeta med Google i sin undervisning, alltifrån konkreta tips i Drive till Maps och Classroom. Visste du t ex att du kan öppna en skärmdump bestående av text i Google Dokument och det som då händer är att skärmdumpen görs om till en textfil som du kan redigera? Så enkelt och så häftigt! Tack Dean Stokes för presentationen ”20 Quickfire Ideas for Using Google Apps in the Classroom”. Den gav mig mersmak och nu kommer jag att försöka använda Googles appar än mer i undervisningen.

Dean Stokes

Just det där att få tid att bli inspirerad är oerhört centralt för oss lärare. Det är när vi får ny input som vi kan utveckla vår undervisning. Det görs dock inte av sig självt. Förutom tid till inspiration måste det ges tid till reflektion. Det såg jag till att få under mitt London-besök. Varje dag gav jag mig egentid för att sammanfatta mina erfarenheter och upplevelser och ur detta har det bubblat fram många nya idéer som ska omsättas i min undervisning. Nu ska jag se till att denna tid också finns framöver och det ska jag göra genom att schemalägga min reflektionstid. Varje dag ska jag ha ett pass på schemat där det står

reflektionstid

och denna tid ska vara helig. Det får bli mitt sätt. Hur gör du för att få tid till reflektion? Dela gärna med dig av dina tips och idéer här på bloggen. Hjälps vi åt blir allt så mycket enklare!

Av Jenny Edvardsson, lärare på Wendesgymnasiet i Kristianstad

Följ gärna mitt arbete via:

Jenny på Wendes – blogg med tips, idéer och reflektioner

Wendespodden – podcast om litteratur och läsning

Jennys bokatlas – bokatlas där jag under ett år ska fylla på med böcker från så många länder som möjligt

Jenny Edvardsson på Youtube – min YouTube-kanal

Är du en nyfiken lärare?

”De lärare som är nyfikna, vill veta mer, testa nya saker, lära sig mer, är de lärare som utvecklas mest och som når längst, både för elevernas del och för sin personliga utveckling.” Sagt under Läslyftets handledarträff, Umeå, hösten 2015.

Det här slog an en klart klingande ton hos mig och säkert för många fler av de lärare som går handledarkursen via Skolverket detta år på Umeå universitet. Jag kände att det här är vad projekt som ”Läslyftet” handlar om; nyfikenhet på forskning inom lärande, en vilja att veta mer, en glädje i att våga testa nya saker med eleverna, lära och diskutera tillsammans med kollegorna. Mycket av det vi läser och diskuterar är naturligtvis inte nytt under solen, men jag känner att det vi diskuterar behövs lyftas igen, tas upp, vändas och vridas på och prövas på nytt. Det är spännande!

Jag är alltså handledare för ”Läslyftet” Lå 15/16 på min skola (Furuparksskolan i Luleå) och jag går handledarutbildningen parallellt med detta i Umeå universitets regi genom Skolverket. När jag fick frågan i våras så kände jag ingen tvekan alls, trots att jag skulle ha 6:or under läsåret med allt vad det innebär; betyg, nationella prov och ett nytt sätt att arbeta som ämneslärare istället för klasslärare. Jag resonerade som så att det här är en väldigt bra möjlighet till utveckling för mig som lärare! Att få arbeta med Läslyftet under ett år skulle ge både mig och mina elever goda förutsättningar till utveckling. Klart att jag ville bli handledare!

Under hösten har min grupp lärare (10 st 1-3-lärare) arbetat med modulen ”Samtal om text”. Många väldigt bra delar, för att inte säga alla? Somligt relaterar man lättare till, annat tar något längre tid att ta till sig. Detta är naturligtvis individuellt, men jag kan säga att alla delar hade något som var väl värt att tänka runt och väl värt att pröva med eleverna. Dessutom har eleverna varit medvetna om att vi lärare också utbildar oss; ”Är det här en läslyftslektion, fröken?”

Den vanliga ordningen är att man läser en text, diskuterar och planerar en aktivitet/lektion med eleverna vecka ett, och under vecka två så genomför man lektionen och sedan utvärderar man tillsammans på nästa träff, för att sedan gå vidare med nästa del i Läslyftet. Något som jag har tagit till mig och prövat är t ex boksamtal (som jag absolut hade tänkt testa med eleverna innan Läslyftet, men inte kommit till skott), Venn-diagram, berättelsebron (ett tydligt berättelseschema som funkar för elever såväl i år 1 som i år 6) och läslogg. Det har blivit fantastiskt bra lektioner måste jag säga, som även mynnat ut i arbetsområden.

Man kan fråga sig vad detta beror på? Varför är det skillnad på dessa lektioner och min ordinarie planering? Är det skillnad? Min fundering är att det måste bero på att kollegiet planerar och diskuterar tillsammans i förväg. Vi hinner stöta och blöta och fundera en extra gång och tar hjälp av varandras kunskap. Dessutom utvärderar vi efteråt och diskuterar hur det gick och vad vi tror det beror på. Det här är saker som inte sker per automatik, fast det borde göra det i den bästa av världar. Vi vet varför. Det beror oftast på alla de andra ”måsten” vi lärare utför dagligen; undervisar, kopierar, planerar, medlar, reder ut, stöttar, mailar föräldrar, skickar elever till instrumentundervisning, tandläkare, förbereder läxor till sjuka elever… Listan är lång och tiden räcker knappt till så att vi kan diskutera lärande med våra kollegor. Det är därför som Läslyftet och Mattelyftet är så viktigt tror jag. En arena skapas där vi måste sätta oss ner, diskutera det vi läst, fundera över vår egen verksamhet, planera tillsammans och faktiskt utföra det. Vi lär oss av varandra, både före och efter, kollegial utveckling när det är som bäst. Ett vinnande koncept helt enkelt!

Denna termin har vi börjat med modulen ”Läsa och skriva i alla ämnen” för 1-3-lärare. Det känns roligt, spännande och utmanande både i egenskap av lärare och som handledare, och jag kan knappt vänta och se vad den ska bära med sig under våren. Vi har t o m redan funderat över hur vi skulle kunna gå vidare nästa höst! Vi tänker att det skulle vara bra att få jobba med ett område under längre tid med eleverna, så att det hinner sätta sig både hos elever och lärare. Jag hoppas att det blir så.

Jag är en nyfiken lärare, visst är du också det?!

/Eva Eriksson, Furuparksskolan, Luleå

Lust att lära, lust att påverka

IMG_1561

Skolväsendet vilar på demokratins grund. Skollagen (2010:800) slår fast att utbild­ningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom skolan ska också främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.” (LGR11, hämtat från kapitel 1)

Att skriva om allt detta hade kunnat bli en radda med blogginlägg, jag tänkte fokusera på: Livslång lust att lära men kommer komma in även på andra delar av värdegrunden som finns i citatet ovan.

Livslång lust att lära? Hur gör en detta? Hur skapar en livslång lust att lära? Jag tror att ett sätt att skapa en större lust och motivation i skolarbetet är när skola möter samhälle och skolan når ut i samhället. Viktigtpåriktigt som Årstaskolan kallat det.

Jag arbetar som lärare i svenska och i ämnet svenska skrivs många texter. Fantastiska, starka, kloka, spännande, sorgliga och viktiga texter.Berättande texter och åsiktstexter. Den framtida generationens tankar. När jag började som lärare hamnade alla dessa texter hos mig och sedan försvann de. En hel massa klokskap, energi och möda som till slut bara nådde en enda läsare. Inte alltid så inspirerande och motiverande för eleverna. Idag försöker jag istället sprida elevernas tankar med bloggen som verktyg.

8E, Oxievångsskolan, skriver till Kerstin Ekman.
Jag har fem klasser i svenska och fyra av dem bloggar. Vi använder oss av Webbstjärnans tjänster. Utan 1:1 under hösten har det gått segt men vi har ändå lyckats få ut en del på våra bloggar, nu när vi fått några fler enheter till skolan hoppas jag att eleverna kommer kunna använda bloggen mer och administrera den mer på egen hand.

Motivationen att använda bloggen tog fart efter att en av våra klassbloggar hade uppmärksammats av DN. Eleverna i klass 8E blev berörda efter att ha läst och arbetat med Kerstin Ekmans text: Det finns en guldreserv av humanism i Sverige. Vi bestämde oss för att skriva brev till Kerstin och de uppmärksammades av DN som intervjuade oss. Det var underbart att möta elevernas reaktioner i skolan när artikeln låg ute. De var fantastiskt stolta och samtidigt lite förvånade över att en tidning skrivit om dem. Har inte andra skolor eller klasser skrivit till Kerstin Jennie? Är det bara vi som gjort detta?  Lyssnar andra på oss? Det är otroligt häftigt att få vara med när elever upptäckter skrivandets kraft. Klassen har nu skapat en flik som heter HBTQ+ ,  än så länge ligger det två elevtexter där. Jag rekommenderar starkt att ni läser dem och sprider dem vidare. Tanken är att så småningom fylla fliken med info om HBTQ+-frågor och några elever i klassen försöker få igång ett större arbete kring HBTQ+ på skolan. De andra klasserna har sporrats och en av dem fick en debattartikel publicerad på Supermiljöbloggen.
Sara F i8D, Oxievångsskolan, plockar #ettskräpomdagen

När en lyckas som lärare, när en lyckas med att fånga upp elevernas intressen och göra lärandet betydelsefullt är mitt jobb det bästa jag kan tänka mig. När eleverna förstår och använder rätten att påverka då stortrivs jag med mitt jobb. När det där lilla extra sker, då är det magiskt att vara lärare. Det skapar en livslång lust att fortsätta vara lärare. En lust att få fortsätta med det en tycker om, att undervisa. Undervisa om grundläggande värden och försöka väcka en lust att lära.

Jennie Rosén
Lärare på Oxievångsskolan 

@lararjennie
https://lararenjennie.wordpress.com/

Nyfiken på elevernas bloggar? Spana in dem här;
http://8records.se/ 
http://clavie.se/
http://distrikt407.se/ 
http://oxensb-del.se/ 

 

Vad tycker eleverna då?

Den senaste tiden har jag haft förmånen att bara undervisa i ett ämne i en årskurs. Jag har matematik i år 4, i tre parallella klasser. Övrig tid arbetar jag som biträdande rektor på samma skola. Det är spännande i sig, men det tar vi en annan gång…

När man kan fokusera på ett ämne på det sätt jag gör kan man också fokusera mer på reflektion och utvecklingsarbete. Det har varit en spännande tid. En sak som jag jobbat med de sista veckorna är att eleverna fått en partner. De har arbetat tillsammans med sin partner hela tiden, uppgift för uppgift. Varje uppgift har diskuterats och eleverna ska vara överens innan de går vidare. Just denna gång har grupperna gjorts utifrån vilka förmågor eleverna visat inom det området.

Min upplevelse är att fler elever förstått. De har hjälpt varandra vidare och båda i paret har varit delaktiga. Det har gjort att eleverna varit mer fokuserade på arbetet och de har utvecklat sin kommunikativa förmåga på bara några veckor.

Vad tycker eleverna då?

Jag frågade en mindre grupp av våra fyror. De fick två frågor.

  1. Vad är bra med matten?
  2. Vad har du tyckt om att arbeta i par?

Några elever tycker att allt är roligt, och det är ju bra. Men de som lyfter fram något särskilt skriver bland annat:

”Att man behöver tänka och lösa svåra uppgifter.”

”spel och kommunikation.=-)”

”Man får klura ut saker och man sitter inte och bara kollar på ett papper.”

Att jobba två och två ses också som positivt.

”Det har varit jätteroligt att jobba två och två på matten för att man man tänker på olika sätt och då lär man sig andra sätt att tänka på.”

Det är en ganska vanligt förekommande kommentar. Samtidigt är det några som framför kritik.

”det är roligt fast det är rätt så högljut”

”Jag gillar mer att jobba själv för då blir jag inte stressad och gör fel.”

Det är roligt att se de kloka tankarna, men också att eleverna vågar kritisera. Nästa steg får bli att jobba på hur man pratar och hur man sätter ihop paren så att de blir bra.

Sammanfattningsvis verkar i alla fall både jag och eleverna vara nöjda. Eleverna uttrycker det jag ville uppnå (att förbättra arbetet med förmågor och kommunikation) och deras resultat har ökat på den här korta tiden.

Jag som skrivit detta heter Anna Kindberg och är matematiklärare och biträdande rektor på Herrestadsskolan i Uddevalla. Jag bloggar mycket sporadiskt på https://missshindberry.wordpress.com/ och skriver ännu mer sporadiskt på Twitter (@diggiz).